Studieteknik

Annonser

Så – vad gör vi åt saken?

Från universitetshåll ringer man än en gång i larmklockan. Svenska studenter, med svensk skolgång i ryggen, med svenskklingande namn, hela kitet, kommer från svenska gymnasier med otillräckliga förkunskaper, otillräckligt ordförråd, otillräcklig studieteknik, otillräcklig lärandeteknik, otillräcklig förmåga att formulera sina tankar.

Konsekvenserna för studenterna blir digra:

Språkproblemen yttrar sig i alla tänkbara undervisningssammanhang. Studenter missförstår muntlig och skriftlig information, klarar inte av att läsa kurslitteraturen, och förstår inte tentafrågorna. Men allra tydligast blir problemen då studenterna själva måste uttrycka sig i skrift. Utan hjälp av ordbehandlare är stavningen över lag eländig. Detta brukar vi emellertid överse med, eftersom man i de flesta situationer i arbetslivet har tillgång till datorer.

Mer beklämmande är att studenterna har ett oerhört begränsat ordförråd, och verkligt oroväckande är att ordförståelsen är grund eller direkt felaktig.

Uttryck – även enkla vardagsuttryck – blandas ihop och används fel. (För att ge ett fåtal exempel: man kan skriva ”gav födsel till” i stället för ”gav upphov till” och ”menar på” i stället för ”avser”. ”Tar plats” betyder för det mesta ”äger rum”, inte ”breder ut sig”.) Den grammatiska förmågan är ytterst begränsad och ligger ibland på en nivå som gör studenternas utsagor direkt obegripliga.

Artikelförfattarna efterlyser vänligt och lite slentrianmässigt sådär ‘mer resurser till svenskundervisningen’ men handen på hjärtat, kamrater och mötesdeltagare, det här handlar om något annat, något större än resurstilldelning till enskilt ämne, gör det inte?

Handlar det inte snarare om en attityd och en inställning till lärande från skolors och lärares håll? Ingen föds med en fungerande studieteknik, ett adekvat och tillräckligt ordförråd glider inte passivt in i någons medvetande. Att förstå och tillämpa instruktioner kräver övning, tålamod och handledning, att läsa och tillgodogöra sig faktatexter likaså. Tålamod är en förmåga några få föds med, men alla kan öva upp. Det är inte så roligt alla gånger, men belöningen är mödan värd.

Att tillägna sig en fungerande studieteknik, en god lärandeteknik, ett fullödigt, användbart språk, god kommunikationsförmåga och tillräckliga förkunskaper tar tid. Svensk skola har, även om det inte alltid låter så när man lyssnar på debatten, gott om just resursen tid – tolv år per skolungdom innan de ska vara redo att gå vidare till universitet och högskoleutbildningar. Hur kan det komma sig att det inte räcker till för att rusta dessa unga adepter med de förmågor och kunskaper de behöver för att klara vidare studier?

Är svaret för stora dokumentationskrav, för lite planeringstid, för låg status för lärarkåren, för lite föräldrainflytande i skolan, för lite samarbete med företagen, för få datorer, för korta sommarlov, för många nationella prov, för krångliga styrdokument?

Jag är skeptisk. På tolv år borde en skola med hyggligt professionella lärare som samarbetar, prioriterar och arbetar målmedvetet hinna rusta eleverna inför högskolestudier, väl medvetna om vad som kommer att krävas av eleverna när de blir studenter.

Om vi inte kan det bör vi ställa oss frågan i rubriken – Vad gör vi åt saken?

För så här kan vi inte fortsätta.

Studieteknikskulturkrock

Jag älskar hur det svenska språket erbjuder möjlighetent att koppla ihop ord efter ord efter ord som vore de ett enda långt BRIOträtågvagnsset. Inte alla språk erbjuder den möjligheten, och den morderna särskrivningstendensen hotar att bryta upp även de svenska långa ordkombinationskonstruktionerna i mindre enheter. Men inte än. Än står möjligheten oss till buds.

Ett stickspår av nostalgisk karaktär. Åter till ämnet:

Studieteknik är ofta något tämligen individuellt – det som är effektivt och rationellt för en är katastrofalt störande för en annan, ok men inte mer för en tredje och fullständigt obegripligt för en fjärde. Somliga vill diskutera med andra, vända och vrida på saker tillsammans med andra och upplever de nya perspektiven som berikande. Andra vill sitta ensamma, utan att höra världen omkring. Det är lätt att tro att den studieteknik man själv har mest nytta av är den ultimata, den lämpligaste för alla, alltid. Minns ni studietekniklektionerna från sjuttiotalet, där instruktioner om lämpligt intagande av näring innan läxstunden, stolshöjd, i förhållande till bordet, golvet samt den sittande, sittställning, ljusets infallsvinkel, pennans grad av vässning etc etc spelade tillräckligt stor roll för att vara det enda som fastnat i mitt opålitliga minne? Läxorna må ha givits i färgglada Hej Matematik, men rekommendationen var att de skulle utföras i en militärisk stil.

Lyckligtvis har även studietekniksinstruktionerna utvecklats sen den tiden, och vissa nymodiga inslag orsakar en och annan kulturkrock mellan föräldragenerationen och dagens elevers studietekniska behov och vanor:

Ibland behöver vi lägga oss i och föreslå en alternativ metod, men först och oftare bör vi lyssna när de beskriver sin metod och varför den fungerar:

Och för den som funderar över referensen: Periodiska systemet och Dmitri Mendeleev.

Studieteknik!

Studieteknik

Konsten att fokusera när man studerar är att veta hur man själv gör.

Det låter som en självklarhet men det är viktigt – särskilt när man utsatts för en välmenande omgivnings visdom om både hur arbetet bör läggas upp och hur arbetsplatsen bör organiseras, var den bör ligga, hur man bör sitta, belysning, temperatur, ljud omkring en…. Nej, missförstå mig inte, dessa råd är viktiga, både att man ger och att man lyssnar till och provar. Men när man provat är det ännu viktigare att man tar ställning själv. Hur kändes det? Gick det att arbeta? Var detta en lämplig metod för just mig? Om man finner att man lagt mer energi på hur man arbetat än på själva arbetet bör man prova en annan modell.

Somliga jobbar bäst på biblioteket, där det är tyst och lugnt och få intryck distraherar. Andra jobbar bättre på järnvägsstationen eller ett café, där det ständigt går människor fram och tillbaka, men man ändå får sitta ifred. Ytterligare andra har helt andra preferenser, både vad gäller miljö och omgivning.

För mig gör det i princip detsamma var jag sitter, bara jag har en dator att arbeta med, en stabil uppkoppling och stora sjok av tid. Däremot är ljud avgörande. Det är oerhört viktigt för mig att jag inte blir störd av någon som vill prata om något. Avklippta tankekedjor tar lång tid att foga samma igen, och blir aldrig lika smidiga som innan de klipptes av. För att så långt det är möjligt förebygga detta brukar jag använda musik som en skyddande skärm mellan mig och omvärlden.

Det är min metod. Den fungerar för somliga, men inte för alla.

Studiehjälpmedel: