#skolchatt

Det är strax torsdag igen, och som vanligt om torsdagarna så träffas vi på Twitter klockan 20.00 för #skolchatt. Denna vecka handlar det om skolans fostransuppdrag.

Det låter allvarligt, och det är allvarligt. Det är ett uppdrag som genomsyrar alla delar i det arbete som pågår i skolor runt om i landet.

Jag jobbar, som ni nog vet vid det här laget, på folkhögskola. Nej, jag växlar inte spår, jag pratar fortfarande om fostransuppdraget, häng med får ni se.

Folkhögskolor är också skolor, genom att läsa allmän kurs hos oss har man samma möjlighet att bli lika behörig för att söka högre utbildningar som man har på vilket gymnasium eller vilket komvux som helst. Men på flera, avgörande sätt skiljer vi oss från andra skolor. Dels gör det stor skillnad att våra kursdeltagare och elever är myndiga, naturligtvis. Det gör också skillnad att vi lyder under folkbildningsrådet, snarare än under skolverket, och har andra styrdokument än de skolor som lyder under skolverket.

Och i en diskussion om skolans fostransuppdrag vill jag gärna lyfta den formuleringen som finns i våra styrdokument. Den är nämligen, tycker jag, mycket tydlig och rimlig:

bidra till att göra det möjligt för människor att påverka sin livssituation och skapa engagemang att delta i samhällsutvecklingen

För att kunna påverka sin livssituation är det nödvändigt att känna till och behärska de spelregler som gäller i det samhälle man lever i. Det är nödvändigt att kunna passa tider, att kunna föra ett civiliserat samtal, att kunna ta och ge kritik utan att ta det så personligt att man blir ovänner. Det är nödvändigt att kunna vänta på att någon annan pratar färdigt innan man kliver in med det man själv vill säga, att kunna vänta på sin tur, att vara villig att dela med sig och ge andra hjälp, och inte minst att ta emot det någon annan erbjuder och att själv kunna be om hjälp utan att känna att man tappar ansiktet. Det är också nödvändigt att klara av att behandla andra människor hövligt, även om man inte är bästa vänner eller kanske inte ens direkt tycker om den andra.

Visst kan man tycka att det här är något man borde kunna nästan automatiskt, att föräldrar etc borde ha tagit hand om den här biten. Men det är en väldig skillnad på att fungera socialt i ett så litet och anpassat sammanhang som en familj utgör, och att fungera socialt i ett så stort och komplext sammanhang som en skola utgör. Det måste skolan och alla som arbetar i skolan vara medvetna om, förhålla sig till och, faktiskt, ta ansvar för.

Så ser jag på det fostransuppdrag vi kommer att prata om i #skolchatt denna vecka. Välkomna att vara med i samtalet!

Styrdokumenten och riktningen

Jag har grubblat ett tag över det här med styrdokumenten och formuleringarna och hur man ska tolka dem och använda dem och sådär. Det är många kloka som verkar ha förstått precis, och andra som verkar lika kloka som funderar och grubblar de också. Ibland har det varit en väldig massa diskussion om vad det är som ska läras ut när, och kring om styrdokumenten styr för mycket eller lagom mycket eller för otydligt eller för övertydligt vad man ska lära ut.

Och det gör mig fundersam. För när jag läser så tycker jag mest att dokumenten pratar om vad eleverna ska få tillfälle att lära sig, vad de ska ha lärt sig när de är färdiga med kursen och vad som är jätteviktigt att de lär sig eftersom de behöver kunna det när de läser nästa kurs, eller kursen efter det. Och inte alls jättemycket om hur läraren ska göra, det verkar man tänka att det kan nog lärarna själva.

Jag vet inte riktigt hur jag ska tänka om detta, så jag frågar, i förhoppningen att någon klok en vill kommentera, vad ser ni när ni läser?

Om innehåll och bedömningar

Anne-Marie Körling skriver om konsten att undervisa. Hon understryker hur viktigt det är att läraren själv

måste tro på sitt innehåll, själv finna det intressant, inte bara ha ett innehåll kring vilket läraren ska undervisa.

En lärare som inte fascineras av sitt ämne riskerar att börja gå på tomgång, att repetera samma lektioner år efter år, att rätt som det är stå och tänka på något annat medan h*n skriver exakt samma sak på tavlan som h*n skrev ifjol vid den här tiden. Risken att läraren blir uttråkad av lektionerna, och rätt som det är börjar känna sig uttråkad av eleverna också är stor. Det märker eleverna. Anne-Marie skriver:

Vi måste bjuda in eleverna fullt ut i att vi lärare också vill lära oss bli bättre på att undervisa. Om vi gör detta till något gemensamt i klassrummet, vågar oss på att göra om och faktiskt misslyckas och talar om detta så är eleverna oftast med och kan ge möjligheter att utvecklas ihop. För undervisningarna är det vi samlas kring. Inte bara kring läraren. Jag skulle säga att det är innehållet som ska förena oss på flera sätt. Och att vi ska hålla fokus på det innehål vi erbjuder till undervisning.

Metabolism skriver också om fokus på undervisningens innehåll, och utvärderingen därav. Den nya betygsskalan innehåller fler steg än den gamla och det framgår vad som ska vara redovisat för varje steg.

Många är glada nu när det blir en sexgradig betygskala. Men i praktiken har många jobbat med en niogradig skala i flera år.

IG, G-, G, G+, VG-, VG, VG+, MVG-, MVG

Det som upprör mig mer än att man satt ut betyg som inte finns är att man bland en del lärare accepterat låtsasbetygen. Att man låter dem ingå i vårt yrkesspråk och pratar om dem som att det vore den mest naturliga saken i världen.

Precis som Anne-Marie skriver om att vi måste ta innehållet i undervisningen på djupaste allvar och mötas kring detta, kring kunskapen och lärandet istället för kring läraren eller i klassrummet så måste vi, som Metabolism framhåller, ta bedömningen av eleverna på allvar, och inte spela med låtsasbetyg. Inlägget avslutas med en uppmaning till alla betygssättande lärare:

Det enda som händer är att vi försvårar för oss själva. Vi kan inte använda det som inte finns för att bedöma det som är. Att sätta ett plus- eller minusbetyg är inte att göra det tydligare för eleven, det är att curla. Det är att inte våga säga : ”Du behöver lära dig det här och det här”. Betyg är redan i vissa avseenden godtyckliga, varför göra dem ännu mer godtyckliga. Kan vi inte komma överens om att vi överger + och – inför hösten? Eller redan idag?

Det är vår uppgift och vårt ansvar som lärare att ta ansvar för innehållet, i undervisningen såväl som i bedömningen. Eleverna har rätt att lära sig, och de har rätt att få tydlig feedback på vad de lärt sig och vad de inte lärt sig. De behöver få veta precis vad de behöver lägga krut på för att nå nästa betygssteg, och det får de inte av ett luddigt minus eller plus, och de behöver kunna lita på att vi lärare uppfyller vårt ansvar.

Det är rätt självklart egentligen, är det inte? Men även det som känns självklart behöver ibland sättas ord på, för att bli synligt.

Lärare, tro på innehållet och var tydlig i din kommunikation.

En bra början till en bättre skolverklighet för våra elever, eller vad tror ni?

Apropå engelska då

Jag läser ämnesplanen och vill lyfta fram en liten liten bit av den:

Undervisningen ska i allt väsentligt bedrivas på engelska. I undervisningen ska eleverna få möta talad och skriven engelska av olika slag samt få sätta innehållet i relation till egna erfarenheter och kunskaper. Eleverna ska ges möjlighet att interagera i tal och skrift samt producera talat språk och olika texter, på egen hand och tillsammans med andra, och med stöd av olika hjälpmedel och medier. Undervisningen ska dra nytta av omvärlden som en resurs för kontakter, information och lärande samt bidra till att eleverna utvecklar förståelse av hur man söker, värderar, väljer och tillägnar sig innehåll från olika källor för information, kunskaper och upplevelser.

Det fascinerar mig på ett sätt, snarlikt det sätt man kan fascineras av hur ett hus sakta glider nedför en sluttning i ett lerskred, att det inte är självklart att undervisning i engelska sker på engelska, men det gläder mig att det sägs rent ut. Konkret, påtagligt, hangripligt.

Jag tycker om det här stycket. Det känns hemtrevligt och självklart, utan att glida iväg eller ludda till saker och ting.