”jag förstår precis hur du menar!”

Ni vet hur det kan vara – ibland upplever man att man förstår precis, exakt, hur människan man pratar med menar. Man känner igen det, det resonerar inom en, man kan relatera, referera till egna erfarenheter och man kan höra ett distinkt klick när ens egen förståelse kopplas ihop med det den andra personen säger.

Det är ett riskabelt läge. Ty vi människor är komplicerade varelser, med enorma erfarenhetsbaser vi refererar till, där halvt glömda erfarenheter färgar det vi upplever i minst lika hög grad som de vi minns, och vår föreställning om personen vi pratar med färgar vår föreställning om hur denne upplever saker och ting.

Ibland stämmer det. Ibland blir det bara så totalt jättefel, och allt kan bli väldigt jobbigt och konstigt.

Sympati i Almedalen

Efter all cirkus kring Sahlin och efter att Olofsson avgått på löpsedlarna men dementerat i tidningarnas nätupplagor, efter de båda damerna turats om att se omväxlande rättfärdigt indignerade och tålmodigt uthärdande ut och deras tillskyndare ur respektive led försäkrat att de båda är mycket kompetenta politiker och duktiga retoriker och allmänt trevliga människor, och att vare sig tjugo år gammal choklad eller ihopfallna bilindustrier är något som ska tas upp kommer nu Littorins avgång.

Med bruten stämma och tårar hängande i ögonfransarna berättar han om hur han försökt skydda sina barn och sin fästmö från all den uppmärksamhet som han som politiker är redo att utstå, samtidigt som han utkämpar en vårdnadstvist med sina barns mamma. Han berättar om depressioner och reportrar som ringt hans tonåriga dotter och skrämt upp henne, som belägrat hans hem så att hans åttaårige son inte ens kunnat ta sig in.

Det är inte lätt att vara politiker heller, och den våg att sympati som möter Littorin när han förklarar att han inte är någon stålman sätter samtidigt de båda damernas utspel i perspektiv och det blir svårt att riktigt ta dem för något annat än just utspel.