Att tala med bönder på böndernas sätt men med lärde män på latin

Hos Mats på Tysta Tankar för vi ett samtal kring ett citat ur the Guardian:

Misplaced fear of interfering with self-expression has led to a damaging failure to correct pupils who communicate in an argot mixing linguistic influences from Cockney to Indian, according to a Centre for Policy Studies pamphlet commissioned by the London mayor, Boris Johnson

Artikeln handlar om en undersökning kring den bristande språkförmågan hos engelska skolbarn. Det är inte i första hand invandrarbarn som har problem, även om föräldrarnas egen engelska är bristande är de ofta noga med barnens utbildning, förklaras i rapporten. Nej, det är andra barn som har de största problemen:

Gross says child illiteracy is made worse because many teachers have a weak grasp of spelling and syntax, and argues that the problem cannot be blamed on the large number of immigrant pupils in city schools.
”There is in fact a great deal of evidence … to show that it is white working-class children who have the most intractable reading difficulties,” she writes. ”Unlike most immigrant parents, who are very keen on their children receiving a good education even if they themselves speak very little English, white working-class parents often seem to be indifferent to their children’s education.”

Mats ställer frågan:

Har svenska lärare en undergiven hållning till barns språk?

Jag skulle inte kalla det undergiven hållning, men alla larmrapporter om svenska ungdomars bristande språkförmåga, både när det gäller talat och skrivet språk, indikerar att det definitivt finns problem. Elevers ordförråd är ofta torftigt, att läsa en dagstidningsartikel ställer till problem. Att skilja på vardagsspråk, talspråk och skriftspråk, att känna till att det finns olika skriftspråksnivåer och att ha en känsla för vad som passar var är inte alls självklart, och det beror inte på bristande begåvning hos eleverna.

Det måste vi ha grundligt klart för oss i alla pedagogiska diskussioner: eleverna idag är inte i någon mån dummare eller mindre begåvade idag än vi var igår. Tvärtom.

Däremot finns en ovilja hos många lärare, framför allt, tror jag, i de tidigare skolåren, att peta för mycket i språket. Man är rädd att störa producerandet, att slå ner den lille skribentens glädje över att producera. Jag är rätt övertygad om att man hugger i sten när man gör så. Hos Mats liknade jag skrivprocessen vid bildskaparprocessen, och jag upprepar bilden här:

Det är stor skillnad på ett litet provinsiellt och internationellt sett obetydligt språk som svenskan och ett globalt, världsomfattande världsspråk som engelskan, men den tendens som talas om i citatet, den förskrämt politiskt korrekta rädslan att rätta elevernas språk i någon slags ogrundad tro att man i samma handling ska reducera deras lust att uttrycka sig och deras kreativitet, är densamma.

Man kan jämföra med bildskapande: i skräck för att störa bildskapandeprocessen genom att introducera nya verktyg gömmer man akvarellfärgerna, akrylfärgerna, oljefärgerna, de stora dukarna, stafflierna, paletterna och penslarna högt uppe i skåpen, låser in dem och låter eleverna fortsätta med vaxkritor och kopieringspapper.

Att det är bättre att låta eleverna få måla med hela paletten, prova olika material och metoder och utvecklas tror jag inte någon invänder mot. Att det därtill är bra för både kreativitet, självförtroende, motorik och mycket annat att få måla tror jag inte heller många invänder mot.

Så varför låter man inte elever måla med hela paletten när det gäller att måla i ord? Varför visar man dem inte fler ord, fler språknivåer, låter dem experimentera och lär dem använda de nya verktygen också? Inte för att kasta bort de gamla, vaxkritors värde skall aldrig underskattas, men för att ge dem fler, vidga deras horisonter, ge dem nycklar till fler dörrar att öppna och öka deras möjligheter i framtiden.

Kom ihåg att språk är makt, och ger vi eleverna tillgång till ett rikt och varierat språk ger vi dem ökade möjligher att ta makten över sina egna liv.

Och så skulle jag väldigt gärna, när jag ändå är inne på ämnet, vilja veta varför i hela fridens namn man lär elever att börja ny rad varje gång de börjar ny mening? Det blir väldigt otympligt, liknar snarare listor än sammanhängande texter och gör det oerhört mycket mer komplicerat än det behöver vara att lära sig att dela in en text i stycken. Om någon skulle vilja förklara för mig varför man gör så vore jag tacksam, jag vill verkligen gärna förstå tanken bakom!

ps Rubriken från Karlfeldts dikt om Fridolin – Sång efter Skördeanden

Det finns ett samband mellan mineralvatten, stavning och grammatik.

I en inspelningsstudio, vare sig det gäller en musikstudio, en radiostudio, en tvstudio, en filmstudio eller något annat, finns en hel del elektronisk utrustning. Det gör att det rätt som det är blir rätt varmt, och att luften blir lite torr. Det kan höras när man talar eller sjunger i en mikrofon.

Och det är lite synd, eftersom det kan leda till att lättdistraherade människor, som jag t ex, rätt som det är sitter och lyssnar på smackande från en torr mun istället för till det intressanta som sannolikt sägs.  Det kan vara en god idé att sippa lite mineralvatten då och då.

På samma sätt förhåller det sig med stavning och grammatik. Då och då möts de flesta lärare av frågan ‘men vad spelar det för roll om jag skriver dem eller dom eller de? Du förstår ju vad jag menar! Vad gör det för skillnad om jag stavar domare med ett m eller två eller rent av tre? Du förstår ju!’ Och visst, jag förstår, och de flesta som läser förstår nog, men det finns en risk att läsaren rätt som det är ser de grammatiska felen eller stavfelen tydligare än budskapet, precis som det finns en risk att lyssnaren rätt som det är hör smackandet tydligare än det som sägs.

Är inte det lite synd?