Negativismens offer är eleverna

Så hände det igen – en klok, fantastisk, person vek av från den inslagna vägen mot läraryrket på grund av den kompakta negativism som mötte personen på skolor och i lärarrum. Och jag blir förtvivlad. Jag blir förtvivlad för institutionen skolans skull, som förlorar all den klokskap, allt det kunnande, all den positivism och alla de framtidsutsikter h*n bär med sig, denna människa. Och jag blir förtvivlad för de elevers skull som aldrig får möta denna människa som lärare, aldrig får ta del av den värme och inspiration h*n utstrålar. Och jag blir förtvivlad för oss som lärare, som fick chansen att få möta denne människa, som mirakulöst nog fortfarande gnistrar av entusiasm inför lärande och kunskap men vars entusiasm inför läraryrket malts till småsmulor, som kollega, få ta del av dennes synvinklar, tankar och idéer, få vidga våra egna horisonter med dennes erfarenheter. Det behöver vi ju så förtvivlat väl, där vi harvar omkring i samma fåror dag ut och dag in.

Anne-Marie Körling krönikerade om detta i maj i år, och jag väljer att citera hennes kloka ord igen:

Där satt jag på pendeltåget och insåg med ens att de här killarna hade rätt. Jag blev uppriktigt ledsen men ville inte försvara mig genom att berätta om skrivningshögarna som ska rättas och alla omdömen som måste skrivas, för att sedan med andan i halsen berätta om hur jag lärarspringer genom korridorerna för att skynda, skynda till möten som ändå inte är riktigt roliga, och bli arg på rektorns viktiga vision eller lyssna till hur budgeten går ihop för att trolleriet med knäna fungerade och slutligen attitydvägra i tystnad med armarna i kors och gnällande lämna möten med butter min för att genast förbanna papperstrasslet i kopiatorn för fjärde gången under samma dag. Puh!

Så gör vi sanningar om eländet i skolan. Vi berättar om läraruppdraget med gnällord och målar in oss i olika hörn. Det blir mer och mer sant ju oftare vi berättar historien. Att vi sedan inte får någon yrkesstatus eller att yrket inte är attraktivt för de unga, ja vad kan vi förvänta oss?

Gah!

Nu har vi chansen, vi får den på ett silverfat med de nya styrdokumenten, med uppföljning och dokumentation och skolinspektionen i ryggen har vi chansen att faktiskt kasta av oss gnällkulturen, att kungligt nobelt vända blad och börja om på nytt, med blanka ark och nya kritor till. Det kan bli lite jobbigt, det kan möta lite motstånd och det kan ta emot lite i början. Det kan kräva självövervinnelse, och det kräver definitivt synvända.

Men lita på mig – det kommer att vara värt det i det långa loppet!

.