Att ge och få

Ni som läser här då och då vet att jag älskar TED, inte sant? En och annan har säkert också uppfattat att jag är rätt förtjust i Amanda Palmer. Så när hon för en tid sedan via Twitter berättade för oss att hon blivit inbjuden att tala på just TED tjöt jag tillsammans med många många runt om i världen högt av förtjusning. Via Twitter, hennes och Mr. Palmers blogg har vi fått glimtar av hur hon arbetat fram sitt talk, och häromdagen var det äntligen dags:

Det hon talar om handlar om konst. Om kultur och musik, om levande statyer och om den svåra konsten att ge, och få, och att se andra få möjlighet att de, att se andra ge, och få, och glädjas däråt.

Det är inte så lätt. Det väcker känslor. Palmer berättar om hur hon, när hon arbetade som levande staty, fick glåpord och hånfulla uppmaningar om att skaffa sig ett jobb slängda mot sig från människor i förbirullande bilar. Och hon berättar om hur hon känner igen tonfallet, och känslan det väcker i henne, känslan av att det hon gör är så fel, i tonfallet hos människor som högljutt ger uttryck för sin åsikt att det inte är rimligt att hon t ex använder Kickstarter för att be om hjälp att finansiera projekt i dag, när hon är framgångsrik artist gift med framgånsrik författare.

Sharing is caring. Det innebär att ge, och få. Inte att ta, men att få. Att ta emot, acceptera, och minnas att det inte alls är säkert att man behöver eller ens förväntas betala igen med samma mynt. Det innebär att inse att tacksamhet och tacksamhetsskuld inte är samma sak.

Och det kan vara en konstart i sig.

Gåvor och presenter

Gåvor och presenter verkar trevligt, när man tänker på det sådär spontant. I många fall är det trevligt också, ger glädje och nytta och gör livet lite bättre både för mottagaren och givaren.

Men har ni tänkt på hur rysansvärt dyra de kan vara? Inte för givaren, för givaren är priset sällan mer än pengar, men för mottagaren.

Som mottagare hamnar man i underläge, plötsligt står man i skuld till givaren – inte bara tacksamhetsskuld och plikt att visa uppskattning, oavsett hur glad man egentligen blir för gåvan eller inte. Plötsligt är man skyldig att uppmärksamma även givarens högtidsdagar, även om man egentligen inte alls är intresserad av sånt. Om gåvan var stor kan detta hålla i sig en lång period, man kan hamna i en situation där man förväntas visa sin tacksamhet gång på gång, och på ett sätt så att omgivningen görs uppmärksam på hur generös givaren visat sig.

Har man riktig otur visar sig givaren vara av typen som mäter gåvors värde i pengar, och tycker sig ha köpt rätten att avgöra när tacksamhetsskulden är gäldad, oavsett vilken ekonomisk situation mottagaren faktiskt befinner sig i.

En felaktig gåva, en opassande gåva, en för liten gåva eller en för stor gåva, en gåva vid fel tidpunkt eller fel gåva vid rätt tidpunkt kan förstöra en relation. Givaren och mottagaren hamnar i obalans gentemot varandra, och gentemot omgivningen, och gåvan, som sannolikt var avsedd att bringa glädje, orsaker bara förtvivlan.

Så skänk era gåvor med varsamhet och omtanke, och ta emot dem med glädje, men skippa underdånigheten och förpliktelserna. Och vad ni gör, skuldbelägg inte, kräv varken tacksamhet eller pliktgåvor. Sånt kostar mer än det smakar.