On the road again #IND14

Internetdagarna i Stockholm, here I come

Annonser

Citatet här ovanför

Det var dags att göra om här i bloggen. Beslutade flickvännen, och då blir det så. Ett av de nya inslagen är citatet i headern. Det kommer från en av de bästa böckerna som någonsin skrivit, the Algebraist av Ian M Banks, och sammanfattar lite i förbifarten sådär varför fungerande infrastruktur är en av de viktigaste grundpelarna i samhället.

cropped-wpid-sc20131021-081031-11.jpg

Här i Sverige strejkar tågpersonal mot orimliga arbetsvillkor, och deras arbetsgivare antyder ocharmigt att det kan bli vi passagerare som får stå för fiolerna, Trafikverkets slarv med järnvägarna gör det allt omöjligare att använda våra egna maskhål, och busstrafiken rasar bokstavligt talat samman. Samhällets grundpelare smulas sönder och drar oss alla med i fallet. Det glittrande samhället fyllt av energi, liv och framtidslöften ser ut att försvinna utom räckhåll för oss.

Bättre kan vi, inte sant?

Det går som tåget, modell 2014

Svensk järnväg är inte den mest effektiva. Trafikverkets underhållspolicy har lett till räls som hoppar lite hur som helst, växlar som smäller och rätt som det är slutar fungera, och kontaktledningar som trillar ner. SJs egen underhållspolicy har lett till fyrkantiga hjul som sliter än mer på räls och växlar, till slitna och ojämna strömavtagare som river ner kontaktledningarna, till handikapphissar som inte fungerar etc

Det är förseningar, olyckor och frustration.

Det som däremot fungerat klanderfritt på varenda tågresa jag gjort, och jag har rest mycket tåg ända sedan jag var en människovalp för flera generationer sedan, är det arbete den personal som tjänstgjort utfört. Konduktörer, lokförare, stinsar, biljettförsäljare etc har alla alltid varit serviceinriktade, trevliga, effektiva, vänliga, tålmodiga, hjälpsamma och på senare år så långt det står i deras makt kompenserat för företagens och politikernas ointresse för passagerares behov och önskemål i övrigt.

Att SJ nu enligt artikel i Expressen från en artikel i Sydsvenskan väljer att säga upp drösvis av dessa människor som räddat ansiktet på företaget gång efter gång ger mig en förbryllande känsla av att det någonstans i organisationsleden finns ett ointresse av att faktiskt överhuvudtaget bedriva järnvägstrafik, trots att SJ-chefen talar för motsatsen:

SJ-chefen säger sig likväl vara full av tillförsikt inför framtiden. SJ går med stabil vinst, är lågt belånat och har tagit flera viktiga investeringsbeslut.
Dessutom tänker SJ rusta upp hela sin SJ2000-flotta för att befästa sin tätposition inom fjärrtrafiken.

Men flera orosmoln hopar sig på SJ:s himmel. Omsättningen har ökat, men punktligheten, resandet och vinsten har minskat. Dessutom har SJ förlorat flera viktiga upphandlingar.

Omsättningen ökar, människor vill resa med tåg. Det är bekvämt. Det är ofta gott om utrymme vid och kring sittplatserna, det finns i de flesta fall fungerande toaletter, det är rökfritt, hyggligt varmt och ofta rimligt luftkonditionerat om somrarna, åtminstone så länge tågen inte av en eller annan orsak blir stående längs linjen någonstans. Järnvägsstationerna ligger ofta bra till i samhällena, lätt tillgängliga med både lokaltrafik och andra färdmedel. Utan incheckning och transit som på flygplatserna räcker det att komma några minuter innan tåget skall gå, och ibland händer det till och med att stationen är smått bemannad och där kan finnas ett öppet café som komplement till Pressbyråns utbud.

Det är bekvämt, ett miljövänligt, tryggt sätt att komma fram – när det fungerar. När tågen går i tid, växlarna håller, rälsen och vagnarna underhålls, stationerna är bemannade. Då är det lyx. I Sverige i dag är det ett lotteri,och som i alla lotterier är det resurserna förlorarna investerat som betalas ut till vinnarna.

Är det ett hållbart system?

Småstadslov

I Expressen sjunger Anna-Lena Mann småstadens lov:

När jag flyttade tillbaka till Falköping blev jag plötsligt väldigt lycklig av vardagslyx som förenklade livet. Något så enkelt som att det är fria parkeringsplatser i hela centrum. Gratis att parkera! Och man behöver inte ens lägga i ett mynt för att få loss kundvagnen i mataffären, den är bara att hämta. Plötsligt behövde man återigen aldrig stå i bilkö, eller planera restiden efter trafiken. Projekt som tidigare tog en hel dag att genomföra, som att som åka till soptippen eller köpa virke på brädgården kan nu göras samma dag, tillsammans med en storhandling, och allt på några timmar.

Visst låter det lite idylliskt och rart? Stillsamt, lugnt, förutsägbart. Småstadslivet, det trygga där alla känner alla, alla hälsar på alla, alla vet allt om alla. På gott och ont.

Men Mann är också uppriktig med att möjligheten att raskt och smidigt ta sig därifrån är värdefull:

Och skulle min storstadsabstinens sätta in finns ju den där järnvägsknuten och Göteborg inom en timmas räckhåll.

Järnvägen har gjort det möjligt att bo i en småstad utan att vara isolerad i mer än ett sekel vid det här laget. Dagens möjligheter med snabbtåg krymper avstånd och resetider och gör det möjligt även för den som vill bo i ett litet samhälle att få del av storstadens utbud utan att behöva ägna sig åt miljövidrigt, dyrt och tidsslukande personbilspendlande.

Inte så dumt, eller hur?

Resvägen

Jag pratar mycket om hur det är vägen som är mödan värd, och nu ger mig Nyhetsmorgon på tv4 informationen att pendlares hälsa ofta är sämre än de har kortare resväg. Samtidigt ger en resa till Linköping den 25 april mig anledning att än en gång fundera över det här med resor i allmänhet, och restid i synnerhet.

Dels funderar jag över den undersökning Nyhetsmorgon hänvisar till – vad säger den egentligen? Det handlar om pendlare som pendlar mer än 4,8 mil per dag, berättar programmet, och jag undrar:

hur reser de? Sitter de bekvämt med utrymme att ställa ifrån sig väskor och kassar eller står de varligt balanserande, bärande på sitt bagage i överfulla, ryckiga, slitna tåg utan luftkonditionering? Kan de lita på tidtabellen eller lägger förseningar och risken för missade anslutningar på stressmoment? Passar turerna ihop vid byten eller får de långa väntetider vid blåsiga hållplatser? Är turtätheten tillräcklig för att ge utrymme för flexibilitet?

Och så funderar jag på hur vi ser på det här med restid. Somliga ser på restid som ett nödvändigt ont, något man får göra det bästa av,  andra ser det i första hand som social tid och en möjlighet att lära känna nya människor. Ytterligare andra ser det som arbetstid, och jag ingår mest i den senare gruppen. Jag tycker om att åka tåg, av många orsaker, och trivs lika bra på de äldre tågset t ex Veolia använder som i X2000. En av dessa orsaker är hur en tågresa erbjuder ett legitimt tillfälle att isolera sig och försjunka fullständigt i saker – arbete, läsning, film, tv-serie, musik eller vad man nu föredrar – utan att betraktas som osocial. En annan är den miljöaspekt jag ständigt tjatar om. Tänk ändå om det i vårpropositionen presenterats en jättesatsning på järnvägen, med nya spår, dubbelspår och nya linjer parallellt med den satsning på kulturen vi inte heller fick….

NTS: Ladda batterierna

Vi har en järnväg som är byggd för 1800-talets slut. Det är ett politiskt ansvar att se till att det skjuts till mer resurser. Regeringen har skjutit till en del pengar men långt ifrån tillräckligt, säger Gunvor G Ericson.

Miljöpartiet kommer i nästa vecka att gå ut med en kampanj för att lyfta behovet av underhåll på järnvägen, och har i sin alternativa budget visat hur man skulle kunna ge mer resurser.

– Allt strul ställer till det för så många, framför allt för pendlare. Det är så många som pendlar i Mälardalen. Jag pratade med en dam på tåget som sa att hon inte vill att SJ ska bestämma när hon tar ut sin kompledighet. Och jag förstår henne fullständigt, säger Gunvor G Ericson.

Infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd håller med om att järnvägen är eftersatt och behöver byggas ut, och säger det är något som regeringen satsar på.

– Behovet är eftersatt när det gäller underhåll och investeringar. 2011 sköt vi till 800 miljoner extra till bland annat vinterunderhåll. Och i och med budgeten för december har vi skjutit till ytterligare 3,6 miljarder för drift och underhåll, säger Catharina Elmsäter-Svärd.

Vet ni vad? Ibland drömmer jag om ett modernt, stabilt, väl utbyggt, väl underhållet järnvägsnät i det här landet. Ni vet, ett sånt där där man inväntar tågets avgång på en trevlig, öppen och bemannad station oavsett vilken tid på dygnet man avreser, ett sånt där förseningar är undantag och man på utsatt tid kommer fram till ännu en trevlig, öppen och bemannad station eftersom de som tagit över stationsdriften förstår att upplevelsen av stationerna också är en viktig del av resan…

Så vaknar jag och läser Svds artikel som påminner mig om att vara noga med att se till att batterierna till alla kommunikationsenheter är fulladdade när jag ska ut och åka tåg till Falun under sportlovet.

*suck* det som var en sån vacker dröm!

Gratis kollektivtrafik

Den finska trafikminister Merja Kyllönen föreslår, berättar Expressen, att kollektivtrafikresor för alla under 18 år skall vara kostnadsfria för resenären. Kyllönen bekymrar sig över den ökande privatbilismen och vill få ungdomar att välja kollektivtrafik istället för att bli skjutsade härs och tvärs av föräldrar.

Förslaget möter kritik, givetvis, argumenten handlar om att det inte i första hand skulle minska biltrafiken, utan ungdomars benägenhet att cykla och promenera.

Jag tycker det är ett utmärkt förslag. Ungdomar cyklar och promenerar av helt andra anledningar än de åker kollektivt, men blir ofta skjutsade av föräldrar av samma orsaker som skulle kunna få dem att välja kollektivtrafik: de ska långt, det är inget promenadväder, det regnar, blåser, snöar, är kallt, halt, de är trötta, har mycket att bära etc.

Möjlighet att resa gratis skulle bidra till ökad rörlighet bland ungdomar. De skulle på ett smidigt sätt kunna vidga sina vyer, se sig om och göra sig hemmastadda i större delar av världen än de gör idag. De skulle våga börja skolan lite längre bort, eftersom resekostnaden inte vore ett orosmoment, de skulle kanske våga söka sig jobb lite längre bort av samma anledning.

Dessutom skulle ingen ung människa behöva välja bort att ta nattbussen hem och i stället kliva in i en illa vald bild på grund av tappat busskort eller slut på pengar. Bara det gör investeringen värd att göra.

Tycker jag. Vad tycker ni?