On the road again #IND14

Internetdagarna i Stockholm, here I come

Citatet här ovanför

Det var dags att göra om här i bloggen. Beslutade flickvännen, och då blir det så. Ett av de nya inslagen är citatet i headern. Det kommer från en av de bästa böckerna som någonsin skrivit, the Algebraist av Ian M Banks, och sammanfattar lite i förbifarten sådär varför fungerande infrastruktur är en av de viktigaste grundpelarna i samhället.

cropped-wpid-sc20131021-081031-11.jpg

Här i Sverige strejkar tågpersonal mot orimliga arbetsvillkor, och deras arbetsgivare antyder ocharmigt att det kan bli vi passagerare som får stå för fiolerna, Trafikverkets slarv med järnvägarna gör det allt omöjligare att använda våra egna maskhål, och busstrafiken rasar bokstavligt talat samman. Samhällets grundpelare smulas sönder och drar oss alla med i fallet. Det glittrande samhället fyllt av energi, liv och framtidslöften ser ut att försvinna utom räckhåll för oss.

Bättre kan vi, inte sant?

Det går som tåget, modell 2014

Svensk järnväg är inte den mest effektiva. Trafikverkets underhållspolicy har lett till räls som hoppar lite hur som helst, växlar som smäller och rätt som det är slutar fungera, och kontaktledningar som trillar ner. SJs egen underhållspolicy har lett till fyrkantiga hjul som sliter än mer på räls och växlar, till slitna och ojämna strömavtagare som river ner kontaktledningarna, till handikapphissar som inte fungerar etc

Det är förseningar, olyckor och frustration.

Det som däremot fungerat klanderfritt på varenda tågresa jag gjort, och jag har rest mycket tåg ända sedan jag var en människovalp för flera generationer sedan, är det arbete den personal som tjänstgjort utfört. Konduktörer, lokförare, stinsar, biljettförsäljare etc har alla alltid varit serviceinriktade, trevliga, effektiva, vänliga, tålmodiga, hjälpsamma och på senare år så långt det står i deras makt kompenserat för företagens och politikernas ointresse för passagerares behov och önskemål i övrigt.

Att SJ nu enligt artikel i Expressen från en artikel i Sydsvenskan väljer att säga upp drösvis av dessa människor som räddat ansiktet på företaget gång efter gång ger mig en förbryllande känsla av att det någonstans i organisationsleden finns ett ointresse av att faktiskt överhuvudtaget bedriva järnvägstrafik, trots att SJ-chefen talar för motsatsen:

SJ-chefen säger sig likväl vara full av tillförsikt inför framtiden. SJ går med stabil vinst, är lågt belånat och har tagit flera viktiga investeringsbeslut.
Dessutom tänker SJ rusta upp hela sin SJ2000-flotta för att befästa sin tätposition inom fjärrtrafiken.

Men flera orosmoln hopar sig på SJ:s himmel. Omsättningen har ökat, men punktligheten, resandet och vinsten har minskat. Dessutom har SJ förlorat flera viktiga upphandlingar.

Omsättningen ökar, människor vill resa med tåg. Det är bekvämt. Det är ofta gott om utrymme vid och kring sittplatserna, det finns i de flesta fall fungerande toaletter, det är rökfritt, hyggligt varmt och ofta rimligt luftkonditionerat om somrarna, åtminstone så länge tågen inte av en eller annan orsak blir stående längs linjen någonstans. Järnvägsstationerna ligger ofta bra till i samhällena, lätt tillgängliga med både lokaltrafik och andra färdmedel. Utan incheckning och transit som på flygplatserna räcker det att komma några minuter innan tåget skall gå, och ibland händer det till och med att stationen är smått bemannad och där kan finnas ett öppet café som komplement till Pressbyråns utbud.

Det är bekvämt, ett miljövänligt, tryggt sätt att komma fram – när det fungerar. När tågen går i tid, växlarna håller, rälsen och vagnarna underhålls, stationerna är bemannade. Då är det lyx. I Sverige i dag är det ett lotteri,och som i alla lotterier är det resurserna förlorarna investerat som betalas ut till vinnarna.

Är det ett hållbart system?

Småstadslov

I Expressen sjunger Anna-Lena Mann småstadens lov:

När jag flyttade tillbaka till Falköping blev jag plötsligt väldigt lycklig av vardagslyx som förenklade livet. Något så enkelt som att det är fria parkeringsplatser i hela centrum. Gratis att parkera! Och man behöver inte ens lägga i ett mynt för att få loss kundvagnen i mataffären, den är bara att hämta. Plötsligt behövde man återigen aldrig stå i bilkö, eller planera restiden efter trafiken. Projekt som tidigare tog en hel dag att genomföra, som att som åka till soptippen eller köpa virke på brädgården kan nu göras samma dag, tillsammans med en storhandling, och allt på några timmar.

Visst låter det lite idylliskt och rart? Stillsamt, lugnt, förutsägbart. Småstadslivet, det trygga där alla känner alla, alla hälsar på alla, alla vet allt om alla. På gott och ont.

Men Mann är också uppriktig med att möjligheten att raskt och smidigt ta sig därifrån är värdefull:

Och skulle min storstadsabstinens sätta in finns ju den där järnvägsknuten och Göteborg inom en timmas räckhåll.

Järnvägen har gjort det möjligt att bo i en småstad utan att vara isolerad i mer än ett sekel vid det här laget. Dagens möjligheter med snabbtåg krymper avstånd och resetider och gör det möjligt även för den som vill bo i ett litet samhälle att få del av storstadens utbud utan att behöva ägna sig åt miljövidrigt, dyrt och tidsslukande personbilspendlande.

Inte så dumt, eller hur?

Resvägen

Jag pratar mycket om hur det är vägen som är mödan värd, och nu ger mig Nyhetsmorgon på tv4 informationen att pendlares hälsa ofta är sämre än de har kortare resväg. Samtidigt ger en resa till Linköping den 25 april mig anledning att än en gång fundera över det här med resor i allmänhet, och restid i synnerhet.

Dels funderar jag över den undersökning Nyhetsmorgon hänvisar till – vad säger den egentligen? Det handlar om pendlare som pendlar mer än 4,8 mil per dag, berättar programmet, och jag undrar:

hur reser de? Sitter de bekvämt med utrymme att ställa ifrån sig väskor och kassar eller står de varligt balanserande, bärande på sitt bagage i överfulla, ryckiga, slitna tåg utan luftkonditionering? Kan de lita på tidtabellen eller lägger förseningar och risken för missade anslutningar på stressmoment? Passar turerna ihop vid byten eller får de långa väntetider vid blåsiga hållplatser? Är turtätheten tillräcklig för att ge utrymme för flexibilitet?

Och så funderar jag på hur vi ser på det här med restid. Somliga ser på restid som ett nödvändigt ont, något man får göra det bästa av,  andra ser det i första hand som social tid och en möjlighet att lära känna nya människor. Ytterligare andra ser det som arbetstid, och jag ingår mest i den senare gruppen. Jag tycker om att åka tåg, av många orsaker, och trivs lika bra på de äldre tågset t ex Veolia använder som i X2000. En av dessa orsaker är hur en tågresa erbjuder ett legitimt tillfälle att isolera sig och försjunka fullständigt i saker – arbete, läsning, film, tv-serie, musik eller vad man nu föredrar – utan att betraktas som osocial. En annan är den miljöaspekt jag ständigt tjatar om. Tänk ändå om det i vårpropositionen presenterats en jättesatsning på järnvägen, med nya spår, dubbelspår och nya linjer parallellt med den satsning på kulturen vi inte heller fick….

NTS: Ladda batterierna

Vi har en järnväg som är byggd för 1800-talets slut. Det är ett politiskt ansvar att se till att det skjuts till mer resurser. Regeringen har skjutit till en del pengar men långt ifrån tillräckligt, säger Gunvor G Ericson.

Miljöpartiet kommer i nästa vecka att gå ut med en kampanj för att lyfta behovet av underhåll på järnvägen, och har i sin alternativa budget visat hur man skulle kunna ge mer resurser.

– Allt strul ställer till det för så många, framför allt för pendlare. Det är så många som pendlar i Mälardalen. Jag pratade med en dam på tåget som sa att hon inte vill att SJ ska bestämma när hon tar ut sin kompledighet. Och jag förstår henne fullständigt, säger Gunvor G Ericson.

Infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd håller med om att järnvägen är eftersatt och behöver byggas ut, och säger det är något som regeringen satsar på.

– Behovet är eftersatt när det gäller underhåll och investeringar. 2011 sköt vi till 800 miljoner extra till bland annat vinterunderhåll. Och i och med budgeten för december har vi skjutit till ytterligare 3,6 miljarder för drift och underhåll, säger Catharina Elmsäter-Svärd.

Vet ni vad? Ibland drömmer jag om ett modernt, stabilt, väl utbyggt, väl underhållet järnvägsnät i det här landet. Ni vet, ett sånt där där man inväntar tågets avgång på en trevlig, öppen och bemannad station oavsett vilken tid på dygnet man avreser, ett sånt där förseningar är undantag och man på utsatt tid kommer fram till ännu en trevlig, öppen och bemannad station eftersom de som tagit över stationsdriften förstår att upplevelsen av stationerna också är en viktig del av resan…

Så vaknar jag och läser Svds artikel som påminner mig om att vara noga med att se till att batterierna till alla kommunikationsenheter är fulladdade när jag ska ut och åka tåg till Falun under sportlovet.

*suck* det som var en sån vacker dröm!

Gratis kollektivtrafik

Den finska trafikminister Merja Kyllönen föreslår, berättar Expressen, att kollektivtrafikresor för alla under 18 år skall vara kostnadsfria för resenären. Kyllönen bekymrar sig över den ökande privatbilismen och vill få ungdomar att välja kollektivtrafik istället för att bli skjutsade härs och tvärs av föräldrar.

Förslaget möter kritik, givetvis, argumenten handlar om att det inte i första hand skulle minska biltrafiken, utan ungdomars benägenhet att cykla och promenera.

Jag tycker det är ett utmärkt förslag. Ungdomar cyklar och promenerar av helt andra anledningar än de åker kollektivt, men blir ofta skjutsade av föräldrar av samma orsaker som skulle kunna få dem att välja kollektivtrafik: de ska långt, det är inget promenadväder, det regnar, blåser, snöar, är kallt, halt, de är trötta, har mycket att bära etc.

Möjlighet att resa gratis skulle bidra till ökad rörlighet bland ungdomar. De skulle på ett smidigt sätt kunna vidga sina vyer, se sig om och göra sig hemmastadda i större delar av världen än de gör idag. De skulle våga börja skolan lite längre bort, eftersom resekostnaden inte vore ett orosmoment, de skulle kanske våga söka sig jobb lite längre bort av samma anledning.

Dessutom skulle ingen ung människa behöva välja bort att ta nattbussen hem och i stället kliva in i en illa vald bild på grund av tappat busskort eller slut på pengar. Bara det gör investeringen värd att göra.

Tycker jag. Vad tycker ni?

Grunden till tågförseningarna – passagerarna

Jag busspendlar till och från jobbet var dag. Det har sina sidor, att endast ståplats finns tillgänglig tillhör reglerna snarare än undantagen, att bussarna är försenade likaså. I synnerhet gäller det bussen från jobbet, den är konsekvent sen, allt mellan fem minuter och en halvtimme. I gengäld, det ska sägas, så finns i princip alltid sittplats.

Vid ett minnesvärt tillfälle frågade en ung kvinna, mycket vänligt, busschauffören hur det kunde komma sig att det är på detta vis? Busschauffören hade kanske fått femton frågor redan under den turen, ty han blev rasande på den unga kvinnan och förklarade för henne att

Det är alla jävlar som ska åka med! Det tar sån tid för folk att komma på och av att det är omöjligt att hålla tiden!

Fram till den dagen hade jag, lite naivt, trott att stora antal passagerare var något eftersträvansvärt, något att glädjas åt, men chaufförens reaktion (i ärlighetens namn är han inte den ende som antytt något liknande, bara den ende som jag sett ryta det i ansiktet på en av dessa irriterande bussåkare) fick mig att inse mitt misstag. Ett litet antal passagerare är nog gott och väl, men när det börjar bli stora mängder pendlare som envisas med att kliva av och på på helt olika ställen, då är vi mer till besvär och borde verkligen inte klaga över de förseningar vi själva orsakar. Att vi varje månad betalar stora summor för att få åka med är inget argument.

DN berättar nu att detsamma gäller på tågen. Antalet passagerare överstiger vad man planerat för, och resultatet blir förseningar och elände. Men när det gäller tågen väljer man ett annat sätt att närma sig problemet:

Efter den första av de två senaste tågkaosvintrarna fick dåvarande landshövdingen Per Unckel i uppdrag att utreda orsakerna och föreslå lösningar. Hans utredning listar åtgärdersom berör alla tre områdena ovan.

Unckel konstaterade att grundproblemet – att järnvägskapaciteten i Sverige blivit för liten för resenärernas behov – i princip måste byggas bort. Men detta tar många år. Innan detta gjorts föreslår utredningen bland annat:

Förstärkta insatser för underhåll.
Bättre väderprognoser för tågtrafiken
Planer för hur trafiken snabbt ska kunna dras ner och vilken trafik som ska prioriteras när yttre påfrestningar ökar.
Bättre samordning mellan alla aktörer på och kring järnvägstrafiken. Det gäller kommunikation, beredskapsplaner och krisövningar.

Behovet av samordning har uppstått efter avregleringen av järnvägstrafiken. Numera är en lång rad företag och myndigheter inblandade i verksamheten, och Unckel är inte ensam om att tycka att det har skapat onödiga problem och förvärrat tågkaoset.

Att du kan köpa biljett i en lucka och hålla dig varm när du väntar på tåget är företaget Jernhusens ansvar. Att spåren är i gott skick är Trafikverkets ansvar. Och att du kommer fram i tid är de mer än tio tågoperatörernas ansvar. För godstrafik finns ännu fler operatörer i landet.

”Det går inte att säga att organisationen ser bra ut som den är. Alla är missnöjda”, sade SJ:s dåvarande styrelseordförande Ulf Adelsohn i en intervju i fjol.

Man har alltså kommit fram till inte bara att något behöver göras, utan en bra bit på väg mot vad som behöver göras har man också kommit. Dåså, då är det bara att sätta igång. Ty antalet passagerare lär inte minska.

Vi vill resa. Vi har ett samhälle uppbyggt kring att vi reser, fram och tillbaka till jobbet, skolan, utbildningen, vi reser på semester, på konferenser, på möten, till teatrar och konserter. Vi lever långt ifrån vänner och släktingar och reser för att träffas. Och tåget är det mest långsiktigt hållbara alternativet som står oss till buds idag.

Det är klart att det kostar att rusta järnvägar och vagnar, att investera i nytt och dra nya spår så att det finns utrymme för såväl godstransport som passagerare. Men det är inte direkt gratis att hålla vägnätet i stånd heller, att bygga ut och bygga om och bygga nytt för att hantera allt fler bilar kostar enorma summor. Kan vi få ner de kostnaderna genom att satsa på ett effektivt och väl utbyggt järnvägsnät med stor kapacitet, täta turer och bekväma, välkoordinerade resor vinner vi mycket i det långa loppet.

För resa, det tror jag vi kommer fortsätta med. Vad tror ni?

Ännu ett årstidsrelaterad inlägg

Medeltemperatur i all ära, men för mig räcker det faktum att ljuset skiftat från det skarpa sommarljuset till det klara höstljuset, att löven börjar skifta färg på träden och att klädstilarna som möter mig på bussen skiftat fokus från ”lätt” till ”mysig” – hösten är över oss. Och det är underbart!

Solen sjunker ner bakom horisonten allt tidigare för varje kväll, stjärnhimlen gnistrar över oss och luften är fylld med syre. Människor går med lättare steg och rakare hållning, det hörs fler skratt och färre flabb och tekopparna blir allt större.

Vi går mot ännu en vargavinter, sägs det, ännu en snörik, kall, ishal vinter. Reflexer är en god investering, och, om du tillhör dem som fortfarande planerar att köra bil, rejäla vinterdäck. Planerar du en tågresa så ta med en rejäl matsäck, en ficklampa med nya batterier, en mysig filt och en kudde, och ladda dator och telefon innan du ger dig iväg, det lär bli långa restider och kalla stopp även i vinter.

Men vi är inte där ännu – nu är tid att njuta av hösten, plocka lite äpplen, njuta färger och ljus och det faktum att samhällsapparaten går på helfart igen.

Det här med att gå med vinst

Statliga jättar klarar inte vinstkraven, skriver DN.

Konsekvensen blir dels att många människors anställningstrygghet plötsligt inte längre är självklar. Det är inte alls bra. Somliga av dessa, ofta de mest drivna och duktigaste, får rätt som det är korn på en möjlighet någon annanstans och vips flyttar de iväg. Med sina familjer, med sitt kontaktnät och inte helt sällan med andra duktiga branschkollegor, och deras respektive. De tar också med sig de skatteintäkter de inneburit för kommunen, de tar med sig den del av dagligvaruhandeln de bidragit med när de handlat sin mjölk och sina morötter i den lokala butiken. De tar med sig skolpengen för sina barn, vårdcentralsbesöken och sina dagliga pendlingsresor med lokaltrafiken. De köper inte längre tågbiljetter till och från orten, och handlar därför inte heller en tidning att läsa på tåget och en kaffe att dricka medan de väntar på Pressbyrån på ortens station. De tar med sig sina bidrag till kulturutbudet på orten, de frekventerar inte längre idrottsklubbar och deras besök på det lokala biblioteket är ett minne blott. Och när de flyttar, med sina familjer, stiger ofta medelåldern på orten.

Brain drain är ett fenomen som slår hårt mot avflyttningsorten.

Begreppet ”att gå med vinst” har många bottnar när vi pratar om ”statliga jättar”. På ytan ligger avkastningen och glänser, den som nu inte lever upp till förväntningarna. Men om vi lyfter lite på avkastningen och tittar vad som finns där under så kan kostnaderna för ”att gå med vinst” bli digra.

Ett låta företag som SJ och trafikverket gå med viss förlust för att man väljer att på allvar satsa på underhåll och service kan bli ren vinst för såväl kommuner som stat. Människor är bekväma varelser, och många vill kunna bo kvar där de bor, eller hitta sig en idyll med trädgård och gott om plats även om de jobbar i en helt annan miljö. Man vill ha barnomsorg och skola som både är trygg, nära och av hög kvalitet. Man vill kunna handla på bekvämt avstånd och slippa balansera matvarukassarna på överfyllda, sönderfallande bussar. Man vill ha smidiga resor till jobbet, och man vill ha dem så frekventa att väntetiden blir minimal.

Hänger ni med i hur jag tänker? Väl utbyggda och fungerande snabbtåg skulle gett människor större frihet att välja bostadsort i större frihet än idag, det skulle gett möjlighet att pendla många mil i båda riktningar utan bilköer, och det skulle gett de orter som idag kan se fram emot avflyttning och stigande medelålder med alla de konsekvenser det innebär en helt annan framtidsutsikt, där de kunnat satsa på att göra sig till attraktiva idyller med utbildning, service och bekvämlighet och lockat till sig även de som gärna vill leva och bo på en liten lugn och stillsam ort trots att jobbet befinner sig i andra änden av tåglinjen.

Det vore väl inte så dumt?

.