Mellan hopp och förtvivlan

Strax efter klockan tre i natt kom jag hem. En stor del av dagen igår ägnades åt att sitta fast vid ett fält i Östergötland, betrakta en grupp kossor som eftertänksamt betraktade tillbaka, och vänta på att SJ-ledningen skulle besluta sig för hur problemen som orsakats av den fallna SJ-ledningen skulle attackeras.

De hade många idéer och förslag, och samtliga reläades vidare till oss av personalen på tåget. Vi fick hela tiden information om vad som hände, vilka direktiv tågvärdarna och lokföraren fick. De gick omkring i tåget, svarade på frågor, delade ut godis, mat, kaffe etc, hela tiden vänligt tålmodiga, trots att jag kan föreställa mig att de femtioelva olika beskeden de hela tiden fick var frustrerande att hantera. Det var ett ungt gäng som råkade jobba på just det tåget jag satt fast på, och vi hade ström större delen av tiden. Det gjorde stor skillnad, men störst skillnad gjorde deras genomproffsiga inställning. Vi blev ompysslade som vore vi deras favoritarvtanter hela bunten, och jag är inte säker på att de själva hann varken äta eller hämta andan.

Trots detta klagades det en hel del. Det ÄR frustrerande att inte komma fram, och man blir stressad när hela dagen går åt. Men varken tågvärdar eller stationsvärdar kan styra över dagistider, flygbolags regelverk eller vädret. De kan inte påverka underhållet av varken järnvägarna eller vagnarna, och de kan inte påverka vädret. Deras jobb, när systemet kraschar, är helt enkelt att göra det bästa av en besvärlig situation, och det gjorde de. Med råge.

När vi kom fram till Norrköping (för det gjorde vi ju tillslut) fick vi mer mat, bussar skrämdes upp från när och fjärran och vi föstes med vänlig, oerhört vänlig, men bestämd hand ombord och kom tryggt och ruskigt mätta hem.  Jag tror aldrig jag under en resa blivit erbjuden så mycket mat överallt hela tiden!

Min förtvivlan rör sig dels om de rykten som når mig om att det av någon anledning planeras NEDSKÄRNINGAR i underhållet av svenska järnvägar. Det måste vara ett missförstånd, det måste vara så att man ska satsa dessa enorma summor på ÖKAT underhåll. Allt annat är ju löjligt att ens tänka sig.

Jag blir också förtvivlad när jag ser hur illa människor uppför sig även i så ytterst milda krissituationer som den som vi på mitt lyxtåg befann oss i. Förtvivlad och orolig. Om vi inte kan klara av att ta emot den information vi får, samarbeta lite och sätta våra kränkta egon åt sidan i ett sånt här litet sammanhang, hur i hela fridens dagar ska vi då klara oss om det blir på riktigt?

Mitt hopp rör sig om att vi ändå kan resa oss, ta saker som de kommer och göra det bästa av situationen. Mitt hopp rör sig också om de unga människor som tog så väl hand om oss. Med såna i världen ordnar det sig nog även om världen råkar gå under lite.