Verklighetsförankring

För den som är liten ser saker och ting annorlunda ut än för den som är stor, det tycks som en självklarhet som inte behöver påpekas, men jag gör det ändå.

Ta en sån sak som tid, t ex – för den som är stor kan en veckas avkopplande resa vara en liten paus i vardagen, en omväxling, en lättsam avslappning, en tillfällig verklighetsflykt som ger nya perspektiv. För den som är liten kan det vara eoner av både stressig och orolig tid, det är inte alls självklart att den lilla människan känner sig lika säker på att verkligheten därhemma faktiskt finns kvar när man kommer tillbaka.

Därför är det inte konstigt om små barn på resa känner ett behov av att fråga, ibland hundra gånger i rad, om det är så att när man kommer hem igen, kan de leka med hunden, eller kompisen, eller gungan eller vad det nu är de fokuserar på, då? Det betyder inte att de är otacksamma, eller inte har roligt, eller att resan är bortkastade pengar. Det betyder bara att de söker efter den verklighetsförankring i verklighetsflyten den som är stor ofta kan ta för given.

Jag ville bara nämna det.

Annonser

en metafor

Trots legender som talar om att det skall vara genomförbart är man, efter otaliga försökt, på väg att ge upp hoppet. Bossarna är färggranna och ser bedrägligt vänliga ut, men de är där för att krossa dig.

Men vet ni vad – att klara Zul’Farrak med bara en tank <lvl60 och en healer <lvl 60 går. Det kräver en hel del planerande, mycket förberedelser, enorma mängder mana, ett ständigt balanserande på kanten till misslyckande och obrutet fokus från båda. Släpper man fokuset riskerar man båda karaktärernas liv, bryter man strategin mitt i är det kört, börjar den ena improvisera utan att kommunicera med den andra är det kört. Blir man för otålig och försöker ta sig fram för fort är det kört, öppnar man för många gravar på en gång blir man köttfärs. Blir man nervös och försöker spela på säkerhet är det kört. Risken att dra på sig flera grupper av monster när man försöker smyga fram är överhängande.

Och mer än något annat kräver det att man är beredd på att misslyckas, och försöka igen. Är man det, då går det till slut.

.