Bara sådär

Sötaste flickvännen gav mig en diktbok, bara sådär helt oväntat.

20140721-030921-11361813.jpg

Mycket glad och överraskad blev jag

Tango och final

I kväll står Argentina än en gång i VM-final. och än en gång mot just Tyskland. Det är något speciellt med VM-final, är det inte? Även den som inte är så intresserad av fotboll på liganivå, och kanske inte är så insatt i sporten, kan känna av och låta sig dras med i passionen, dramat, glädjen, festen som en VM-final innebär. I synnerhet om den upplevs tillsammans med andra, ty delad glädje är verkligen mångdubbel glädje!

Så ikväll, Skånetrafiken, vill det till att ni sköter er och ser till att sista bussen går som ni lovar, annars blir jag sittande i Malmö i natt. Ty i kväll kommer jag kombinera två av mitt livs stora passioner – tango och fotboll – genom att se finalen med Tangokompaniet!

¡Vamos, Argentina!

 

med @skånetrafiken i tiden?

Jag åker kollektivt. Jag gör det av miljöskäl i första hand – det känns inte försvarbart att köra bil i ett så kollektivtrafiktätt område som området kring Malmö och Lund ändå utgör. Jag gör det också av lässkäl – det är trevligt att sitta ostörd på en buss och läsa, jag märker oftast inte av vem som sitter intill mig (så länge personen inte gör något extra störande som högljutt smaskar i sig äpple eller – true story – tar av sig skorna och börjar rensa sig mellan tårna eller – ännu en lika sann – smörjer in fötterna med fotsalva) såvida personen inte nästan bokstavligen knackar mig i huvudet och säger hej.

Men det börjar bli allt mer påfrestande. Jag bor utanför tåglinjerna, så jag uttalar mig om busstrafiken, och den lämnar i allt högre grad mycket i övrigt att önska. I dag såg jag fram mot att dansa en dryg timmes tango i Västra Hamnen. Att jag är tvungen att åka en halvtimme innan arrangemanget är över för att inte behöva vänta fyrtiofem minuter tar jag så gärna.

Men vad som enligt tidtabellen framstod som fyrtiofem minuters lästid på vägen dit, och fyrtiofem minuters lästid hem, med bara tio minuters dödtid för att byta buss på respektive håll, utvecklade sig i stället till ett klassiskt Skånetrafiken-äventyr. Av fyra möjliga bussar gick hälften sönder, nära tjugo minuters försening åt raskt upp tiden för byte och det hela slutade med drygt tjugo minuters dans, sammanlagt femtio minuters dödtid och i stället för drygt en och en halv timmes total restid blev det två och en halv timme.

Och plötsligt känns det inte alls lika roligt. Tvärtom.

Regionen är relativt kollektivtrafiktät. Men bara på vardagar, på dagtid. Den som önskar resa på kvällstid, eller rent av är så dekadent att hen kan tänkas vilja förflytta sig under nattetid, t ex efter en sen bioföreställning, är inte en kund Skånetrafiken prioriterar, eller ens bryr sig om. Och fordonen är både illa underhållna och ogenomtänkt designade. Det är mycket dåligt med plats för eventuellt bagage, Informationen är opålitlig. Bussarna är ofta skyltade med ett handskrivet A4 tejpat på insidan av rutan. De tjusiga elektroniska skyltarna inne i bussarna är ofta övertejpade med tidtabeller eller metrouppslag. Informationstavlorna vid hållplatserna är ibland tydliga, ibland helt obegripliga.

Är inte det lite synd?

los pasos de apertura

Så i dag började sommarprojektet på allvar. En generös och hjälpsam människa ägnade en hel timme åt att dricka kaffe på Espresso House och prata med mig om ämnen som fotboll, arkitektoniska aspekter och sociala media.

Ni vet hur det är den där allra första lektionen i ett nytt språk, inte sant? Vi har alla upplevt den, minst en gång. Den där blandningen av iver att äntligen klä tankar i språkdräkt och kommunicera, äntligen få en första glimt av den värld som finns i detta nya språk, och så den där totala frustrationen över de obönhörliga begränsningar brister i ordförråd och förvirring över grammatiska funktioner sätter upp, Inte bara kräver det totalt fokus och stor del av hjärnkapaciteten att minnas de ord som eventuellt finns i ordförrådet, det kräver att talorganet formar sig på nya sätt, att luftströmmen genom stämbanden, förbi gomseglet och vidare ut genom näsan och munhålan tar ovana vägar, att läppar och tunga samverkar på nya sätt. Allt detta skall ske simultant, och tankegången som vill klä sig i ord är alltför komplex för de språkliga förmågorna.

Mottagaren, lyssnaren, medkommunkatören, gör all skillnad i detta. Den hjälp jag fick, det stöd, det tålamod, den diskreta handledning och den enorma generositeten jag mötte gjorde denna första gång till en lek. Många misstag gjorde jag, och varje gång trasslade vi vidare. Nästa gång är det redan andra gången, och som alla vet är andra gången alltid lättare, när känslan från första gången finns där för att surfa på.

Gracias, querido maestro generoso, gracias.


#Queertango

Det har nog undgått få att det här med tango, det tycker jag är väldigt väldigt roligt. Och som jag nämnde när jag skrev om upprördheten kring det första samkönade dansparet i Let’s Dance, att föra faller sig mer naturligt för mig än att följa. Det har det alltid gjort, redan när jag barn och vi var nästan bara flickor på danskursen lärde jag mig föra. Än i dag har jag svårare att låta mig föras även i t ex vals som jag dansat sen jag var ungefär sex år.

Så i fredags tog jag chansen att vända på rollerna, att uppleva tango från följarens perspektiv. Det var svårt, det var nytt. Att göra det på Ginger Rogers perspektiv är en helt annan sak. Ett annat förhållningssätt. Det var lite läskigt att faktiskt släppa kontrollen och lita på att föraren tog ansvaret för att vi inte dansade iväg in i väggen eller ut i köket. Lite läskigt, väldigt roligt, väldigt nyttigt, och väldig givande. Jag var tvungen att tänka väldigt noga på precis allt jag gjorde, och när kvällen var över var min hjärna behagligt utmattad.

Ah, en härlig känsla!

 

En upptäckt

Återkommer om utfallet

#Samkönat i #letsdanceSE – äntligen!

Så fick vi änteligen det första samkönade paret i Let’s Dance! Hurra! Eller ja, typ i alla fall. De var med utom tävlan, i den del av konceptet som fungerar som pausunderhållning. ‘Tony Irving bjuder upp’ kallas inslaget och kan ses på nätet.

Inslaget väckte uppmärksamhet, och inte bara för dansen som sådan. Expressen låter oss veta att efter programmet kallades till krismöte, där jurymedlemmen Ann Wilson ska ha uttryck skepsism mot det faktum att två kvinnor dansade med varandra;

 Saken är den att jag inte tycker att ”Let’s dance” eller ”Tony bjuder upp”, det är båda underhållningsprogram, och vi har inte politik. Man ska inte behöva känna påtryckningar från varken den ena eller andra politiska inställningen till dans […] Vi kan aldrig hålla alla människor glada, det finns människor från alla möjliga sorters bakgrund, religiösa och politiska. Vi hoppas att dans ska vara något som förenar människor, det är temat för ”Let’s dance”. Det är ett underhållningsprogram och att vi måste följa vissa politiska linjer kände vi inte var nödvändigt, säger Ann Wilson.

Ann Wilson åsikt om samkönade par i programmet delas inte av alla inblandade i produktionen. Expressen berättar vidare att jurymedlemmen Dermot Clemenger inte var med på mötet alls:

 Jag tar totalt avstånd från den här diskussionen. Jag har inte ifrågasatt varken Tony eller TV4. Jag var inte ens närvarande på mötet utan åkte direkt hem för jag tyckte att frågan var oväsentlig. Det är en ickefråga för mig, säger Dermot Clemenger.

Han har så rätt. Men trots det: För mig är det en fråga. Och jag är ingen särskilt unik människa.

Jag har dansat olika slags pardans genom mitt liv, och alltid funnit mig bäst tillrätta som förare. Det har aldrig någonsin ifrågasatts, förrän på senare år. Jag tolkade det först som att det har med min ålder att göra, väl medveten om att det kan vara svårare för omvärlden att ha överseende med en tants infall än en yngre människas nycker, men har tvingast inse att nej, vi befinner oss faktiskt i en tillfällig tillbakagång när det gäller samhällets tolerans mot det som ses som avsteg från gängse könsnorm.

Jag har om och om igen ifrågasatt bristen på variation bland dansparen i Let’s Dance. Visst är det roligt att se de mer eller mindre kända amatördansarna utvecklas och lära sig, men som kvinna och förare är det inte särskilt inspirerande att alla par är så lika.

Inte för att det är politik, utan för att det är dans.

Men politik blir det när någon vill förbjuda mig att dansa med kvinnor.

Det finns bara ett enda anständigt sätt att bemöta det, och Tony Irving förklarade hur när han presenterade det första samkönade dansparets Queer Tango i Let’s Dance:

 

 

Nu ser vi fram mot kvällens avsnitt, och nästa säsong när det här med samkönade par inte längre är obeträdd mark.

Tango – because you’re worth it #blogg100 RT=Kärlek

Tango är roligt, tankekrävande, balanserande, lätt men inte enkel, det bygger på kommunikation och samarbete, utvecklar rytmkänslan (och allt som kommer som bonus med den, se senare bloggpost för mer om det), musikaliteten och glädjen. Dessutom är det, när det görs väl, snyggt som bara den. Se här:



Visst är det lockande? I morgon, torsdag den 20/3 klockan 17.30 börjar en nybörjarkurs hos Tangokompaniet i Malmö och det finns fortfarande ett fåtal platser kvar! Inte långt från Värnhemstorget, samma kvarter som Netto, gå bara runt hörnet och följ sedan skyltarna. Hur lätt som helst att hitta, inte ens jag lyckades gå vilse i början.

Detta är dessvärren en smått lokal post, men för er som befinner er utom målområdet – ni är värda att göra er mödan att hitta en möjlighet att lära er tango där ni befinner er.

Jag lovar, ni ångrar er inte!

Divertissemang #blogg100

There, surrounded by the seductive dances and the melodious strumming of guitars, I learned the melodramatic visions that each tango contained.

From Tango Sex and Rythm of the City by Mike Gonzalez and Marianella Yanes

Recommended reading

 

#Blogg100 – pausmusik