En snabb fråga

Om jag finner att jag för en stund glömt bloggens namn, är det ett tecken på begynnande senilitet eller på att jag bloggar för sällan?

Annonser

Blandade känslor

Jag vinner, helt i enlighet med statistiken, sällan något på lotteri eller i tävlingar som i någon mån bygger på chans, men härförleden gjorde jag faktiskt det! Oh så glad blev jag, både över att faktiskt vinna och över priset som är väldigt fint. Men eftersom jag är en väldigt disträ person med väl utvecklad förmåga att glömma precis vad som helst var som helst när som helst, så glömde jag i ren tankspriddhet att hämta ut mitt pris. En illustration av uttrycket blandade känslor, där glädje över att ha vunnits blandas med besvikelsen över att mitt minne än en gång svek mig, och förhoppningen att jag kanske kan hämta det på söndag i stället. Om jag till äventyrs råkar komma ihåg det då.

I dag är jag också extra glad att jag tog ut glädjen i förväg, då i oktober, annars hade jag bara fått dagens besvikelse över avslaget med mig. Ty avslag blev det, motiverat endast med att det inkommit för många ansökningar. Ännu en illustration av uttrycket, ty besvikelsen blandas med glädjen och denna gång också med förhoppningen att detta ändå skall bidra till att glädja den som tycker jag behöver plocks ner några pinnhål, och därmed göra luften lite klarare.

Hur har ni det?

 

Morituri te salutant

Edvin (blyg vän som inte vill säga sitt namn) och Kalle

Detta är Edvin och Kalle. Jag tror att tanken bakom att ge plantor namn är att det ska bli lättare att komma ihåg att de finns, behöver vatten och näring och planteras om och skyddas från hungriga katter (det är den blyge vännens uppgift, han griper sig an den med stort allvar men kanske inte så mycket pondus som kan komma att behövas. Vi får se)

Jag är legitimerad blomstermördare. Krukväxter dör trots, eller möjligen på grund av, mina ömma, men tankspridda och sporadiska omsorger. I trädgården kämpar mossan en ojämn kamp mot gräset och äppelträd löper amok.

Trots detta blir jag då och då inspirerad – det är trots allt väldigt trevligt med levande växter och jag skulle egentligen inte ha något direkt emot en smärre djungel hemma alls, så länge den liksom höll sig vid liv utan att jag var tvungen att pyssla om den bittita och sent och inte plötsligt brast ut i doftande, allergiframkallande, blommor när man minst av allt anade det. Snittblommor, däremot, förhåller jag mig fullständigt kallsinnig till. Det är där Edvin och Kalle kommer in i bilden. Och lägenheten. Som en följd av ett anfall av inspiration och en vag tanke om att även en mycket liten djungel är en djungel. .

Om ni vill kan ni slå vad om hur länge de kommer att leva i kommentarsfältet.

Teknikmagasinet i går

Ja, vi hade ärende dit, och eftersom jag är en modern människa med instagramkonto och allt finns givetvis fotodokumentation från besöket.

<bild här>

Det ni ser på bilden är känslan när man inser att nej just det, vi gjorde ungefär allt annat man kan göra i just det köpcentrum vi befann oss i, men till Teknikmagasinet gick vi inte. Vi gick förbi det. Kanske rent av flera gånger, det är fullt möjligt. Men vi gick inte in, ty det hade vi helt glömt att vi skulle göra.

*suck*

Oh well. Det är bara oktober än.

En halv hjärna

Jag gick ifrån min telefon i morse, så hela dagen har jag levt med halv hjärnkapacitet.

Tack vare hjälpsamma och uppriktiga elever, som inte bara var ärliga och talade om vad de hade i läxa och påminde mig om vem som sagt vad utan också fotograferade det som skrivits på tavlan och skickade mig fotografierna <3, och tack vare rätt mycket tur när jag utan att vara medveten om det råkade drälla iväg åt rätt håll vid rätt tillfälle vid inte färre än tre tillfällen och så täta bussavgångar därtill har det fungerat. Inte optimalt, men det har fungerat. Jag är mycket medveten om att jag glömt saker ni bett mig göra, eftersom jag inte haft möjlighet att notera det i mitt elektroniska arbetsminne. Förlåt. Be om det igen.

Ytterligare konsekvenser är att jag nu är tvungen att gå tillbaka till affären. Jag glömde hälften av det jag skulle handla, eftersom listan ligger i telefonen.

Att ha ett ickefungerande arbetsminne är ett handikapp som inte syns, men som märks, och som drabbar omgivningen i långt högre grad än man föreställer sig. Med mitt elektroniska arbetsminnes ständiga påminnelsepling inom hörhåll kan jag med lite välvillighet uppfattas som tankspridd och disträ. Utan det framstår jag snarare som nonchalant och arrogant som struntar i överenskommelser och löften, som en som bara låtsas lyssna och struntar i att göra sig mödan att ta hänsyn till andra människors tid och behov.

Förlåt!

Oladdad

I fredags gick jag från mitt klassrum till mitt arbetsrum med min dator under armen. Batteriet var i princip urladdat men jag var på väg hem så det var inget stort problem, den skulle få lite mumsig ström så snart vi var hemma. In i arbetsrummet, konstatera att ja, där ligger laddaren, utmärkt, bra.

Jag packade väskan, lämnade arbetsrummet, gick tillbaka igen för att hämta de papper en kollega skulle få innan veckan var över, lämnade det igen, gick till bussen, tog bussen hem, hämtade ut paket, handlade, gick hem och konstaterade

image

Här borde min dators laddare ligga när jag packat upp den inför kvällen. Det gör den inte. Den ligger kvar på jobbet.

Fullständigt frustrerande!

Jag är ledsen, jag kommer inte ihåg…

Deeped skriver om konsekvenser av obalans i signalämnen i hjärnan, noradrenalin och serotonin bland andra. På senare tid har ämnet då och då kommit upp i olika sammanhang och Deepeds inlägg understryker ytterligare det oerhört viktiga faktum att problemen är på riktigt.

Det handlar inte om inbillning, och käcka tillrop om att hålla ihop sig, rycka upp sig, samla sig, fokusera och allt vad det nu kan vara gör ofta större skada än nytta. Dels är de rätt stressande i sig, tillropen, dels förstärker de känslan av att man nog faktiskt skulle kunna, borde kunna, eftersom alla andra ju kan, rycka upp sig om man bara vore lite…

Deeped skriver:

En lång tid med för lite eller en principiell avsaknad av dessa innebär att vissa saker slutar att fungera eller fungerar sämre. Själv kan jag inte säga att mitt lokalsinne är det som tagit stryk, som en del varit med om. Mitt lokalsinne är genetiskt uselt. Och generellt beror eventuella personlighetsförändringar snarare på vad man är med om, hur man utvecklas som person av olika erfarenheter snarare än av serotonin.

För mig är det minnet som fått ta stryk. Specifika delar av minnet. Namn och ord. Sedan jag gick in i (eller snarare körde dragster) väggen och under den tid som det tog att bygga upp depåerna igen så försämrades detta markant. Namn är helt meningslöst. Jag kommer oerhört sällan ihåg namn. Jag kan glömma bort namn på mina vänner, eller glömma efternamn.

Deeped beskriver konsekvenser av att ha gått in i väggen, men han kunde lika gärna beskrivit min hjärnas funktion. En stor skillnad är att han, till skillnad från mig och många andra med ADHD, upplevt ett före och ett efter, och kan sätta ord på skillnaden. Jag har alltid levt i detta, och har ingen egentlig uppfattning om hur ni normala människor upplever världen. Därför fascinerar det mig att se honom sätta ord på hur:

Det är ingen vanlig glömska utan konstant närvaro av en frånvaro av saker som för andra är enkelt att hämta

Wow!

Jag förstår plötslig att ni frustreras av min ständiga nollkoll om det är så att för er så är saker som namn, platser, varför ni gått till affären, vem ni ringt upp, vilken veckodag det är, vad man faktiskt kom överens om och vad man bara verkade komma överens om men inte skrev ner på senaste mötet, eller på mötet för ett halvår sedan, vad ni åt till frukost, om ni åt frukost, om ni faktiskt hade en jacka på er när ni gick hemifrån eller inte etc så självklart enkelt att hämta.

Jag har anat att det kan vara så, er frustration och era små kommentarer har antytt det. Men, kära omvärld, så är det inte för mig. Det är inget spel, jag poserar inte, jag gör mig inte till och jag söker inte sjukdomsvinst.

Jag glömmer. Nej, inte ens det. Det man glömmer har man kommit ihåg. Jag kommer inte ihåg.

Och jag är inte unik i detta.

Ni, normalminnesmänniskor som enkelt hämtar fram den information som för mig och många andra med mig är djupt begraven, kan, om ni vill, göra mitt liv oändligt mycket svårare. Ni kan ändra förutsättningar under resans gång, bryta överenskommelser och mycket enkelt få mig att tro att det i själva verket är mitt dåliga minne som svikit mig, ännu en gång. Ni kan ge mig information muntligt i förbifarten, gärna när jag är på väg någonstans med fokus på det jag är på väg till. Det kan leda till att jag både glömmer den information ni gav mig, och tappar fokus på vad jag nu var på väg till. Ni kan ta illa upp för att jag glömmer högtidsdagar, namn, vilken tid vi skulle träffats, vad jag lovat ta med mig etc. Ni kan, rent ut och i antydningar, tala om att jag bör skärpa mig, samla ihop mig, hämta det som är så självklart enkelt att hämta i hjärnan.

Eller så kan vi försöka en annan variant, där vi ger varandra lite utrymme att vara olika, där vi har förståelse för att allt inte är lika enkelt för alla. Där vi tar hänsyn till varandras problem, och inser att även den mest tankspridde faktiskt har en del styrkor också.

Jag röstar för det senare, men jag är partiskt. Vad tycker ni?