Men var ligger det?

Vi läser en bok – Across the Barricades av Joan Lingard – och har förberett oss genom att läsa på om Nordirland, om Belfast, om var det ligger, hur stor staden är, hur människor bor där etc, om platsens historia, om situationen i det tidiga sjuttiotalet, om Romeo och Julia och om Pyramus och Thisbe.

Historien är lika gammal som mänskligheten, och utspelas överallt där konflikter mellan grupper blossar upp, i större eller mindre skala. Kärleken spänner över alla gränser, och människor som älskar vågar bryta normer.

Ändå behöver vi ha klart för oss, för att fullt ut förstå historien, var och när den utspelas denna gång. Det gör skillnad om det som skiljer de älskande åt är en konkret mur, en fejd mellan mäktiga familjer, ett inbördeskrig, sedvänjor, kulturella föreställningar eller samhällets föreställningar om t ex hudfärg, sexuell orientering eller något helt annat.

Ser vi en film får vi mycket av detta på köpet, ofta till kostnaden av att historien förenklas, plattas ut, stuvas om för att få plats i det mycket mer begränsade utrymme formatet erbjuder. Ju fler böcker vi läser, och filmer vi ser, desto rikare blir den bildningsväv vi har i botten, och vi behöver gör mycket lite kompletterande research för att ha en hygglig uppfattning om vad Belfast 1972 innebär. Men för den som inte nått dit hän än blir läsupplevelsen rikare om vi som lärare ger en bakgrund innan vi kastar in de nya läsarna i historien.

image

SvD gör mig glad

Ett uppslag i SvD är så folkbildande i sin anda att det gör mig alldeles glad tre gånger om. Se här:

Först: fokus på framtiden i artikeln om världsdelen Afrika. Inte bara fokus, utan ett tämligen optimistiskt fokus med handfasta råd, alltsammans levererat i en uppfriskande sarkastisk ton:

För att nå det tillstånd av respekt för demokratin och mellan de politiska parterna ges i rapporten ett par uppmaningar om vad som behövs. Det kan tjäna som god vägledning för det svenska biståndsarbetet, när det inte är fullt upptaget att beställa rapporter som visar hur bra det är. Bland annat följande rekommenderas:

• Fortsatt tryck från omvärlden i riktning mot demokrati i regionen.

• Motverka oavsedda bistånds- och handelseffekter som stöder sittande regimer.

• Stöd till grupper och organisationer som stöder den politiska oppositionen.

• Åtgärder som bidrar till ”avspänning” mellan de politiska aktörerna inom respektive land.

Därefter Historiebloggen, där Lundaprofessor Dick Harrisson berättar om det som varit, skiljer ut vad vi vet och vad vi tror oss veta, vad som faktiskt tycks fastslaget och vad vi kan sluta oss till utifrån detta. Om vi vet varifrån vi kom, hur vi tog oss dit där vi är idag, vilka vägar som bar och vilka som ledde rakt ut över stup eller in i alligatorfyllda träskmarker så kan vi lära oss av dessa erfarenheter. Ju mer vi vet ju bättre rustade står vi inför just framtiden.

Och så den tredje artikeln, inringad med vacker TARDIS-blå färg, som berättar både att det igår var Fishfinger and Custard day och vad det faktiskt är som högtidlighålls denna dag:

På årsdagens av den elfte doktorns ordentliga introduktion i serien Doctor Who, när han träffar sin följeslagare Amelia Pond för första gången och efter att ha uppträtt väldigt likt Tigger i Nalle Puh fastnar för just fiskpinnar och vaniljsås.

Ibland är media alldeles fantastiskt!

Ps Bonus, inte inringad men med på bilden ändå.

Tidsresor

Ni vet hur det är, ibland gör man saker som gör att man måste ta omvägen om 2003, och så blir man kvar en stund, mest av nostalgiska orsaker.

Det här med tid är fascinerande, är det inte? Det tycks ju som om vi bara kan röra oss i en riktning, utan möjlighet att påverka med vare sig vilken reell eller relativ hastighet vi rör oss, vi har ingen möjlighet att gå tillbaka och oändra det som ändrats, ogöra det som gjorts, ose det vi sett, olära det vi en gång lärt.

Samtidigt som det tycks som om tiden rör sig i cykler, saker och ting upprepar sig, somliga ofta, andra mer sällan, vet vi att det är en illusion. Solen går (sannolikt) upp i morgon, precis som den gjorde i dag, i går och dagen före det. Precis som den gjort varje morgon. Och ändå inte. Morgondagens soluppgång kommer att vara väldigt lik många tidigare soluppgångar, men den är inte densamma, och ingen av de soluppgångar som följer längre fram i tiden kommer att vara densamma som den i morgon.

Tidens direktionalitet tycks absolut, och tycks hänga samman med fenomenet entropi.

Åtminstone utifrån vad vi vet i dag.

.

.

Nå, jag är tillbaka i 2012 nu, och kan konstatera att jag än en gång måste komma ihåg att ladda batterierna till i morgon.