Perspektiv

Terminen är igång, kurser drar igång. Somliga har bytt skola, befinner sig i nya sammanhang i den påfrestande vardag där de dels skall etablera sig i nya konstellationer, dels skall få kläm på rutiner, strukturer och upptäcka det där som ‘sitter i väggarna’, de outtalade men betydelsefulla tysta reglerna som finns på platsen. De där som ingen kommer att sätta ord på, men de flesta kommer att reagera tydligt på om och när de bryts.

Det tycks mig som ett tillfälle så gott som något att påminna om det här med elevperspektivet i skoldiskussioner. Det tappas så lätt bort bland alla fackliga arbetstidsperspektiv, huvudmannaekonomiska perspektiv, föräldraperspektiv, kollegieperspektiv, arbetsmiljöperspektiv och allt vad det är. Eleverna passerar så fort genom skolan, ett kaosartat år förstör en stor del av deras skoltid.

Saker ser ibland väldigt annorlunda ut när man ser dem i backspegeln, men då är det inte mycket man kan göra för att ändra på dem.

Ny termin

Nytt år, ny termin, och runt om i landet förbereder sig barn, ungdomar och vuxna inför årets första skoldag. Än ett par timmar till är det lov, men den mentala förberedelsen inför terminen är i full gång, och manifesteras på många håll i de praktiska förberedelserna. Kläder väljs ut, somliga väljer kläder för att synas, andra för att försöka klä sig osynliga. Böcker packas i väskor, batterier laddas, idrottskläder packas.

Många är ivriga, glada, ser fram mot att komma tillbaka till skolan, till kompisarna, till vardagen, till rutinerna, till strukturen och förutsägbarheten.

Men inte alla. Det är vi medvetna om, alla vi vuxna i samhället och i skolan. Vi vet att det finns de som har att se fram mot den vardag Deeped beskriver så väl i sitt viktiga inlägg Lite får man tåla:

känslan att inte passa in. De fininställda pilarna av avsky och hat. Ständigt samma sak. Snöbollarna som kastades i skydd av andra. Blickarna och grupperna som slöts för att hålla ute. Kompisarna som inte vågade stå emot. Kompisarna som blev några av ”dem”.

När man någon gång frågade: varför? Eller när lärarna tog upp det. Alltid samma förklaring.

”Det var ju bara på skämt. Det fattar du väl?” 

Vi vet detta, vi vuxna. Vi känner igen det. Oavsett på vilken sida av trakasserierna vi befunnit oss känner vi igen det. Oavsett om vi varit den som storögt oskyldigt slagit ut med händerna och förklarat att vaddå, vi menade ju inget illa, och hen skrattade ju!, om vi varit den som känt pilarna träffa, om vi varit en av dem som skrattat med och förstärkt plågan hos den träffade eller om vi varit en av dem som hållit tyst, gjort oss osynliga kanske i rädsla för att själva bli träffade av nästa skottsalva så känner vi igen det.

Den här sortens råa ”skämtsamheter” är en vanlig del i de maktförhandlingar som ständigt pågår i grupper av människor, och de som utsätts är ofta de som på ett eller annat sätt upplevs hota positionen hos den som utsätter. Antingen genom att konkurrera eller genom att i sitt agerande visa på ett alternativ till att ”rätta in sig i ledet”. Att det är vanligt gör det inte ok. Det gör inte att någon ”får tåla” den här sortens behandling.

Ansvaret för att bemöta och hantera problemet vilar på de vuxna i skolan. På alla vuxna, oavsett om man undervisar de inblandade eleverna eller inte. Det är ingen lätt uppgift, och det är en av dessa som aldrig någonsin blir färdig, som kräver att man ständigt försöker se, försöker höra, försöker lyssna och finnas till hands. Som kräver att man vågar, orkar och aktivt agerar, individuellt och tillsammans med alla andra vuxna.

Inte lätt, men betydligt lättare än att gå till skolan varje dag väl medveten om att ”skämten” kommer.

Jag vill inte lägga sordin på glädjen för någon, bara påminna om att där det finns ljus finns det alltid skuggor.

En folkhögskollärares sommarlov XV

Sista avsnittet. Jag vet inte riktigt om det varit den mest spännande och givande serien i bloggens historia, men hoppas den gett någon något.

Detta är helgen innan vi börjar jobba ”på riktigt”, schemalagda aktiviteter, samplanering och synkronisering av planeringar, genomgång och presentationer av det som är nytt. Nya kollegor, inte minst, det ska bli spännande att träffa dem och se vilka de är.

Det blir en arbetshelg, det är några bitar som ska läggas på plats i sista ögonblicket, bitar jag väntat in och bitar jag inte kunnat göra förrän de bitar jag väntat in lagts. Det ska bokas lite salar, och skrivas lite listor. Spana efter en sten med ett hål rakt igenom.

Sånt där sista minuten-pyssel, ni vet. Hur är det, känner ni er redo att starta upp terminen?

.