Med ojämna mellanrum skriver jag några ord om en bok jag läst. I dag tänkte jag, som omväxling, rekommendera er en film: den vindunderliga berättelsen om The Imaginarium of Doctor Parnassus. Jag är mycket förtjust i Terry Gilliam och hans sätt att berätta, och i the Imaginarium finns det gott om spelrum för både det oväntade, det absurda och det hisnande vackra.
Enkelt uttryckt handlar filmen om Doctor Parnassus, spelad av Christopher Plummer, och hans vadslagning med Djävulen, spelad av Tom Waits. Den handlar också om lögn och sanning, om berättelsens och fantasins kraft och önskningars makt.
Unna er en tur i the Imaginarium, ni kommer inte ångra er.
Vår bild av världen är formad av våra erfarenheter. Det är inget speciellt kontroversiellt uttalande, men jag säger det ändå, bara för att ha det med i tankegången.
När vi stöter på något nytt refererar vi till våra erfarenheter, jämför med vad vi upplevt och skapar oss utifrån det en första bild av det här nya. Allt medan det nya blir allt mer bekant reviderar vi vår uppfattning om det, infogar det i vår erfarenhetsbas och till synes omärkligt glider det över från kategorin ‘främmande’ till kategorin ‘välbekant’.
Så gör vi, så har vi alltid gjort och så kommer vi sannolikt att fortsätta göra, vi människor. Det är inte alls någon dum modell för att lära sig hantera världen.
Förutsatt vi inte plötsligt väljer att rätt som det är frysa vår världsbild i ett givet ögonblick. Då hamnar vi i en situation där allt nytt förblir främmande, förblir, i vår uppfattning, som den där första bilden vi skapade oss av det, den som enbart grundade sig på vår gamla och ju längre tiden går alltmer inaktuella världsbild. Då hamnar vi i en situation där vi snart är omgivna av mer främmande än bekant, eftersom världen omkring oss inte alls frös i det givna ögonblicket utan fortsätter, som den alltid gjort, att förändras. Det kan vara en skrämmande upplevelse.
Vi kan t ex välja att tro att en fiktiv karaktärs fiktiva upplevelser i en fiktiv återgivning av en verklig händelse faktiskt är verkligheten, skapa en del av vår världsbild utifrån detta och hårdnackat bemöta verkliga människor utifrån denna bild.
Vi framstår inte alltid som särskilt smarta om vi gör det, men det är ett alternativ som står oss till buds.
Ett annat alternativ är att betrakta den fiktiva karaktärens fiktiva upplevelse som just detta – en påhittad upplevelse i en påhittad återgivning av något som faktiskt hände, kanske ungefär som det framställs i berättelsen, kanske på något helt annat sätt, och när vi möter de verkliga människorna revidera vår bild utifrån hur de faktiskt visar sig vara.
Kanske blir vi med tiden lite visare om vi gör så. Jag hoppas det.
Jag fann mig idag referera till Terry Gilliams animationer som en illustration till hur jag ser på statistik. Människor i min egen ålder kan nicka instämmande (eller möjligen protestera om de till äventyrs inte håller med) eftersom de såg detta på TV samtidigt som jag såg det, medan många yngre människor hänvisas till Youtube eller Google för att min referens skall ha någon validitet för dem.
Så är det med referenser. Vi samlar på oss en hög under livet, och hänvisar till dessa för att beskriva världen, och rätt som det är upptäcker vi att delar av våra referenser är så gamla att de inte är en del av det självklara allmänna medvetandet längre.
You're no different to me 