Staden utan tid

Den spanska romanen Staden utan tid av Enrique Moriel presenterar en fascinerande tanke om just fenomenet tid. Staden i fråga är Barcelona, där ett barn föds på en av bordellerna. Ett mycket ovanligt barn, avlat under en galen natt som kvinnan, modern, tillbringar fastspänd i en skampåle , placerad där av den Andre, mannen i konstellationen,

Barnet som blir frukten av denna galna natt berättar själv sin historia, beskriver sitt liv som vampyr, utanför tiden. Sekler kommer och går, människor föds, lever och dör, lämnar få om ens några spår annat än i vampyrens minne av mötet med dem. Staden förändras, utvecklas, kvarter växer upp och rivs ner, försvinner och återkommer i nya former, med nya sorters människor, nya kulturer, nya grupper.

Vampyren rör sig genom historien som en iakttagare, beskriver sin första upplevelse av att ha ett kön, att vara en könsvarelse, beskriver sitt behov av blod, och sitt behov av att på något vis delta i samhället, finna en fungerande position i de olika tidevarven.

Hade detta varit hela historien hade jag beskrivit den som stillsamt vemodigt vacker, fylld av längtan efter ett sammanhang och en tillhörighet.

Tyvärr är vampyrens berättelse omgiven av, klumpigt inlindad i, nej, intrasslad i, ett knippe klumpiga bihistorier, berättade i tredje person, där karaktärer plötsligt mejslas fram så grovt att de inte ens blir karikatyrer, bara klumpiga marionetter som rör sig över en pappscen med illa målade kulisser utan djup. Jag kan bara beklaga detta. Moriel kan skriva, kan skapa karaktärer som berör, kan spinna en berättelse som nästlar sig in i läsarens tankar. Därför gör det mig så ledsen att han slarvar bort detta i en osmidigt strävan efter att försöka bygga den slags spänning som gör t ex Kostovas the Historian fantastisk. Läs den i stället.

#Arbetstid, #fortbildningstid, #planeringstid och #dötid

En jublande glad tweet

"Den tysta revolutionen" sprider sig över landet! Aldrig tidigare har lärare läst & diskuterat vetenskaplig litteratur i sådan omfattning.

— Göran Svanelid (@gorswa) January 26, 2014

väckte än en gång frågan om tid – när sker detta läsande? Någon framhåller att ett dygn är begränsat till 24 timmar, en annan att allt fler lärare har semestertjänst med upphackade dagar. Så jag tänkte jag skulle nämna hur jag gör för att utan att stressa hinna läsa, reflektera och läsa mer.

Jag har helt enkelt minst en bok tillgänglig. I fickan, i väskan och digitalt. Alltid och överallt.

Ni vet all den där väntetiden som finns i vår vardag? All den där tiden som liksom bara försvinner när man väntar på kopieringsmaskinen, när man väntar i telefonkö, när man väntar på att ett försenat möte skall komma igång, när man väntar på att någon man bestämt tid med skall komma, när man väntar på och när man sedan sitter på bussen, på tåget etc? När man inte kan gå och göra något annat, utan är tvungen att bara sitta eller stå där och vänta. Med en bok tillgänglig i fickan, i väskan, i telefonen eller annan digital lättransporterad enhet är den tiden inte längre dötid som bara rinner bort, utan lästid, fortbildningstid, allmänbildningstid. Fyra kvartar väntetid per arbetsdag blir plötsligt en hel timmes lästid i stället för frustrerande dötid.

Funkar för mig. Kanske funkar det för någon annan också?

Kronometer

Efter att lite plötsligt funnit att tiden var inne att lämna ett informellt förtroendeuppdrag som under en längre period infallit med absolut regelbundenhet finner jag att ett sådant i icke försumbar grad fungerar som kronometer.

En återkommande orienteringspunkt i tidsflödet, likt trevligt glimmande ljuspunkter som markerar var leden går och ger vandraren en vink om var hen befinner sig. Utan dessa punkter, noterar jag fascinerad, glider jag ytterligare i min redan tämligen dimmiga tidsuppfattning. Sannolikt ett fenomen av övergående natur, men intressant att iaktta.

Samtidigt fungerar även denna sorts kronometer som en ständigt tickande påminnelse om att tiden går, och inte väntar på någon.

Time chasing time creeps up behind
I can’t run forever, and time waits for no one
Not even me

Om tid

Jag är den sortens person som sällan är ute i god tid. Min filosofi är att sekunder är marginaler de också, men förutsatt att min tredje hjärnhalva matats med informationen kommer jag att dyka upp när och där jag lovat, redo att göra det jag lovat att göra. Den/de andra människorna som är inblandade i situationen har planerat utifrån att mötet blir av, de har avsatt tid för det, restid, förberedelsetid och genomförandetid, ofta också efterarbetestid. Att då strunta i att dyka upp, eller komma hutlöst mycket för sent och låta dem vänta är inte bara respektlöst, det visar dessutom med all önskvärd tydlighet att jag ser dem och deras behov som oviktiga i jämförelse med mig och mina behov. Om jag någon gång blir hutlöst sen ber jag om ursäkt, och gör vad jag kan för att kompensera den som drabbats.

I morse ägnade jag två timmar åt att vänta på att en person skulle dyka upp som vi avtalat.  När jag ringde upp personen för tredje gången svarade hen äntligen, förklarade lättsamt att jo, nu var hen på väg strax. Jag hade inte möjlighet att vänta längre, utan får ägna ett par kvällstimmar åt det som borde varit klart nu eftersom personen valde att sitta och dricka sitt morgonkaffe i lugn och ro, trots att hen visste att jag väntade.

Det kan tyckas som en bagatell – det är en bagatell i det långa loppet – men det handlar om vem som har makt över min tid, min tillvaro och mina möjligheter att strukturera och planera min dag. Människor som prioriterar sitt kaffedrickande över överenskommelser, kollektiva transportmedel som på grund av bristande underhåll eller oskicklig trafikplanering, människor som väljer att göra något annat och uteblir från överenskomna möten, myndigheter med gammaldags, klumpig ärendehantering som tvingar den som vill komma i kontakt med dem att avsätta många timmar för att bara få en första kontakt, snåriga hemsidor där den relevanta informationen är dold, om den ens finns, kostar den enskilda individen, och därmed samhället, oss allesammans, mängder med tid. I slutänden blir det dagar, veckor, månader och år av väntan och frustration, av tid som bara rinner iväg och saker som inte hinns med, inte blir av, andra människor som får vänta eller nedprioriteras.

Nog kan vi ta bättre vara på vår tid än så?

Jag har tid

Jag delar gärna med mig av den. Jag delar den gärna med andra. Jag använder den hellre än bara låter den rinna bort. Jag ger av den med glädje, det ger mig glädje att faktiskt kunna ge av den. Det är inte alla förunnat, det är en ynnest och en lyx.

Men jag tycker inte om när någon tar för sig av min tid som vore det hens egen, när någon låter mig vänta bara för att låta mig vänta, av nonchalans eller som en markering; när någon är generös med min tid men njuggt bevakar sin egen blir jag irriterad, drar en gräns och – inte så charmigt och generöst, men – höjer ibland utan att kommentera på ögonbrynet när hen står förvirrad och sårad och undrar varför jag plötsligt är så otrevlig.

Det är inte alltid så lätt att själv märka när man kliver över den där gränsen mellan generositet och att utnyttja, jag vet det, och i de allra flesta fall sker det av misstag. Jag tar inte illa upp. Jag bara förtydligar den gräns som måste hållas för att jag ska kunna fortsätta vara generös med min tid.

Att kunna vara det är ett privilegium jag är rädd om, nämligen.

Vardagen

Uppropsdagen ligger bakom oss, och trots att inte riktigt alla årets strukturer ligger självklara i ryggmärgen ännu och logistiken inte alltid klickar så har vardagslugnet ändå börjat infinna sig. Ett schema att följa upplevs å ena sidan av många som en begränsning av friheten, å andra sidan upplever många det som vilsamt att veta var man förväntas vara när och vad man ska göra där.

.

Genom Dalarna bakom ett godståg

Vårt tåg lunkar långsamt genom februarikvällsmörkret. Framför oss dunkar sig ett godståg fram som godståg plägar, långsam, stadigt på väg mot sin destination. Och jag tänker, för vilken gång i ordningen vet jag inte, att vore det inte en vinst för alla med dubbla spår i ett järnvägsnät som gjorde skäl för namnet nät? Vävt på längden och på bredden över landet, så att man smidigt och snabbt kan transportera gods på ett spår och passagerare på ett annat, från och till även de idylliska små inlandsorterna?

Det känns som ett tillfälle så gott som något att sammanfatta intrycken från #ngl2012

Konferensen var liten och långsam, det var långa pauser och gott om tid att mingla, prata, mötas och faktiskt  både påbörja och utveckla samtal. Det tog åtminstone spattiga mig en stund att komma in i detta, jag stressade runt som ett skållat troll i god konferenstradition men föll så småningom in i tempot. Och så plötsligt hände något som fick mig att inse att de här akademiska kvartarna i början av varje session var en gåva till oss besökare.

Det som hände var helt enkelt en Trekkie som blev glad över att jag uppskattade hans blinkning till eventuella mednördar i publiken (We have seen a lot of Data) och att det fanns utrymme för det vindlande samtalet om skönhetens betydelse för känslan i upplevelsen, skridskoåkning på Amsterdams kanaler, sorg och gravitation som följde. Det har jag aldrig tidigare upplevt på en konferens, och jag insåg att jag hade hunnit ha flera sådana samtal. Utan att missa några presentationer.

Wow!

Presentationerna jag tagit del av har varit intressanta, relevanta, roliga, tankeväckande och inspirerande. På bussen (jag vet fortfarande inte hur man betalar på bussarna i Falun, förvirrade turister tycks få åka gratis) till tåget pratade jag med en konferensdeltagare som uttryckte att hennes huvud var så fullt av nya tankar att det kändes som om det skulle explodera! Jag upplever det annorlunda, många nya tankar svävar i min hjärna, men kanske tack vare upplägget så rör de sig lugnt och harmoniskt, bekantar sig med de tankar som befunnit sig där ett tag och verkar finna sig väl till rätta.

Jag är mycket nöjd med konferensen, men, är jag rädd, en förfärligt tråkig medpassagerare till min stackars medresenär på det tåg som nu fått upp farten.

Har du tid en stund?

IDOL-tankar

Jag har glömt om jag gav mig själv i läxa att följa hela IDOL-säsongen på TV eller om det bara gällde ett par veckor, men jag finner att jag redan börjar försöka hitta vägar runt projektet.

Problemet är inte produktionen i sig. Avsnitten är lite tjatiga, men ungdomarna är charmiga och rara och det är lätt att finna sig själv sympatiskt inställd till dem och deras strävan. Nej, problemet är programmet som binder upp mig, att jag måste anpassa kvällen efter att programmet börjar vid ett visst klockslag och går just på TVn och ingen annanstans, trots att jag vet att det faktiskt går att fuska (ja, eftersom min läxa är att se det på TV, när det sänds, så blir det fusk i det här fallet) och se programmet när helst det passar mig bättre, var helst det passar mig bättre.

Fördelarna med att följa ett program på det gammaldags, analoga sättet är de sociala – jag känner till kontexten till Lailas tårar, jag såg situationen som upprördheten kring hur snopet det blev med upplösningen, där den som åkte ut bara försvann i kulissen istället för att få något slags officiellt avslutningstack, rör sig kring, och jag kan både följa och, om jag vill, delta i diskussionerna kring detta.

Nackdelarna är att det binder mig, att jag måste inrätta mitt liv och min tillvaro efter programplanerarnas nycker. Jag var inte medveten om hur mycket av den tid man lägger på att se ett program som faktiskt går bort i reklam, dessutom! En stor del av den tid jag sätter av för programmet går till annat strunt, men jag är ändå uppbunden eftersom jag inte vet (det lär man sig kanske med tiden) när reklamen tar slut och programmet börjar igen. En del av reklamfilmerna är underhållande och roliga, men inte femte eller femtonde gången man ser dem. Dessutom tvingar det mig att välja bort saker – jag fuskade i torsdags och deltog i #skolchatt med programmet i bakgrunden, trots att jag nog borde ha sagt att nej, denna vecka kan jag inte, det krockar med ett program jag behöver se på TV.

Det sägs ibland att TV står för kravlös underhållning, men det som framförallt stör mig när jag nu ägnar tid åt att både titta och utvärdera mitt tittande är hur stora krav det ställer på mig, hur mycket jag måste anpassa min tillvaro och min vardag för att göra utrymme för ett enda program.

Jag är glad att jag gör detta experiment, det ger mig insikter jag inte skulle haft annars.

.

Med anledning av morgonens överhörning på bussen

Jag menade inte att tjuvlyssna, men eftersom jag stod precis intill er så råkade jag höra ändå, och det jag hörde gjorde mig lite bekymrad.

I skolan går man för att få möjlighet att lära sig både det ena och det andra, om ämnen av allehanda slag. När du slår upp boken för första gången kan det hända att allt ser komplett obegripligt och jättesvårt och konstigt och underligt ut. När du sitter där på första lektionen kan det hända att du tänker att ‘jisses, det här kan jag verkligen ingenting om’ och det är i sin ordning.

När läsåret är över kommer du att kunna mycket mer om saken. Du kommer att titta på det som ser helt obegripligt konstigt ut när du slår upp boken första gången och det kommer att vara välbekant och rent av enkelt.

Och kära unga människa, elev på okänd gymnasieskola någonstans i Lund eller Malmö, din lärare vet att det funkar så. H*n förväntar sig att du ska jobba på, fråga om det du inte förstår eller vill lära dig mer om, prova, misslyckas, lära dig av misslyckandet och prova igen, och ha lärt dig det som står i betygskriterierna när läsåret går mot sitt slut, inte att du ska kunna det redan nu när året precis har börjat.

Så knöla ner de där kriterierna längst ner i väskan, det är lärarens väganvisningar och inget du behöver bekymra dig om just nu. Öppna istället din bok en gång till och titta på alla de där obegripligheterna, och gläd dig åt att snart, mycket mer snart än du föreställer dig, kommer de att vara begripligheter för dig. Visst är det lite spännande?