Förvrängd och förvånad kommunikation

Jag skrev ett inlägg om hur jag ser dokumentation som kommunikation. Min egen dokumentation av mitt arbete ser jag som en kommunikation med mitt framtida jag, och jag vet att mitt framtida jag uppskattar den. Dokumentation av gemensamma aktiviteter ser jag som kommunikation till dels de som kommer att vara med nästa gång aktiviteten i fråga genomförs, vare sig det handlar om en utflykt, ett projekt, ett möte eller en resa; dels dem som av olika anledningar inte kunde delta men har behov av att ta del av det som tilldrog sig ändå.

Muntlig kommunikation har sina fördelar, den är snabb, enkel, flexibel, spontan, lättsam och miljövänlig, i synnerhet om de kommunicerande befinner sig i samma lokal, rimligt nära varandra. Fördelen är att i samma ögonblick som ett ord är sagt är det borta, så om man råkar uttrycka sig lite tokigt, eller tänka en tanke bara till hälften innan man säger den är det inte så farligt. Nackdelen är att i samma ögonblick som ett ord är sagt är det borta, och för den som i likhet med mig vet med sig att minnet är opålitligt blir det både stressande och nervöst om man förväntas förlita sig enbart på den muntliga kommunikationen. Risken att man har väldigt olika minnesbilder av vad som sagts och inte sagts är stor, och den ökar hela tiden med tiden. Om fler skall delges det man muntligen kommer överens om är risken att meddelandet förändras eller förvrängs nästan total. Många av oss har nog lekt Chinese whispers och kan minnas hur gräddtårta med vispgrädde hade förvandlats till skäggvårtan i Listlandet eller godståget kör genom natten innan meddelandet nådde den som skulle säga det högt.

I leken kan det bli vansinnigt roligt, i privatlivet gör det inte alltid så mycket om man minns fel eller glömmer, men i skolan kan det bli förödande för många. Inte bara för den som skulle fått ett specifikt meddelande, risken att det går ut över många andra är betydande. För mig är detta så uppenbart att det knappt behöver nämnas, ändå fann jag till min förvåning, när det lilla inlägget fick vingar och fladdrade iväg till en gren lite högre upp i cybersfären, att det här med att man skulle dokumentera inom skolan inte alls är så självklart, utan tvärtom väcker starka och upprörda känslor.

Att många lärare på många skolor idag har många arbetsuppgifter på sitt bord som inte har det minsta med deras faktiska läraruppdrag att göra vet vi. Jag pratar inte om utvecklingssamtal och elevsamtal, inte heller om rastvaktsarbete eller arbetslagsmöten utan om fastighetsskötaruppgifter och lokalvårdaruppgifter. Jag pratar om gardinstrykning, glödlampsbytande, golvsvabbande och snöröjning, om uppgifter som, även om de var och en för sig kan se små och enkla att utföra, sammantagna tar en ruskig massa tid. Jag har pratat om att lärarkåren måste, tillsammans och var och en för sig, säga ifrån, sakligt förklara varför det inte är i sin ordning att uppgifter som dessa tillåts ta tid från läraruppdraget, och sen faktiskt stå fast vid detta, även om det leder till ifrågasättande. Det är inte rimligt att läraren springer ner i källaren, letar halvtrasiga möbler och reparerar dessa för att eleverna ska få en trevlig klassrumsmiljö. Det är rimligt att skolan införskaffar och håller i skick trevliga möbler. Det är inte rimligt att läraren ska röja snö eller svabba golv för att eleverna inte skall riskera halka. Det är rimligt att kommunen anställer fastighetsskötare som har betalt och tid för just detta i sitt uppdrag.

Tycker jag.

Men jag blir under debattens gång varse att det är inte alla som tycker så, ty golvsvabbande och liknande arbetsuppgifter anförs som argument för varför det inte finns utrymme i dagens lärarvardag för den dokumentation som snart kommer att stå inskriven i skollagen.

Det förvånar mig. Vore det inte rimligare att prioritera bort möbelreparerande och glödlampsbyten för att få utrymme för dokumentationen, en del av läraruppdraget, istället för att prioritera bort denna del av läraruppdraget för att få utrymme för golvsvabbande och gardinstrykande? Inte för att lärare är för fina för att göra dessa uppgifter, utan för att de faktiskt inte har tid.

Tänker jag fel?

Pausmusik

Texten är värd att lyssna på

Tidsresor

Vi säger ofta lite slarvigt att vi lever i en tredimensionell värld. Det är givetvis inte sant, den är ju fyrdimensionell, men tiden är lätt att bortse ifrån eftersom det ibland tycks som att vi bara kan röra oss på ett sätt igenom den.

Einstein pratade om att resa i tiden. Jag vet att jag har läst det någongång någonstans, men jag har glömt var, han använde ett långt tåg som passerade en kurva som exempel. Och han hade helt rätt. Vi kan resa i tiden. Det känns, när det händer, ungefär som att sitta i en bergochdalbanevagn, på väg upp för första backen. Och plötsligt släpper kedjan som drar vagnen uppåt taget, man rusar bakåt och slår i marken med en smäll som får luften att gå ur en.  Åtminstone om resan går bakåt.

Omtumlande, sa Bill. Omskakande var ordet, sa Bull.

Återvändandet till nutiden är mjukare, om vi behåller bilden med bergochdalbanevagnen så hakar kedjan så småningom i igen och man dras upp som planerat. Lite omskakad, det tar en stund innan det släpper, mycket medveten om hur tiden rör sig plötsligt, på det stora hela rätt oskadd. Och en erfarenhet rikare.

Jag tror det är nyttigt att göra sådana resor då och då, även om man blir lite rädd just när det händer.

Den ljusnande framtid

Det är vår, försommaren närmar sig och med den studenttiden. Dags att springa ut med klasskompisarna, för sista gången tillsammans som en klass. För några väntar vidare studier, för några arbete, och för några ovissheten och arbetslösheten.

Ungdomsarbetslösheten är stor, trots att ungdomarna idag är mer kapabla, mer kunniga och förmodligen klokare än någon ungdomsgeneration någonsin varit. De är inte, som vi var när vi skulle etablera oss på arbetsmarknaden, unga gubbar och tanter redo att ödmjukt ta plats längst ner i hierarkin bland andra gubbar och tanter. Det är en ny tid, en ny värld, men många samhällen kämpar desperat och aggressivt för att hålla kvar det gamla, hyllar gubbarna och tanterna som vore de framtiden och hutar åt ungdomarna som redan lever i det där nya, otäcka som man inte vågar se.

Den ljusnande framtiden tillhör varken de gamla eller de medelålders, den tillhör ungdomarna. Vi kan inte styra den, men jag tror de kommer låta oss dela den.

Statuslön

Det diskuterades, i ett sammanhang där jag råkade sitta med på ett hörn och höra diskussionen utan att egentligen delta, det här med lärare och löner. Argumentet att en civilingenjör tjänar väldigt mycket, relativt sett, och en lärare väldigt lite trots att utbildningarna är ungefär lika långa framfördes. Argumentet att läraren på sextiotalet tjänade väldigt mycket mer, relativt sett, än lärare gör idag och därmed hade högre status framfördes också.

Och så är det ju, och så var det ju.

Men svaret var krasst:

Nu är inte då. Det vi har omkring oss varje dag tar vi för givet, och idag är det inte längre ett privilegium att studera vidare efter grundskolan – tvärtom. Gymnasiet är i stort sett obligatoriskt idag, de flesta går i skolan från sex till nitton års ålder – det är tretton år. Skolan är vardag, och lärarna en del av denna vardag. I takt med att skolan blivit vardag har lärares status sjunkit, och idag står vi där vi står. Om vi verkligen vill höja vår status kan vi inte fortsätta i samma spår, utan måste ändra vårt arbetssätt.

Det är inte självklart lätt att tugga i sig.

Avslöjad

Häromdagen kommenterade jag på det här bröllopet mellan hon prinsessan och han från Ockelbo, jag talade initierat om frisyrer och gästlistor. Jag har till och med hörts kommentera på löpsedlarna kring brudens systers knakande förhållande men idag avslöjade den mer insatte Mats mig brutalt genom en listigt gillrad fälla i kommentarsfältet:

Det är sant. Jag tillhör agnarna. Jag är inte ett dugg rojalist, jag är alldeles för oengagerad och besitter inte förmågan att se dem som förmer.

Martin Ezpeleta skriver klokt om kungahuset i Aftonbladet:

Till skillnad från motståndarna, saknar monarkianhängarna principiella skäl som argument. ”De är gulliga”. ”De har högt pr-värde”. ”De skadar ingen”.
Det finns ingen som brinner för kungahuset längre

Det är jag det. Jag brinner inte ett dugg för kungahuset, jag minns inte ens vilket datum det gäller.

Men jag hoppas de får en trevlig dag i alla fall.

Tonårstider

Vi vet att det är så, inte sant? De flesta tonåringar lever i en annan tidszon än den industrialismtidsmoralistiska de flesta vuxna föredrar. Varför anpassar vi inte skolan efter detta?

Om det fanns möjlighet att välja mellan att börja klockan åtta och sluta två eller börja klockan tio och sluta fyra tror jag många skolelever skulle lära sig mer, jag tror det sociokulturella klimatet i skolorna skulle förbättras och att många frågetecken kring varför den ena gruppen till synes oförklarligen når bättre resultat än den andra skulle rätas ut.

Tror jag. Vad tror ni?