Jag delar gärna med mig av den. Jag delar den gärna med andra. Jag använder den hellre än bara låter den rinna bort. Jag ger av den med glädje, det ger mig glädje att faktiskt kunna ge av den. Det är inte alla förunnat, det är en ynnest och en lyx.
Men jag tycker inte om när någon tar för sig av min tid som vore det hens egen, när någon låter mig vänta bara för att låta mig vänta, av nonchalans eller som en markering; när någon är generös med min tid men njuggt bevakar sin egen blir jag irriterad, drar en gräns och – inte så charmigt och generöst, men – höjer ibland utan att kommentera på ögonbrynet när hen står förvirrad och sårad och undrar varför jag plötsligt är så otrevlig.
Det är inte alltid så lätt att själv märka när man kliver över den där gränsen mellan generositet och att utnyttja, jag vet det, och i de allra flesta fall sker det av misstag. Jag tar inte illa upp. Jag bara förtydligar den gräns som måste hållas för att jag ska kunna fortsätta vara generös med min tid.
Att kunna vara det är ett privilegium jag är rädd om, nämligen.
You're no different to me 