Året var 2014

I natt drömde jag att jag återvände till 2014. Våren kom tidigt det året. I vissa delar av världen sades det att det var den tidigaste våren på 270 år.

Vid det laget hade vi i viss mån blivit lätt blasé inför de väderfenomen som drabbade olika delar av världen – stormar, översvämningar, krympande polisar, tinande tundror, havsvågor som slog saltvatten långt in över land med alla de konsekvenser för odlingsmöjligheter och färskvattentillgång det innebär. Mediarapporteringen om dessa fenomen, och konsekvenserna, hade börjat anta en bedrägligt vardaglig ton, sommarstugetomter som halverades när stranden plötsligt försvann ut i havet väckte inte längre mycket mer uppmärksamhet än människor som kanotpendlade till jobbet via det som veckor innan varit en traditionell bilväg. Kanske var det därför så många fortfarande kunde ta så lätt på utvecklingen?

I Sverige och många andra delar av världen var infrastrukturen Internet sedan två decennium en del av vardagen. Smartphones var inte längre en sensation och att sälja in nya modeller krävde smarta marknadsstrategier, Sociala media var lika självklara mötesplatser som torg och de där vallfärdsvägarna som fortfarande finns i alla samhällen, där ungdomar vandrar kväll efter kväll, umgås, träffas, pratar med varandra, bygger bräckliga begynnelser till det som skall komma att bli framtida nätverk och samhällsstrukturer. Nätverken och samhällstrukturerna byggs på de digitala mötesplatserna också, i lika hög grad men i en annorlunda geografisk form. Mer vidsträckt, i både tid och rum, men lika betydelsefull och lika stabil.

Trots detta behandlades det här med Internet och datorer fortfarande som nymodigheter i många svenska skolor den här våren.  Det talades utan att reflektera över att det skulle kunna vara något udda om hur lärare inte använde datorer, alla skolor var inte digitalt utrustade, många elever saknade tillgång till datorer och möjlighet att koppla upp sig, trots att wifi-tekniken redan hade kommit långt och de nya landvinningarna befann sig alldeles om hörnet. I retrospekt är det kanske svårt att föreställa sig en skola där det inte sågs som ett stort problem att alla lärare faktiskt inte behärskade denna enkla teknik, och inte heller under två hela decennier sett till att ta tillvara de möjligheter att lära sig som stått till buds i form av studiecirklar, kurser, fortbildningar och eget experimenterande. Men så var det faktiskt.

2014 var ett valår. Ett ödesår i ett Europa där ekonomin svajade, där nationalistiska partier växte sig allt större i takt med människors oro och rädsla, där mänskliga fri och rättigheter inte sågs som något självklart, utan något att förhandla om, men också ett år då alltfler kom till insikten att demokrati och frihet inte är något att ta för givet, utan något som måste erövras, om och om igen, varenda dag.

När jag vaknade drog jag efter andan. 2014 – det var ett intensivt år, ett år då mycket förändrades, på gott och ont, förändringar som vi ser spåren av långt in i framtiden.

Tidsresor

Ni vet hur det är, ibland gör man saker som gör att man måste ta omvägen om 2003, och så blir man kvar en stund, mest av nostalgiska orsaker.

Det här med tid är fascinerande, är det inte? Det tycks ju som om vi bara kan röra oss i en riktning, utan möjlighet att påverka med vare sig vilken reell eller relativ hastighet vi rör oss, vi har ingen möjlighet att gå tillbaka och oändra det som ändrats, ogöra det som gjorts, ose det vi sett, olära det vi en gång lärt.

Samtidigt som det tycks som om tiden rör sig i cykler, saker och ting upprepar sig, somliga ofta, andra mer sällan, vet vi att det är en illusion. Solen går (sannolikt) upp i morgon, precis som den gjorde i dag, i går och dagen före det. Precis som den gjort varje morgon. Och ändå inte. Morgondagens soluppgång kommer att vara väldigt lik många tidigare soluppgångar, men den är inte densamma, och ingen av de soluppgångar som följer längre fram i tiden kommer att vara densamma som den i morgon.

Tidens direktionalitet tycks absolut, och tycks hänga samman med fenomenet entropi.

Åtminstone utifrån vad vi vet i dag.

.

.

Nå, jag är tillbaka i 2012 nu, och kan konstatera att jag än en gång måste komma ihåg att ladda batterierna till i morgon.

Tidsresor

Vi säger ofta lite slarvigt att vi lever i en tredimensionell värld. Det är givetvis inte sant, den är ju fyrdimensionell, men tiden är lätt att bortse ifrån eftersom det ibland tycks som att vi bara kan röra oss på ett sätt igenom den.

Einstein pratade om att resa i tiden. Jag vet att jag har läst det någongång någonstans, men jag har glömt var, han använde ett långt tåg som passerade en kurva som exempel. Och han hade helt rätt. Vi kan resa i tiden. Det känns, när det händer, ungefär som att sitta i en bergochdalbanevagn, på väg upp för första backen. Och plötsligt släpper kedjan som drar vagnen uppåt taget, man rusar bakåt och slår i marken med en smäll som får luften att gå ur en.  Åtminstone om resan går bakåt.

Omtumlande, sa Bill. Omskakande var ordet, sa Bull.

Återvändandet till nutiden är mjukare, om vi behåller bilden med bergochdalbanevagnen så hakar kedjan så småningom i igen och man dras upp som planerat. Lite omskakad, det tar en stund innan det släpper, mycket medveten om hur tiden rör sig plötsligt, på det stora hela rätt oskadd. Och en erfarenhet rikare.

Jag tror det är nyttigt att göra sådana resor då och då, även om man blir lite rädd just när det händer.