Lite avskärmad

Ibland befinner man sig mitt ibland människor utan att ha kontakt med någon. Man kan befinna sig mitt emot någon och ändå känna sig som vore man på olika planeter.

Ibland är det en skrämmande känsla. Ibland vilsam.

.

Och så finns de stunder när man befinner sig bara en meter ifrån varandra och väldigt gärna vill nå fram, men inte vet hur.

Annonser

Betala framåt

På senare tid har jag vid flera tillfällen hamnat i situationer där jag kommit att fundera över det här med tacksamhet, och att återgälda en upplevd tacksamhetsskuld. Såhär funderar jag kring den saken:

Vi hör ihop, vi människor, och vi har allt att vinna på att leva med varandra istället för emot varandra. Bland annat därför är det bättre att betala framåt än att betala tillbaka när det gäller små tjänster och gåvor.

Till exempel såhär: Om det fattas fem kronor för att någon ska kunna lösa sin bussbiljett och jag har en femma jag kan leva utan i fickan och fyller på med den så att personen kan åka så slipper personen gå hem. Såklart gör jag det om jag kan. Om personen vill betala tillbaka gör det mig gladare om personen kommer ihåg den lilla gesten än om jag får tillbaka femman. Rätt som det är hamnar personen själv i en situation där h*n kan göra en liten gest för att göra livet lite lättare för någon annan. Det är tillfället att betala tillbaka. Fast åt andra hållet, betala framåt istället.

Det behöver inte röra sig om pengar, femman på bussen i exemplet kan lätt ersättas med att hålla upp dörren för en främling eller låta någon som bara ska handla två liter mjölk eller ett paket tuggummi gå före i kön när man själv ska handla en hel varukorg. Även om personen i fråga är tonåring eller ser konstig ut.

Jag tror, djupt i mitt hjärta, att om vi då och då försöker komma ihåg att göra de små gester vi kan för att underlätta andra människors tillvaro och betalar framåt istället för tillbaka så blir världen lite lite bättre och så småningom, när hjulet gått runt ett helt varv eller två, så kan det vara vi själva som står där och blir hjälpta precis när vi behöver det. Trots att det gjorts minst en sentimental Hollywood-film på temat tror jag det är rätt sätt att tänka. Vad tror ni?

om mobbning

Snart är det dags – elever från alla hörn av landet strömmar till skolorna för upprop och ett nytt läsår. Många med pirr i magen, många med höga förväntningar, med glädje, men förtjusning, somliga för första gången, storögda och nyfikna, somliga ivriga att träffa kompisar de inte sett på ett par månader. Somliga har nya väskor, somliga har nya skor, somliga har nya pennor eller nya hårsmycken eller en ny keps. Somliga har allting nytt, och andra har ungefär samma saker som de hade i fjol.

Jag ser också fram mot uppropsdagen – vad är mer öde än en skola utan elever? Jag ser fram mot att stå där och titta på alla eleverna, vinka lite åt dem jag känner igen, fundera lite över vilka de nya är, vem som ska gå i vilken klass, vad de har att berätta om samtidigt som jag hör rektorn hälsa alla välkommna. Det är en speciell dag, den första dagen på det nya året.

Men att alla inte går med glädje och förväntan vet vi. Somliga har en klump i magen, går på darriga ben och försöker göra sig så osynliga det någonsin går. Somliga tycks nästan försvinna in i väggen, tittar ner, möter ingens blick, pratar inte, blir inte pratade med. Det måste vi också prata om.

Det är lätt att se sig själv i rollen som flickan vid bordet, det lilla leendet, den lilla hälsningen. Den, som gör sån enorm skillnad. Det är nästan lika lätt att se sig själv i rollen som den osynliga. En hemsk position, iskall, utanför, osedd. Inte ens hånad utan helt osynliggjord. Den som ingen skulle sakna om hon försvann, som ingen ens skulle märka om hon försvann.

Är det lika lätt att se sig själv i rollen som den som tar emot inbjudan till festen, blir vald varken först eller sist utan sådär mittemellan i gymnastiken? Den som är med i gänget, som är med i skratten och leken och skämten och pratet, även om det är i utkanten? Den som har allt att förlora och mycket litet att vinna på att våga bryta mönstret och ta det där steget. Skänka det betydelsefulla leendet och säga hej till den osynliga? Ändå är det där de flesta av oss befinner sig. Vår plats i grupphierarking är inte säkrare än att vi ständigt måste erövra den igen, varje dag, och ett brott mot mönstret, mot normer, vore att riskera den. Vi riskerar att få betala ett högt pris för ett hej.

Det gör stor skillnad om någon annan också bryter mönstret. Som Bamse brukar säga, många små tillsammans blir starkare än en stark. Det är ingen skam i att inte våga vara den första som tar steget, möter blicken, delar sin chokladkaka eller säger stopp. Att vara den andra, eller tredje, eller fjärde som kliver fram är lika viktigt. Det är läskigt, men det är värt det. För den som görs synlig, för de som synliggör, för gemenskapen, och för den som osynliggjorde.

Det är värt det.

friends.se