En cynikers syn på skrivverktygsdebatten

Det tycks som om debatten kring skrivverktygen snubblar vidare. Olika sidor strider med snudd på fanatisk passion och inlevelse för sin övertygelse om att just de har sett ljuset. Just de har funnit Vägen!

Och här sitter jag och bekymrar mig. Inte så mycket över vilka verktyg man använder, det vore nästan lite gulligt emellanåt att höra hur det som är nytt i dag storögt lyfts som Framtiden om det inte vore för att man borde upptäckt vid det här laget att dagens nyheter är morgondagens gammalmodigheter (minns ni t ex modemen som klarade telefonsamtal eller internet, men inte båda på en gång? Vi såg dem ändå som innovativa, nya, fantastiskt smidiga, man kunde ju ansluta direkt via enbart datorn!)

Nej, det som bekymrar mig är begrepp som ”paddagogik”, där verktyget vips blivit huvudfokus. Datorer och surfplattor är utmärkta verktyg, minst lika användbara och nästan lika kreativitetsfrämjande som vaxkritor och lego, och bör ha en fullständigt självklar plats i varje skola. Internet är en del av världen, precis som skolan är en del av samhället. Inget konstigt med det.

Men det som presenteras av glansögda nyfrälsta predikanter som lyriskt spinner loss om ”den kreativa glädjen” och ”glittrande barnaögon” är något annat. Beskrivningarna verkar handla om tivolin snarare än skolvardag, det är roligheter, fest, karuseller, sockervadd och grälla kulisser. Vilket kan vara trevligt då och då för den som kommer som besökare, absolut, men är en rätt slitsam vardag för den som lever där.

För att inte nämna hur bekymmersamt det kan bli när man vant sig vid ständiga kickar och börjar se sig om efter ännu häftigare upplevelser. Vad är hisnande för den som till vardags lever i en virvelvind av nöjen och kickar? Varför tror man att en sådan vardag är vad eleverna behöver? Eller är det någon annans önskningar och behov man har i åtanke?

Mats beskriver ytterligare en, minst lika bekymmersam, aspekt:

Under några dagar har jag på Rapport sett den orolige forskaren beskriva baksidan av datorer i undervisningen. Barnen har fått smak på frihet och läraren tvingas kämpa för att återta initiativet.

Och jag undrar i mitt allt annat än stilla sinne vilken frihet det är dessa unga människor fått smak på? Vilken position förväntar sig läraren egentligen att ha i skolvardagen? I kommentarsfältet utvecklar Mats sitt intryck av Rapportreportaget och berättar hur barnen tycktes skuldmetvetna. Vems skuld bär de på sina axlar? Vem la dit den?

Svaret är enkelt: vuxenvärlden.

Allt tal om hur barnaskratt och elevers entusiasm och ljuset i deras ögon och whatnot är lärarers belöning är sannolikt lika välment som föräldrafloskeln ‘bara du är lycklig, lilla vän’ men lämpar en tung förväntansbörda på såväl elev som barn. Plötsligt är det på barnet ansvaret för att vara lycklig, för att göra föräldern nöjd, hamnar. Och lika lätt hamnade ansvaret för att glittra med ögonen om det så kostar en livet för att belöna den duktige läraren på elevens axlar.

Vi måste skifta perspektiv i skoldebatten. Ja, datorer och surfplattor och de framtidsgadgets vi vanliga dödliga knappt kan föreställa oss ännu är kul. De är bra. De ska vara en del av skolvardagen.

MEN

Och det är ett så viktigt men att jag säger det igen:

MEN vårt fokus måste ligga på elevernas kunskapsutveckling. Vi vuxna i och omkring skolan måste ta detta ansvar. Vi måste lyfta det av elevernas axlar och ta det på våra. Vi måste ge dem friheten att studera, att fokusera på sitt lärande snarare än på att ge oss de reaktioner vi vill ha. Vi är där för dem, inte de för oss.

Livet är inget nöjesfält. Skolan bör inte heller vara det. Inte främst, och inte hela tiden. Varken för elever eller lärare. Nöjesfältet är nöjsamt därför att det utgör undantaget, avbrottet i vardagen. Utan vardagens gråtrista verklighet blir de grälla kulisserna tröttsamma och vardagstrista, och musiken och lamporna bara stressande.

Skolan behöver vara tråkig. Det finns ro och reflektionsutrymme i tråkigheten, och i tråkigheten växer intellektet och där föds kreativiteten. Det måste vi ge eleverna, hur trist vi själva än tycker det är.