Vår nya sköna värld

Det kan hända att jag är en liten aning besatt av det faktum att det äntligen är 2013. Ha tålamod, jag vänjer mig snart, men det är ett så coolt årtal. Det är det första året i världshistorien då tonåringar som aldrig någonsin levt i nittonhundratalet vandrar i världen!

Det är en ny tid, en ny värld. Det antyds dock att i denna ny värld laggar många svenskars världsbild en aning:

I biståndsmyndigheten Sidas årliga undersökning gav bara 5-7 procent rätt svar på frågor om levnadsförhållanden i andra länder. De flesta trodde på siffror som slutade vara sanna för flera decennier sedan.

Professor Hans Rosling som forskar om hälsa och andra välståndsfaktorer och försöker nå ut med sin statistik, blir riktigt upprörd när TT visar honom undersökningen.

-Vi får ju ingen effekt alls!

Det här med miljön till exempel. Det är något som angår oss alla, och därför är det viktigt att vi faktiskt gör oss mödan att sätta oss in i hur det egentligen ligger till och inte bara slentriantycker som vi alltid tyckt. Rosling fortsätter:

Som att fortfarande så många tror att det är folkökningen som är problemet i miljöfrågan. När det är vi, den rikaste miljarden, som står för koldioxidutsläppen – bara det att vi har flyttat fabrikerna till Kina.

Det är vi. Med vår rätt obekymrade inställning till fossila bränsen, med våra konsumtionsvanor, med våra matvanor. Men hav förströstan: Det går att göra skillnad med så små förändringar i sina val att man knappt märker av dem i vardagen, det tror jag de flesta vet, och man höjer faktiskt sin egen högst personliga livskvalitet när man väljer hållbart. Det är ingen uppoffring, det är en belöning. Behandla det så. Var stolta över er själva när ni väljer de ekologiska äggen fast  ni fick ägna en stund åt att leta efter dem. Sträck på er i kön i lunchrestaurangen när ni med självklarhet valt det vegetariska alternativet eftersom det är måndag. Ta ett par små danssteg i glädje över att ni varken behöver betala parkeringsavgift, leta ledig ruta eller bidra till bilköerna när ni går från busshållsplatsen över parkeringen in till jobbet.

En av de industrinäringar det handlar om är, som väl alla om inte förr lärde sig under SAABs plågsamma dödsdans, bilindustrin. Bilen var ikonisk för förra århundradet, en i det närmaste självklar statusmarkör som påverade alla delar av vårt samhälle. Christer Ljungberg skriver i Sydsvenskan:

Tidigare har människor skaffat sig bil när de fått råd och därmed utökat sin rörlighet väsentligt. Den ökade räckvidden, byggd på billig fossil energi, har i sin tur gjort att folk har kunna arbeta längre ifrån sina hem och möjliggjort ökad handel. Men det har också inneburit att många människor har kunnat bo i villa och handla på shoppingcenter långt utanför stadskärnorna.

Men världen förändras, generationer skiftar och det som var vardag i går är nostalgi medan vardagen ser annorlunda ut. I dag vill allt fler bo i städer, och ” I såväl Europa, Australien och Japan som i USA minskar bilresandet”. Bilen är inte längre en statusmarkör och många unga struntar helt enkelt i att ta körkort, reser kollektivt, cyklar och/eller använder sig av bilpool. Efterfrågan på bilar sjunker, vi ser det i hur bilindustrins självklara ställning i förra århundradet blir en historisk fotnot och städer och samhällen förändras:

Den amerikanske stadsbyggnadsforskaren Richard Florida säger i sin senaste bok The Great Reset, att vi nu ser en ny typ av rumsliga åtgärder som skapar framsteg. Den täta staden, med sin möjlighet till möten, samarbeten och ett attraktivt stadsliv, skapar tillväxt och utveckling. Och städerna binds samman av snabbtåg som ger tillgänglighet utan att fylla innerstäderna med improduktiv mark för parkering. Att Kina bygger ut för höghastighetståg är inte förvånande.

Världen förändras omkring oss. Tonåringar som aldrig någonsin andats en enda andetag nittonhundratalsluft rör sig omkring oss nu, och de blir fler för varje dag som går. Världen är för alltid förändrad, och det måste vi förhålla oss till. Hans Rosling sammanfattar sina tankar inför det som kommer:

han är glad att ”folk har fattat att det inte är biståndet som är viktigast för att göra världen bättre, utan sådant som fred, utbildning och hälsovård”.

-Men demokrati är överskattat och fri handel underskattat när det gäller att undanröja extrem fattigdom, konstaterar han.

Fred, utbildning och hälsovård.

Ok, då kör vi.

Röster om den övervakade skolan

Vi blir allt fler som följer och pratar om serien. Metabolisterna påpekar att första avsnittet ligger kvar på svtplay till den 15 februari, och att det är värt att se serien från början. Magnus Blixt påminner om att det här med klassrumssituationen ser olika ut beroende på från vems perspektiv man ser saken.

Allt är inte rosor, kvällens avsnitt om utfrysning och tonåriga flickors koncentrationsbrister visar tydligt att även i en prisbelönt skola som Passmores Academy är det svårt att se och höra allt.

Vi funderar kring detta med kameror. Eleverna tycks inte se det som jättedramatiskt trots att vi aningen äldre är skeptiska. Med kamerorna finns möjlighet, som vi sett i tidigare avsnitt, att faktiskt se vad som skett och man slipper utdragna bataljer där ord står mot ord och prestigen gör saken värre. Och man får från skolans håll en möjlighet att faktiskt hinna se vad som pågår i ödsliga korridorer och trapphallar.

Tanken behöver tänkas många gånger, vändas och vridas på. Det är många aspekter som behöver beaktas och vägas in.

Den övervakade skolan och tonåringars fokus

I kvällens avsnitt av Den övervakade skolan ligger fokuset på hur tonåringars, i det här fallet tonårsflickors, fokus ibland kan hamna på annat än skolarbetet.

Tonåringar är känslostyrda, dramatiska och ofta mycket skörare och mycket yngre än man (och de själva) tror. Det är också en del av det en skola måste hantera.

#educatinessex på Twitter. Ses vi där?

Som man frågar får man svar

När jag var barn var ett av de populära skämten att slå vad med någon om något, och formulera villkoren ungefär såhär:

Om jag vinner får jag femtio öre av dig (det var länge sen, det fanns både ettöringar, tvåöringar, femöringar och tioöringar. Femtio öre var inte mycket, men det var en del, särskilt för den som var liten), och om du vinner ger du femtio öre till mig.

Om man var noga med betoningen, och personen man vände sig till inte hört skämtet på ett tag, kunde man faktiskt komma undan med det. Åtminstone tills vadet var avgjort, man förlorat och det blev dags att övertyga den andre om att denne ändå skulle betala.

Denna lustighet dyker upp i mitt minne när jag hör någon ställa den vanligt förekommande frågan om vad som händer med barns lust till lärande:

När barn är små, fem sex sju sådär, då älskar de att lära sig saker. Men sen händer något, och när de är i tonåren tycker de plötsligt att skolan är det tråkigaste som finns. Vad är det som händer med dem, egentligen?

Svaret är helt enkelt att förutom att de får lite större fötter och börjar experimentera med sitt utseende och sin person så är svaret på frågan: Hörru, du ändrar ju helt på förutsättningarna mitt under frågan! Vad är det egentligen du vill veta?

Tonåringar skiljer sig inte anmärkningsvärt från sjuåringar när det gäller nyfikenhet, de älskar att lära sig nya saker, att lära sig bemästra områden de aldrig vågat närma sig, att lära sig kommunicera på nya sätt, att finslipa sina kommunikationsfärdigheter på välbekanta sätt. De fröjdas åt att få experimentera, prova sig fram, köra in i återvändsgränder och prova igen. Deras tålamod är oändligt när det gäller att hitta minsta beståndsdel i något de fascineras av.

Däremot är de påtagligt ofta måttligt roade av att sitta vid fula bord i fula, illa uppvärmda rum, av att fylla i tråkiga stenciler eller läsa i gamla trasiga böcker om inaktualiteter. De tappar snabbt intresset om de redan från början vet att de ändå inte kommer hinna göra klart det de påbörjar, vad det nu kan vara, och de lägger ingen större energi på sånt de finner onödigt eller självklart.

Och det är ju i och för sig rätt sunt.

Så ställ istället frågan:

Trots att tonåringar älskar att lära sig saker och ting och är obändigt oändligt nyfikna tycker de påfallande ofta att skolan är fruktansvärt tråkig och meningslös. Tonåringar är som de är, det kan vi inte ändra på. Så hur kan vi råda bot på detta?

så tror jag svaret kan bli både intressant och givande.

Sen kan vi vuxna ägna oss åt den tråkigt nödvändiga oundvikliga frågan om vem som ska betala, det behöver inte tonåringarna tänkta på. Det är krävande nog att vara tonåring idag som det är.

Tonårsprat

Föräldrar i min ålder klagar då och då över hur svårt det är att prata med sin tonåring, hur ungen blev som förbytt när h*n kom in i tonåren, hur respektlös ungen är och hur de saknar den kontakt de hade innan hormonerna började löpa amok i ätteläggen. När jag ser på (det är ett bra sätt att börja på om man ska kunna hjälpa till) hur de talar till sina barn så är det väldigt ofta ett speciellt mönster som kommer igen:

Föräldrarna talar maktspråk till tonåringen. De talar om förbud och restriktioner, hotar med indragna privilegier och kräver, i ord, att den unga människan skall behandla dem med respekt samtidigt som de själva trampar över tonåringens sköra, nyerövrade integritet som om den aldrig funnits. Om tonåringen ifrågasätter förälderns agerande, eller ber om en motivering till dennes handlingar, är svaret ‘för att jag är din förälder/vuxen och jag har rätt att göra så’ alternativt ‘och jag vet bäst’ läskigt vanligt.

Föräldrar, fem konkreta råd från mig till er:

Tala med era ungar med samma respekt som ni talar till era jämnåriga. Tala inte negativt om dem till andra.

Lyssna på vad ungdomarna säger utan att ha bestämt dig för vad de ska säga innan de ens öppnat truten.

Kom ihåg att hur klokt de än resonerar är de inte vuxna, förklara och motivera dina handlingar så ökar chansen att de lyssnar många gånger om.

Fläska på med beröm – var lika samvetsgrann med att påpeka det ungen gör rätt som du är med att påpeka det ungen gör fel.

Krama din unge då och då.