En generationsfråga?

Skrev en tweet där jag kommenterade på hur det kan uppfattas som att man är rätt HÖGLJUDD och SKRIKIG om man väljer att använda VERSALER när man vill BETONA något. Versaler används ju oftare när man vill visa att man är UPPRÖRD eller rent av ARG på något, och att då använda det för att betona i ett vanligt samtal får mig att hoppa till och undra vad den andre egentligen är arg över. Det väckte viss uppmärksamhet, somliga kan möjligen ha känt sig lite åthutade och talade om att de minsann tänker skriva hur de vill även framgent, andra höll med mig, och någon föreslog att det nog är en generationsfråga.

Det kan så vara. Jag är inte bara gammal i 3d-världen, jag är gammal på nätet också. Jag tillhör en generation som minns ljudet av uppringande modem. Jag passar på att framhålla att jag inte blir nostalgisk av ljuden, jag är glad att vi gått vidare från den lite klumpiga uppkopplingsmodellen, trots att de då innebar en helt otrolig kommunikationsfrihet, olik allt vi upplevt tidigare. Och kanske innebär det att jag är lite nätkonservativ, kanske är det därför jag har en tendens att uppfatta den som väljer att använda versaler för att betona utan att vilja visa upprördhet i stället för de mer vedertagna _strecken_ eller *asterisker* som någon som till synes omotiverat skriker rakt ut plötsligt, som aningen högljudd och lite omogen, ja, ibland rent av lite mindre klok person. Jag är medveten om denna min tendens, och försöker att se förbi den högljudda tonen och i stället uppfatta vad personen säger, men valde ändå att berätta hur jag uppfattar det hela. Helt enkelt som en liten förklaring till varför jag ibland missuppfattar tonfall.

Någon annan antydde att jag nog borde vara mer tolerant för hur människor väljer att uttrycka sig och försöka förstå vad de vill säga i stället för att bekymra mig om hur de säger det. Det borde jag utan tvekan. Jag är en person som har väldigt svårt att läsa kroppspråk. Jag kan ha väldigt svårt att skilja på signaler för t ex ledsen eller arg, irriterad eller stressad, glad eller leende för att dölja något annat. De fyrkantigare och övertydligare digitala tonfallsmarkörerna som emoticons, smileys, och versaler, asterisker etc gör att jag känner mig mindre handikappad av detta på nätet än jag gör i 3d-vardagen, och jag har förmodligen blivit bortskämd, och lite lat, av att känna att jag kommunicerar på ungefär lika villkor som andra, och vill att signalerna skall fortsätta betyda det jag lärt mig att det betytt. Att 3d-världen och den digitala världen allt mer smälter samman till en värld är både rimligt och bra, och att det får konsekvenser på hur vi uttrycker tonfall och känslor är en logisk utveckling. En logisk utveckling som inte går att stoppa, och jag förväntar mig inte att kunna påverka den heller. Min tweet var bara ett litet frustrerat utrop för att tala om hur versalerna låter i mina öron, och hur det påverkar interaktionen och kommunkationen.


Annonser

Formuleringskonst

 Jag tror att den här personen som har gjort det här har gjort en bedömning. Och då när man gör den bedömningen är det rätt bedömning. Sedan i efterhand kan man kanske kritisera. Men i det här läget som hon var i då har hon gjort rätt bedömning. Hon har gjort bedömningen att flickan är äldre än elva år, säger Lennart Jansson till SR.

Han talar givetvis om den konduktör som gjorde bedömningen att en blyg och förskrämd tös som inte vågade svara för sig var biljettlös, eftersom hon antingen inte vågade argumentera att hennes syster var på toaletten, eller vågade berätta detta utan att konduktören förstod. Den konduktör, ni vet, som gjorde bedömningen att det enda rätta i det läget var att se till att flickebarnet lämnade tåget. Ensam. Den konduktör som raskt och professionellt bidrog till att SJs renommé skadades ytterligare.

Men orsaken till att jag inte kan låta bli att lyfta fram citatet är inte främst konduktörens kallsinniga agerande, utan formuleringen som sådan. Den är lite som ett konstverk, är den inte? Ett hyllningsverk till alla som någonsin befunnit sig i den otacksamma situationen att vara tvungen att bortförklara det faktum att någon grundligt gjort bort sig.

På en nivå är det vackert i all sin hukande, smågnälliga, tidstypiska ton.