Gårdagens Ö

En naiv ung man med huvudet fyllt av romantiska föreställningar driver som ett maskrosfjun från sin tämligen skyddade uppväxt vidare ut i världen. Han hamnar i ett krig där han utan egen förskyllan utmärker sig, han förälskar sig och hamnar så småningom på fartyget Amaryllis på uppdrag att finna Den Fasta Punkten. Skeppet förliser men försynen för med mild hand den unge mannen vidare till ett till synes övergivet fartyg. Övertygad om att han är ensam utforskar han försiktigt skeppet och finner inte bara en veritabel lustgård utan också att han har sällskap av såväl äggläggande hönsfåglar som mer färggranna, exotiska sorter.

Gårdagens Ö påminner mig genom hela läsning om Voltaires Candide, såväl det lätta anslaget, huvudkaraktärens förmåga att snubbla sig in i, och ut ur, de mest komplicerade situationer, som hur författaren använder dennes storögda naivitet för att belysa människors agerande. Även Roberto, Ecos antihjälte, möter lärare på sin väg, han betraktar tillvaron omkring sig med mild förvåning men ifrågasätter mycket lite. På så vis förstärker Eco, som Voltaire, elegant det absurda i människors agerande, och konsekvenserna därav.

Korta kapitel och ett rappt berättartempo bidrar ytterligare till att göra Gårdagens Ö till en ypperlig bussbok.

Farliga djur

Ja, jo, det är ju faktiskt så att vildsvin, hur randiga och svansviftande söta de än är när de är små och hur delikat köttet än smakar, är rätt brutala djur. De är stora, snabba, tunga och intelligenta, och de är fruktansvärt orädda. De kommunicerar med varandra, och samarbetar väl inom flocken. Expressen berättar om hur tre vildsvin har slagit sig ner i Järfälla och oblygt mutar in sitt revir:

De har jagat folk hejvilt, säger Björn Engström, informatör vid polisen i Stockholm, till Expressen.se.

På midsommaraftons kväll fick de boende nog av de närgångna djuren.
– När de började jaga barnen tyckte de att det fick vara nog, säger Björn Engström.

Människor är inga naturliga fiender till vildsvinen, och de har väldigt lite respekt för oss. Visst jagar vi dem och dödar dem ibland, men till vardags utgör vi inget hot. I en artikel i Dalarnas Tidningar i fjol skriver man bland annat om problemen med vildsvin i trafiken och i jordbruket:

Viltstängsel är inte heller någon lösning ur säkerhetssynpunkt. Vildsvinen är svårstoppade. De gräver sig under staketen och plötsligt har du en hel familj med grisar på vägen. Varken stängsel eller siktröjning är någon bra lösning, anser L.O. Johansson.

Veterinärinspektör Jan Danielsson vid Jordbruksverket är mycket bekymrad över vildsvinsstammen explosionsartade tillväxt. Bristen på naturliga fiender innebär att stammen kan fördubblas på mindre än tre år. Djurens bökningar i odlingsmarker och i trädgårdar väcker både ilska och kostar pengar.

Trots alla problem med vildsvin, trots den explosionsartade ökningen och trots att de helt fräckt betraktar våra villaträdgårdar som sina skafferi är det väldigt tyst kring problemen. Om vi jämför med ett annat djur som var i princip utrotad i Sverige men som nu börjar komma tillbaka i mycket blygsam skala – vargen – så har den fått betydligt mer uppmärksamhet, och väcker både skräck och fascination där den då och då skymtar förbi precis i skarven mellan våra världar.

Hur kan det komma sig? Beror det helt enkelt på att medan vargens roll i våra folksagor, både nya och gamla, ofta är den farlige, manipulatören, den grymme, den skoningslöse jägaren, den som är ute efter vårt blod, så är vildsvinets roll…. förekommer de ens? Tamgrisar förekommer, och är ofta tjocka och glada och vänliga och lite dumma, men raggiga vildsvin med stora betar och lynnigt humör är det sämre med.

Jag tror faktiskt det spelar stor roll. Vi behöver helt enkelt uppdatera vår sagoskatt i samma takt som vi uppdaterar vår fauna – fler vargar i skogarna skulle bidra till att hålla vildsvinsstammen i balans, och fler vildsvin i sagorna skulle bidra till att öka människors respekt för och medvetenhet om djuren.