med @skånetrafiken i tiden?

Jag åker kollektivt. Jag gör det av miljöskäl i första hand – det känns inte försvarbart att köra bil i ett så kollektivtrafiktätt område som området kring Malmö och Lund ändå utgör. Jag gör det också av lässkäl – det är trevligt att sitta ostörd på en buss och läsa, jag märker oftast inte av vem som sitter intill mig (så länge personen inte gör något extra störande som högljutt smaskar i sig äpple eller – true story – tar av sig skorna och börjar rensa sig mellan tårna eller – ännu en lika sann – smörjer in fötterna med fotsalva) såvida personen inte nästan bokstavligen knackar mig i huvudet och säger hej.

Men det börjar bli allt mer påfrestande. Jag bor utanför tåglinjerna, så jag uttalar mig om busstrafiken, och den lämnar i allt högre grad mycket i övrigt att önska. I dag såg jag fram mot att dansa en dryg timmes tango i Västra Hamnen. Att jag är tvungen att åka en halvtimme innan arrangemanget är över för att inte behöva vänta fyrtiofem minuter tar jag så gärna.

Men vad som enligt tidtabellen framstod som fyrtiofem minuters lästid på vägen dit, och fyrtiofem minuters lästid hem, med bara tio minuters dödtid för att byta buss på respektive håll, utvecklade sig i stället till ett klassiskt Skånetrafiken-äventyr. Av fyra möjliga bussar gick hälften sönder, nära tjugo minuters försening åt raskt upp tiden för byte och det hela slutade med drygt tjugo minuters dans, sammanlagt femtio minuters dödtid och i stället för drygt en och en halv timmes total restid blev det två och en halv timme.

Och plötsligt känns det inte alls lika roligt. Tvärtom.

Regionen är relativt kollektivtrafiktät. Men bara på vardagar, på dagtid. Den som önskar resa på kvällstid, eller rent av är så dekadent att hen kan tänkas vilja förflytta sig under nattetid, t ex efter en sen bioföreställning, är inte en kund Skånetrafiken prioriterar, eller ens bryr sig om. Och fordonen är både illa underhållna och ogenomtänkt designade. Det är mycket dåligt med plats för eventuellt bagage, Informationen är opålitlig. Bussarna är ofta skyltade med ett handskrivet A4 tejpat på insidan av rutan. De tjusiga elektroniska skyltarna inne i bussarna är ofta övertejpade med tidtabeller eller metrouppslag. Informationstavlorna vid hållplatserna är ibland tydliga, ibland helt obegripliga.

Är inte det lite synd?

Kära @Skanetrafiken

Jag pendlar med er, ständigt och jämt, och har gjort så i många år. Och jag funderar ständigt över hur ni tänker er att vi passagerare tänker. Vad vi prioriterar, vad som får oss att välja er över bilen, eller välja bort er för att ni helt enkelt inte levererar det vi behöver.

Det handlar, som jag är övertygad om att ni vet, om tillgänglighet och pålitlighet. Jag vill ha effektiv restid.

Det innebär dels täta, välplanerade turen i ett genomtänkt schema med fungerande anslutningar vid sittplatsförsedda, upplysta, cyklistfria, välplacerade hållplatser  med skydd för väder och vind, dag som natt, alla dagar. Även helgdagar.

Dels fungerande, bekväma fordon med fungerande luftkonditionering och plats för både det bagage jag bär med mig, för mig och för övriga passagerare. Vi har ryggsäckar, träningsväskor, matkassar, portföljer där vi bär det vi kommer att behöva under dagen. Dessa måste få plats utan att övriga passagerare (eller vi själva) kommer i kläm.

Nu börjar det bli försommar, och som varje år den här tiden blir det enorma bilköer. Som kollektivtrafikresenär undrar jag varje år varför i hela fridens dagar kollektivtrafiken skall fastna i privatbilismens röra? Tågen har sina speciella vägar bara för dem (där är förseningar ändå, men det är andra problem som orsakar detta) varför gäller inte detta bussarna? Hade jag varit ni hade jag tänkt i fler dimensioner, och helt enkelt lyft upp kollektivtrafiken ovanför privatbilisternas kaos.

T ex såhär:

Tills ni hunnit uppdatera hela fordonsflottan till denna nivå, och bygga nya, handikapptillgängliga hållplatser till dessa, jag förstår ju att ni behöver ett år eller så på er, har jag ett par önskemål på vägen.

Jag önskar att ni lagt större vikt vid fordonsparkens kvalitet och underhåll,  på att se till att hållplatserna är trevliga, upplysta med fler sittplatser och helt cyklistfria, samt lagt mer krut på tydlig och relevant information.

Ni kan strunta i glada jippon och reklam. Jag vill inte ha ‘upplevelser’, jag vill ha funktion. Ok?

Kollektivtrafiken och drömmen om landet

Jag är barnsligt förtjust i det där som utgör ett samhälles hårdvara – byggnaderna, torgen, vägarna, parkerna. Det där vi rör oss i och omkring, ni vet. Jag fascineras av arkitektur, av att följa hur byggnadstekniken och modet förvaltats, utvecklats, förändrats genom tiden. Jag älskar att se hur vägar och gator berättar om hur människor rört sig i och mellan städer och byar genom århundranden, vilka platser som varit viktiga, vilka passager som bundit samman de olika delarna av samhället till enheter, trots att de är belägna på olika platser.

Det är  på många sätt ungefär likadant i dag – resvägarna är det som binder samman olika delar till enheter, som gör det möjligt att leva på en plats, arbeta på en annan, träffa släktingar på en tredje och se sig om på en fjärde. Jag noterar det t ex i de företrädesvis brittiska mäklarprogram vi gärna ser på TV då och då, där människor får berätta om sina önskemål, sin budget och sedan blir visade två objekt, som man kallar husen och lägenheterna, enligt sin önskelista och nästan alltid ett överraskningsobjekt, ett som mäklaren tror att de ska komma att gilla ännu bättre, fast de inte riktigt visste hur de skulle formulera sina önskemål för att hamna rätt. När miljön beskrivs, när mäklaren börjar lyfta fram fördelarna med objektets läge, nämner hen nästan alltid, utöver tillgång till butiker, skolor, strand och de generella fastighetspriserna i området hur bekvämt och enkelt det är att resa, nästan alltid kollektivt, till de städer där den presumtive köparen arbetar.

Möjligheten att resa, bekvämt, smidigt, säkert med pålitlig kollektivtrafik betyder mycket för attraktionsvärdet på fastigheterna. Ofta suckar de presumtiva köparna över hur perfekt objektet varit, om det bara inte legat så lång resväg från arbetsplatsen, och på grund av detta blir det ingen affär.

Jag undrar hur det kan komma sig att vi trots detta finner oss i en kollektivtrafik som ofta består av obekväma, trånga, försenade bussar utan utrymme för väskor och eventuella kassar, illa underhållna järnvägar med alltför få spår, illa utbyggda och med obekväma stationer och hållplatser där vi får stå långa stunder i alla väder, frusna, blöta, genomblåsta, djupfrysta utan möjlighet att köpa en kopp kaffe, gå på toaletten, nyttja wifi någonstans där datorn inte regnar sönder eller ens sitta ner? Det förbryllar mig, alla dessa resenärer borde väl vara minst lika attraktiva kunder som de mer gammaldags bensinstationsbesökarna? Kommuner där de stora arbetsplatserna försvinner, skolorna förtvinar och vårdcentralerna läggs ner på grund av bristande patientunderlag borde väl vara intresserade av att ligga på bekvämt pendlingsavstånd från de arbetsplatser dit människor söker sig i stället?

Jag vet inte, jag är inte insatt i vare sig trafikplanering eller stadsplanering mer än på en glad amatörnivå, men funderar, det gör jag såklart.

Trafikplanerande i 3d

Våra städer är byggda och planerade för en helt annan befolkningstäthet och trafiksituation än dagens verklighet, och detsamma gäller vägnätet mellan tätorterna. Detta leder till att det blir en aning trångt, en aning bökigt, en aning stressigt och irriterat i trafiken emellanåt. Många människor som vill klämma sig fram med bilar på samma vägar där kollektivtrafiken ska ta sig fram leder till att det blir förseningar i kollektivtrafiken, vilket leder till att färre väljer att använda sig av den och i stället kör bil vilket leder till att där blir fler människor i fler bilar som vill klämma sig fram på vägarna, vilket leder till att det blir ännu större förseningar i kollektivtrafiken (jodå, det går visst, vänta bara ska ni se)

För att lösa detta kan vi reservera vissa delar av utrymmet för kollektivtrafiken, ge dem företräde i varenda korsning, bredda vägarna där hållplatserna är belägna och gnissla tänder när trafikstockningarna ändå är i vägen… eller så lyfter vi blicken, kommer ihåg att det finns en rumslig dimension till utöver längd och bredd, och så lyfter vi upp kollektivtrafiken ovanför den övriga trafiken.

Snabbare, smidigare, bekvämare kollektivtrafik, givetvis driven med miljövänligast möjliga energikälla, givetvis med kapacitet att transportera fler än i dag smidigre och säkrare än i dag, som varken fastnar i morgonrusning eller vägarbeten skulle leda till en smidigare trafiksituation överlag, och dessutom sannolikt till att fler väljer kollektivtrafiken. Att det går smidigt att ta sig dit man ska är, såvitt jag förstår, en viktig aspekt när det gäller att välja resesätt för pendlare.

Inte bara i städerna, men också i städerna har vi mycket att vinna på att faktiskt lyfta upp kollektivtrafiken en våning, och för en långsiktigt hållbar trafiksituation undrar jag om det faktiskt finns någon annan lösning?

Parkera eller avgå

I Karlskrona kommun i Blekinge har man ändrat på reglerna för var och när och hur länge man får parkera. Detta har bland annat fått till följd att på torget utanför tingsrätten får man numera parkera sin bil två timmar, och inte mer. Det kan låta hårt, men det är enligt Expressens artikel inte mer än 300 meter till en alternativ parkeringsplats. Där får bilen stå i sju dygn om man så önskar.

Man kan tycka att detta inte är någon stor sak. Eller så kan man ta som en kränkning, en principsak värd att röra upp himmel och jord för, Som t ex nämndemannen Björn O Svensson gör:

Nämndeman Björn O Svensson har avsagt sig upp­draget i protest mot att han inte längre får parkera bilen utanför tingsrätten i Karlskrona.

– Jag är inte beredd att behöva gå till en annan p-plats. Det är en principsak, förklarar han för Blekinge Läns Tidning

Och jag måste säga att det var ett klokt beslut av honom. Den som inte själv är beredd att gå 300 meter för att följa lagen är nog kanske inte den mest lämpade att sitta till tings.