Prov och kunskaper

Jag ger mycket sällan prov, av många olika orsaker.

En av dessa orsaker formulerades mycket väl av en elev i en fråga en gång:

Kan vi inte få prov på det här avsnittet så vi kan lägga det bakom oss?

Men poängen med att lära sig saker och ting är ju inte att beta av dem och sedan lägga dem bakom sig. Det gäller överallt, inte bara i skolan.

Det vi lär oss reflekterar vi mot det vi redan kan, vi sätter det i sammanhang, omprövar det vi kan sedan innan i ljuset av det nya vi lär oss. Vi behöver repetera, upprepa, befästa, använda oss av de kunskaper vi förvärvar, om och om igen, långt efter att vi första gången lärt oss det. Kunskaperna behöver bli en självklar del av vårt medvetande för att vi ska kunna bygga vidare på dem.

Det är hårt jobb, det är absolut inte roligt alla gånger. Det kräver enträget slit, uthållighet och ibland är man fullt redo att ge upp. Det är mödan värt, men för att mödan skall krönas med framgång krävs stöd och hjälp. I skolan måste man få stöd från lärare och styrdokument i att faktiskt fortsätta även när det känns tråkigt, trist och motigt. I att inte ge upp i det där enträgna, men ofta urtråkiga färdighetsnötandet, men också i att faktiskt se att man utvecklas och gör framsteg.

Det är klart man ska få ha roligt ibland, men inte bara. Även det roliga blir tråkig vardag om det är det är det enda som finns att tillgå.

En cynikers syn på skrivverktygsdebatten

Det tycks som om debatten kring skrivverktygen snubblar vidare. Olika sidor strider med snudd på fanatisk passion och inlevelse för sin övertygelse om att just de har sett ljuset. Just de har funnit Vägen!

Och här sitter jag och bekymrar mig. Inte så mycket över vilka verktyg man använder, det vore nästan lite gulligt emellanåt att höra hur det som är nytt i dag storögt lyfts som Framtiden om det inte vore för att man borde upptäckt vid det här laget att dagens nyheter är morgondagens gammalmodigheter (minns ni t ex modemen som klarade telefonsamtal eller internet, men inte båda på en gång? Vi såg dem ändå som innovativa, nya, fantastiskt smidiga, man kunde ju ansluta direkt via enbart datorn!)

Nej, det som bekymrar mig är begrepp som ”paddagogik”, där verktyget vips blivit huvudfokus. Datorer och surfplattor är utmärkta verktyg, minst lika användbara och nästan lika kreativitetsfrämjande som vaxkritor och lego, och bör ha en fullständigt självklar plats i varje skola. Internet är en del av världen, precis som skolan är en del av samhället. Inget konstigt med det.

Men det som presenteras av glansögda nyfrälsta predikanter som lyriskt spinner loss om ”den kreativa glädjen” och ”glittrande barnaögon” är något annat. Beskrivningarna verkar handla om tivolin snarare än skolvardag, det är roligheter, fest, karuseller, sockervadd och grälla kulisser. Vilket kan vara trevligt då och då för den som kommer som besökare, absolut, men är en rätt slitsam vardag för den som lever där.

För att inte nämna hur bekymmersamt det kan bli när man vant sig vid ständiga kickar och börjar se sig om efter ännu häftigare upplevelser. Vad är hisnande för den som till vardags lever i en virvelvind av nöjen och kickar? Varför tror man att en sådan vardag är vad eleverna behöver? Eller är det någon annans önskningar och behov man har i åtanke?

Mats beskriver ytterligare en, minst lika bekymmersam, aspekt:

Under några dagar har jag på Rapport sett den orolige forskaren beskriva baksidan av datorer i undervisningen. Barnen har fått smak på frihet och läraren tvingas kämpa för att återta initiativet.

Och jag undrar i mitt allt annat än stilla sinne vilken frihet det är dessa unga människor fått smak på? Vilken position förväntar sig läraren egentligen att ha i skolvardagen? I kommentarsfältet utvecklar Mats sitt intryck av Rapportreportaget och berättar hur barnen tycktes skuldmetvetna. Vems skuld bär de på sina axlar? Vem la dit den?

Svaret är enkelt: vuxenvärlden.

Allt tal om hur barnaskratt och elevers entusiasm och ljuset i deras ögon och whatnot är lärarers belöning är sannolikt lika välment som föräldrafloskeln ‘bara du är lycklig, lilla vän’ men lämpar en tung förväntansbörda på såväl elev som barn. Plötsligt är det på barnet ansvaret för att vara lycklig, för att göra föräldern nöjd, hamnar. Och lika lätt hamnade ansvaret för att glittra med ögonen om det så kostar en livet för att belöna den duktige läraren på elevens axlar.

Vi måste skifta perspektiv i skoldebatten. Ja, datorer och surfplattor och de framtidsgadgets vi vanliga dödliga knappt kan föreställa oss ännu är kul. De är bra. De ska vara en del av skolvardagen.

MEN

Och det är ett så viktigt men att jag säger det igen:

MEN vårt fokus måste ligga på elevernas kunskapsutveckling. Vi vuxna i och omkring skolan måste ta detta ansvar. Vi måste lyfta det av elevernas axlar och ta det på våra. Vi måste ge dem friheten att studera, att fokusera på sitt lärande snarare än på att ge oss de reaktioner vi vill ha. Vi är där för dem, inte de för oss.

Livet är inget nöjesfält. Skolan bör inte heller vara det. Inte främst, och inte hela tiden. Varken för elever eller lärare. Nöjesfältet är nöjsamt därför att det utgör undantaget, avbrottet i vardagen. Utan vardagens gråtrista verklighet blir de grälla kulisserna tröttsamma och vardagstrista, och musiken och lamporna bara stressande.

Skolan behöver vara tråkig. Det finns ro och reflektionsutrymme i tråkigheten, och i tråkigheten växer intellektet och där föds kreativiteten. Det måste vi ge eleverna, hur trist vi själva än tycker det är.

Tråkigt i skolan

Även pojkar borde få känna glädje inför skolstarten skriver Mats Olsson på Newsmill. I ärlighetens namn kan det hända att det är Newsmills rubrikmakare som står för just den formuleringen, jag vet inte säkert, men den fångar andemeningen i texten hyggligt. Men det som verkligen fångar mitt intresse i texten berör unga människor av alla kön:

Bakom fasaden av nya skolväskor och pennskrin anar de att mönstren från förskoletiden kommer att upprepas i skolan – nu i mer raffinerad form och med högre krav på självreglering. De korta och ibland plågsamt innehållslösa förskolesamlingarna riskerar att ersättas av oändliga lektioner med samma isande brist på engagerande material.

På Mats blogg diskuterar vi denna viktiga aspekt – många elever upplever många långa delar av skolåret som fullständigt urtråkiga, och de väljer olika strategier för att hantera detta. Om jag inte helt missuppfattar saken rör sig våra funderingar i riktning mot att de elever som skapar små lokala kaosfickor där de fördriver tiden med att leva om och går på små bärsärkargångar då och då må vara de som hörs och syns, men att det finns god anledning att vara uppmärksam även på de elever som döljer sin frustration bakom artiga kronprinsessleenden.

Jag hoppas att vi också  kommer att röra oss i riktning mot att fundera kring om det verkligen är en naturlag att en stor andel av lektionerna måste vara stentråkiga. Jag är inte helt säker på den saken.

Lust att lära

Det blir mycket Anne-Marie Körling idag, hon tänker så klokt så det finns mycket att anknyta till. Om lust att lära tänker hon till exempel:

Vi talar ofta om lusten att lära. Det kan lätt missförstås med ”det ska vara roligt att lära sig”. Men vilket är det pedagogiska anslaget i denna definition av lärande? Jag behöver ett tydligare språk för det jag vill försätta mina elever i. Jag behöver definiera ordet lust.

Jag talade lite om en undersökning som visar att elever upplever skolan som tråkig, rätt upp och ner. Orsakerna till ledan var inte att det var för lite underhållning i skolan, det nämndes inte än. Det var helt andra saker som låg till grund för detta. Det är viktigt att vi minns att motsatsen till att ha tråkigt i skolan inte innebär att det alltid ska vara en lek i skolan. Lust att lära innebär inte detsamma som lustigt att lära, inte alltid och inte automatiskt.

Ordet lust behöver definieras, skriver Anne-Marie.

Jag definierar lust som längtan och passion, engagemang och en vilja att återvända till objektet för ens lust, om och om och om igen.

Lust att lära innebär en längtan att lära sig mer, att sätta det man kan i nya sammanhang. Att ställa det man lär sig i relation till det man redan kan och se hur de ter sig i detta perspektiv. Att vidga sina horisonter, att dela med sig av sin kunskap och ta del av andras.  Det innebär hårt, engagerat arbete, ibland så hårt att man nästan är beredd att ge upp men ändå fortsätter bara en liten stund till för att man vet att snart, alldeles snart, då… Och det innebär att återvända med energi i stegen, inte för att man vet att man kommer att underhållas och roa sig hela dagen, utan för att man vet att man kommer att utmanas och få tillfälle att utmana, både sig själv och andra.

Ungefär så ser jag på begreppet lust att lära. Om vi kan hålla det levande i skolan tror jag att färre elever kommer att uppleva sig som uttråkade på daglig basis.

Vad tror ni?

Varning, elever har tråkigt i skolan!

Anne-Marie Körling hänvisar till en amerikansk undersökning som visar att 66% av amerikanska high school studenter har tråkigt i skolan åtminstone en gång per dag. 17% är uttråkade varje lektion. Procent säger kanske inte så mycket, men det undersökningen visar är två av tre elever blir uttråkade av skolan på daglig basis, och en av fem varje lektion.

Vi kan slå ifrån oss detta och hävda att det inte är relevant, det är ju för jösse namn en amerikansk undersökning av amerikanska skolor. Då gör vi oss själva och eleverna en otjänst. Istället bör vi fråga oss hur det står till i svenska skolor. Finns det en risk att våra elever också sitter av dagarna halvt i koma av ren leda? Kan det hända att en av anledningarna till att elever stökar och bökar ibland är just denna – de har skittråkigt och måste hitta på något för att inte somna?

Undersökningen ställer den relevanta frågan ‘vad är orsaken till att det är så tråkigt’ också, och svaret är:

the factor the students most frequently cited as the cause of their boredom was that the ”material wasn’t interesting,” with ”lack of relevance” of the material following not too far behind. Some 35 percent of the bored students, however, indicated that the source of their boredom was a lack of interaction with their teacher.

Materialet man arbetar med är alltså ointressant och upplevs som irrelevant, och fler än var tredje student anger brist på interaktion med läraren som huvudorsaken.

Vi måste våga gå in i den här diskussionen, skriver Anne-Marie, och det har hon helt rätt i. Finns det någon undersökning om huruvida svenska studenter tycker det är roligt eller har tråkigt i skolan? Om vad de tycker, rent subjektivt, hur de upplever sin skolvardag, och varför? Om det inte finns så borde det finnas.

Det är jätteviktigt.