Statusen och bilbranschen

 Bilar är inte längre en statussymbol. Folk föredrar Ipad-skärmar eller smartphones framför bilar.

Orden kommer inte från en ordrik framtidskonsult på Kairos Future. Det är Arnaud Deboeuf, i Renaults ledningsgrupp, som helt nyligen tog bladet från munnen.

Detta glädjande budskap når mig via en artikel i SvD där Jonas Fröberg reflekterar kring vad det egentligen är som ligger bakom den vikande personbilsmarknaden. Och varken reflektionen eller citatet ovan är gissningar eller spekulationer, berättar Fröberg:

Det går nämligen inte längre att blunda. Konsultbolaget TNS gjorde nyligen en global studie som sade att unga alltmer ser bilar som redskap – inte drömmar eller status. Och andelen unga hushåll utan bil i Tyskland har ökat från 20 procent 1998 till 28 procent 2008. Sedan finns det ytterligare en starkt påverkande faktor: Internet.

Den ansedda analysfirman JD Power djupdök 2010 i hundratusentals ”konversationer” på bilrelaterade sajter, twitter och Facebook. De ville veta varför tonåringar (12-18-åringar) och unga vuxna (22-28-åringar) väljer bort bilar.

Läsningen borde vara obligatorisk i bilbolagens ledningsgrupper. Förutom ekonomi väljer unga bort bilar för att de i stället möts ute på nätet, enligt LA Times. Dessutom tar allt färre unga körkort i dag – och flyttar i stället in till städerna. Enligt OECD kommer 86 procent av den rika befolkningen i världen att bo i storstäder år 2050 – mot 77 procent 2010.

Bilen symboliserar helt enkelt något annat för unga människor i dag än den gjorde när dagens medelåldersgeneration var unga. Visst behövs den i vissa sammanhang, som sena kvällar eller helger när kollektivtrafikplanerarna inte riktigt uppmärksammat att människor faktiskt rör sig ute, i vissa regioner där kollektivtrafiken är väldigt sparsam, och under vissa perioder i livet är den mer praktisk än kollektivtrafiken, men den kostar mer än den smakar, i pengar, för miljön, den kräver tid och underhåll, garageplats och parkering.

Och så har vi den aspekt vi pratat om tidigare – när man kör bil så kör man bil. Man kan lyssna på radion, en och annan skickar, trots att man vet att man borde låta bli, ett eller annat sms eller pratar i telefon, men så mycket mer kan man inte göra. Åker man kollektivt har man friheten att ägna tiden åt att läsa tidningar, se på TV, föra långa konversationer med människor som kanske också åker kollektivt ungefär samtidigt fast åt andra håll.

Plötsligt har jag gott hopp om framtiden igen.

Fjällvägar

Motorvägar – vare sig de är mångfiliga som de stora vägarna runt om i världen eller tvåfiliga som de små beskedliga här i Sverige – är tveklöst en av de definierande uppfinningarna under förra århundradet. De har ändrat hela vårt levnadssätt, från samhällsbyggande till arbetsmarknad och socialt umgänge, och de genererar miljöpåverkande effekter i långt högre grad än vi någonsin kan föreställa oss.

.

.

I Expressen kan vi läsa om förslaget att förvandla motorvägar till miljövänligare solfjällsvägar:

Tanken är att The Santa Monica Freeway, en del av den mäktiga I-10:an i Los Angeles, ska täckas med solceller, placerade så att de antar formen av en orms fjälliga kropp. Vägsträckan ska alltså bli ett reptilliknande kraftverk. Den ska dessutom bestyckas med tankstationer för elbilar, liksom regelbundet utportionerade algodlingar som renar avgaserna från koldioxid. Algerna ska sedan kunna förädlas för att utvinna biobränsle.

Det är en svensk arkitekt, Måns Tham, som ligger bakom det ganska fantastiska förslaget:

Allt började när Måns gick en kurs på Kungliga konsthögskolan och gav sig själv uppgiften att skapa en stadsplan för Los Angeles som försökte bena ut hur megastaden ska bete sig när oljan tar slut.
– Det slog mig hur endimensionellt utnyttjad marken är i Los Angeles. Det är bara bilar och asfalt. Jag insåg även till fullo hur gigantiska motorvägarna är. Los Angeles är en stad där alla hela tiden relaterar till motorvägarna. De är en självklar del av samhället eftersom de flesta tillbringar större delen av sina dagar på vägarna. Jag tyckte att man borde kunna ladda motorvägarna med något mer än att bara vara ett stinkande trängselhelvete.

.

.

Även här är den brännande frågan finansieringen. Motorvägar är stora saker, och solceller är inte gratis, men forskningen går ständigt framåt:

Bo Juslin, expert på solceller på teknikkonsultföretaget ÅF, är förtjust i Måns idé.
– Det ser väldigt intressant ut, och det är absolut tekniskt möjligt att genomföra. Tanken med laddningsstationer för elbilar längs vägen är perfekt. Problemet är kostnaderna.
I dagsläget är solcellspaneler dyra. De anläggningar som finns är oftast baserade på ekonomiskt stöd. Men Bo Juslin konstaterar att solenergi är en del av framtiden. En framtid som möjligen kommer närmare, åtminstone mentalt, när bistra vargavintrar med svidande elräkningar tvingar oss elkonsumenter till eftertanke.
– Hela vår existens bygger på solenergi, och tillgången är i någon mån oändlig. Man forskar i dag kring nya halvledande material som är tunna och böjbara, och därför lättare att montera. Det skulle kunna få priserna att gå ner.

Tanken på att använda sig av de rätt enorma arealer som utgör motorvägarna och idag enbart används för att göra av med energi till att istället samla in miljövänlig energi tycks mig som en typiskt konstruktiv tanke, väl värd att genomföra.