Ett sommarprojekt

Vi väljer smått ologiskt att klänga fast vid ett läsårsupplägg som var nog så relevant 1842, när barn och ungas arbetskraft behövdes i jordbruket, men som idag saknar all förankring i något annat än nostalgisk tradition. Det innebär att den årstid när dagsljuset vräker över oss och gör många människor som mest energifyllda och aktiva stänger vi skolorna, på samma sätt som vi sänker servicenivån hos myndigheter, stänger avdelningar på sjukhus, fritidshem, förskoleavdelningar, ja, i princip hela landet och låter tiden gå. Vi mumlar om ‘långa lata dagar’ och inbillar oss att ‘vi laddar batterierna’ trots att forskning visar att effekten mer än på mycket kort sikt nog är en chimär.

Varför vi ännu inte vågat fördela arbetsbördan rimligare och organiserat om läsåret utifrån dagens verklighet och kunskaper, med kortare dagar fördelade på fler veckor och långa ledigheter under den mörka, trötta perioden av året i stället för under den energifyllda sommaren har jag uppriktigt talat lite svårt att förstå.

Men nu är det vad vi har att förhålla oss till, tio veckors väntetid är nog för att driva vem som helst till frustration. Så jag gör vad jag kan för att hålla mig på humör. Detta är ett av mina sommarprojekt:

image

 

Lite varierade recensioner, på en skala från ”Un libro pésimo” till 

Me ha parecido una novela super entretenida y que desde un principio te engancha. Buena trama, personajes con mucha personalidad, historias de romance y aventura.
Una de las cosas que más me gustó es el hecho de que consiga engancharte. Un libro no sólo tiene que ser ameno y entretener, sino hacerte que vivas la historia y, sobre todo, que consiga tenerte en vilo de principio a fin. La verdad que no veo la hora de que se publique el segundo. ¡Genial!

Jag kan inte spanska, just nu tar det mig en halvtimme med lexikon i högsta hugg att ta mig igenom och få en hygglig uppfattning om den lilla recensionen jag citerade här, men jag tänkte än en gång ägna en sommar åt ett nytt språk. Jag grundar med att bekanta mig med de spanska grammatiska personerna, nosar på en bukett prepositioner,tar ett dopp i regelbundna spanska verbböjningar och sen ger jag mig ut i den snöstorm som härjar på första sidan i mitt sommaräventyr.

Återkommer om utfallet nästa år!

Läsårstider

Då närmar sig jul och några dagars välförtjänt ledighet. Jag följer en hel del lärare från olika håll i landet på twitter och så här års är det slående vilken trötthet och ibland uppgivenhet som råder. En twittrande förtroendevald beskriver lärarnas trötthet som ”nära zombietillstånd”. Är det rimligt att terminerna är så intensiva att man bara rasar ihop så fort det närmar sig ledighet? Själv brukar jag alltid bli sjuk, i år inget undantag. Lärares arbetsbelastning är något som verkligen behöver ses över på många håll.

beskriver Matilda Wärenfalk på Lärarförbundet Ungs sida. I en kommentar till inlägget reflekterar Fröken Jo över sambandet mellan hur läsåret är upplagt och stressnivån inför terminssluten:

Sommarlovet är alldeles för långt – det leder till en abnorm arbetsbörda i slutet på terminerna. Jag tror att ett treterminssystem vore det bästa, för såväl lärare, personal och föräldrar som nu måste pussla med semestrar för att fylla sommarlovets 10 veckor

Vi har ju pratat om det här med läsårstiden och ledigheten vid ett par tillfällen. Det är inte en helt igenom uppskattad tankegång, kommentarerna har ibland låtit antyda att man misstänker mig för att missunna lärare eller elever ledighet eller att jag skulle vara ute efter att öka lärares arbetsbörda. Men jag tänker tvärtom, likt Fröken Jo, att ett treterminerssystem faktiskt skulle göra lärares och elevers arbetsbörda lättare.

Höstterminen har rullat genom hösten ända från slutet av augusti, fyra långa månader, och vårterminen är ännu längre. Trots små lov strösslade här och där är det många som, precis som Wärenfalk beskriver, upplever slutet på terminerna som oerhört tunga. Jag tror inte heller det är en optimal fördelning av arbetstiden i skolan. Vad tror ni?

Arbetstid

Många många lärare landet över är mycket mycket trötta så här års. Det har varit ett långt tungt år med många långa tunga arbetsdagar, för elever såväl som för lärare. Och så nationella proven mitt i pollentider som lök på laxen, trots facit och rättningsmallar så är det ett knog för de lärare som måste hantera dem.

Jag vet att just nu så är sommarlovet som en hägring för många lärare, skimrande, lockande, dansande precis nästan inom räckhåll, bara man håller ut lite till så når man den! Långa lata sollapardagar, vila och återhämtning, ladda batterierna och hämta andan.

.

Ungefär så, inte sant?

Och visst är det härligt med sommarlov, långa veckor utan väckarklocka, utan skrivningar att rätta, utan scheman att hålla, utan närvarokontroll eller konferenser och dokumentation.

Jag ber om ursäkt att jag petar på hägringen så den blir otydlig, men tänk om det varit så att lärares skoldagarna varit lite kortare, lite mer fokuserade på kunskapsutveckling och lärande och kanske en gnutta mindre på byråkrati och omsorg och sånt. Tänk om det varit så att elevers skoldagar varit lite kortare, och lite mer fokuserade på kunskap och motsvarande mängd mindre på fostran in i rollen som skötsam industrialistisk arbetare.

Då hade lärare kanske varit en smula piggare så här års, haft en smula mer energi och inte kraschat in i sommarlovet när det kommer, utan kunnat njuta av ledigheten från första till sista veckan. Visserligen hade det behövt innebära något fler skolveckor, och sommarlovet hade hägrat strax efter midsommar istället för i början av juni, men med den rimligare arbetsbelastningen och ökade fritiden under terminerna så hade man nog orkat det med glans.

Tror jag. Vad tror ni?

Pollen och sluttermin

Vi har ägnat dagen åt en livaktig diskussion om lärarhierarkier, men en skola består ju inte bara av lärare. En skola utan elever är bara en tankekonstruktion, och det är inte så mycket att hurra för.

Det är vår, och med ljuset, grönskan och värmen kommer pollen. Jag ser, varje år, i klassrummet exakt vilken dag den första pollenvågen slår till – rödögda, hängiga, snoriga elever kämpar för att koncentrera sig och hänga med i samtalen. Den som aldrig har upplevt en allergiattack kan ha svårt att föreställa sig hur handikappande det är, och pollen slår till precis i läsårets slutspurt, när de nationella proven skrivs, och stora inlämningsarbeten och examensuppgifter slutförs. Inte nog med att allergiattackerna drar energin ur eleverna, många av medicinerna gör en trött också.

Professor Astrid Petterson, själv pollenallergiker, har tittat närmare på hur pollenallergi påverkar elevers resultat:

 I november 2000 lät hon samtliga 8:or i en av Stockholms kranskommuner, 878 elever, lösa matematikuppgifter som konstruerats så att de satte koncentrationsförmåga och uthållighet på prov. Kommande vår fick samma elever lösa uppgifterna igen just som björken blommade som mest. Elevernas betyg i matematik, svenska och idrott hämtades också in i slutet av läsåret […]  Vi kunde då se att de pollenallergiska eleverna inte hade lika bra kunskapsutveckling som de icke pollenallergiska när vi jämförde med novemberresultatet, säger Astrid Pettersson som publicerar resultaten i rapporten ”Fatta att man kan vara trött”.

Jaha, vad kan vi göra åt saken då? Vi kan ju inte såga ner alla björkar, asfaltera alla gräsmattor och DDT-bespruta alla dikesrenar, det lär knappast göra saken bättre. Vi kan sannolikt inte flytta di nationella proven heller, såhär i brådrasket. Däremot kan vi, som lärare, ta med pollensäsongen i beräkningen när vi gör våra planeringar.

Och kanske kan vi lite försiktigt tänka tanken ‘tre terminer‘ i sammanhanget också. Pollensäsongen vore inte lika katastrofal om den inte vore i slutet av slutterminen, då när slutspurten ska sättas in. Och hur det än är, det är elevernas lärande som är själva huvudpoängen med skolan, inte sant? Om vi kan underlätta för dem genom att lägga om systemet lite så är det en tanke värd att tänka, tycker jag? Vad tycker du?

Som man frågar får man svar

När jag var barn var ett av de populära skämten att slå vad med någon om något, och formulera villkoren ungefär såhär:

Om jag vinner får jag femtio öre av dig (det var länge sen, det fanns både ettöringar, tvåöringar, femöringar och tioöringar. Femtio öre var inte mycket, men det var en del, särskilt för den som var liten), och om du vinner ger du femtio öre till mig.

Om man var noga med betoningen, och personen man vände sig till inte hört skämtet på ett tag, kunde man faktiskt komma undan med det. Åtminstone tills vadet var avgjort, man förlorat och det blev dags att övertyga den andre om att denne ändå skulle betala.

Denna lustighet dyker upp i mitt minne när jag hör någon ställa den vanligt förekommande frågan om vad som händer med barns lust till lärande:

När barn är små, fem sex sju sådär, då älskar de att lära sig saker. Men sen händer något, och när de är i tonåren tycker de plötsligt att skolan är det tråkigaste som finns. Vad är det som händer med dem, egentligen?

Svaret är helt enkelt att förutom att de får lite större fötter och börjar experimentera med sitt utseende och sin person så är svaret på frågan: Hörru, du ändrar ju helt på förutsättningarna mitt under frågan! Vad är det egentligen du vill veta?

Tonåringar skiljer sig inte anmärkningsvärt från sjuåringar när det gäller nyfikenhet, de älskar att lära sig nya saker, att lära sig bemästra områden de aldrig vågat närma sig, att lära sig kommunicera på nya sätt, att finslipa sina kommunikationsfärdigheter på välbekanta sätt. De fröjdas åt att få experimentera, prova sig fram, köra in i återvändsgränder och prova igen. Deras tålamod är oändligt när det gäller att hitta minsta beståndsdel i något de fascineras av.

Däremot är de påtagligt ofta måttligt roade av att sitta vid fula bord i fula, illa uppvärmda rum, av att fylla i tråkiga stenciler eller läsa i gamla trasiga böcker om inaktualiteter. De tappar snabbt intresset om de redan från början vet att de ändå inte kommer hinna göra klart det de påbörjar, vad det nu kan vara, och de lägger ingen större energi på sånt de finner onödigt eller självklart.

Och det är ju i och för sig rätt sunt.

Så ställ istället frågan:

Trots att tonåringar älskar att lära sig saker och ting och är obändigt oändligt nyfikna tycker de påfallande ofta att skolan är fruktansvärt tråkig och meningslös. Tonåringar är som de är, det kan vi inte ändra på. Så hur kan vi råda bot på detta?

så tror jag svaret kan bli både intressant och givande.

Sen kan vi vuxna ägna oss åt den tråkigt nödvändiga oundvikliga frågan om vem som ska betala, det behöver inte tonåringarna tänkta på. Det är krävande nog att vara tonåring idag som det är.

Treterminssystem

Jag tänkte prova på det här med tre terminen en stund, bara för att känna hur det känns. Det ser ut såhär, hittills:

Avslutade höstterminen med att visa de filmer som vi ska prata om under vinterterminens första del

Det är trevligt att se elever hoppa högt så länge det inte leder till varaktig ångest (det hoppas jag det inte gjorde)

Det är minst lika trevligt att höra dem skratta gott.

Nu hoppas jag elever och kollegor får ett trevligt lov, så börjar vi nästa termin vecka 45!

Inte så illa hittills.

Läsårsdisponering

Detta inlägg inledde sin existens som en kommentar på en kommentar, men jag inser att det var aning långt som kommentar, och publicerar därför en utvecklad (och därmed ännu längre) version av det som inlägg också:

Tvåterminssystemet med det långa sommarlovet hör hemma i ett samhälle där barnen och ungdomarna behöver tas i anspråk som arbetskraft om sommaren, för att bruka jorden och skörda dess frukter. Under vintern var det lugnare i jordbrukssamhället här i norden, och det gick att undvara de unga då och då så att de fick möjlighet att gå i skolan.

Detta samhälle är borta nu. Det tillhör inte ens gårdagen, det var på väg bort redan då. Idag är det industrisamhället som sakta försvinner bort medan vi, som samhälle, går in i något nytt. Kunskapssamhället säger någon, tjänstesamhället en annan, ingen vet säkert ännu men det är spännande att fundera kring.

Oavsett vilket det blir så är det viktigaste ledet i benämningen ‘samhälle’. Det vi gemensamt bygger, förvaltar och driver. En oerhört viktig del i ett samhälle är dess samlade kunskap, hur den förvaltas och hur dess enskilda individer har tillgång till den. Den är ett samhälles styrka och framtid. Utan den har vi ingen välfärd, vi har ingen export, vi har ingen utveckling, ingen tillväxt.

Här kommer skolor, högskolor, universitet etc in i bilden, men också bibliotek, internet och, på ett hörn, arbetslivet. Att studera, forska och undervisa, att ta del av, utveckla och sprida vår gemensamma kunskap till andra, att bidra till att höja kunskapsnivån och bildningsnivån i samhället är ett stort ansvar, inte bara för individen utan för hela samhället. För oss alla.

Och eftersom det ligger i allas vårt intresse att detta utförs, och utförs väl, tycks det mig rimligt att vi alla bidrar till att finansiera detta på olika sätt. Redan från förskolan genom hela utbildningsvärlden är det viktigt att vi alla tillsammans tar ansvar för att eleverna möts av goda, välutbildade pedagoger. Det är viktigt att de vistas i ändamålsenliga miljöer och får utrymme att utvecklas åt alla håll. På samma gång. Hela tiden. Och gärna överallt. Det är viktigt att det finns adekvat utrustning i tillräckligt mängd, och att lärare och övrig personal ges utrymme både till ständig fortbildning och har tillräckligt väl disponerad arbetstid för att kunna utföra sitt uppdrag på ett bra sätt. Detta är viktigt för eleverna, och det är viktigt för hela samhället, nu och i framtiden.

Vi pratade om hur man på effektivast möjliga sätt kan disponera läsåret. Fyller det långa sommarlovet verkligen någon funktion i skolans kunskapsutvecklande och kunskapsförmedlande uppdrag, eller är det snarare tradition och nostalgi som får oss att hålla fast vid det? Att låta studenter och elever gå och fördriva tiden, oavsett om de gör det på ett arbete, ligger på stranden, åker utomlands eller vad de nu sysslar med, i ett kvarts år, varje år, tycks mig som ett enormt resursslöseri.

Bättre då att omdisponera studieårstiden så att hela året utnyttjas effektivare, och vi går så väl rustade som det är möjligt in i det nya, vare sig det är tjänstesamhället, kunskapssamhället eller StarWars-samhället.

Tre terminer

Jag sitter och funderar över det tidningarna skriver om treterminsförslaget som lagts. Jag har slagit på trumman för tre terminer ett tag, och min första reaktion var jubel. Äntligen! Och jag är inte den ende som jublar, Christermagister är också glad.

Så läste jag en gång till:

Såväl alliansen som Socialdemokraterna överväger att ta bort den långa sommarledigheten och därmed förkorta studietiden. ”Se det som en åtgärd bland flera att få ut studenterna i arbetslivet fortare, säger högskoleminister Tobias Krantz (FP).”

och inser att det inte alls handlar om att man äntligen förstått de forskningsvinster, kunskapsvinster och bildningsvinster som skulle finnas med att omfördela dagens 40 studieveckor och däremellan 12 ibland desperata veckor för den som varken har besuttna föräldrar eller lyckas få ett jobb till t ex tre terminer á 15 veckor med två eller tre veckors återhämtning emellan.

Nej, det handlar snarare om att man tänker sig att tre års studier i framtiden skall klaras av på två år. En förtätning som det kanske finns utrymme för inom vissa utbildningar, men som kommer att sänka kvalitén drastiskt på andra. Inte bara kommer det ett bli snärjigt att hinna med alla moment, jag är rädd att det som först kommer att rationaliseras bort är den oundgängliga reflektionstiden.

Och jag oroar mig för forskningen! Hur ska det gå till att både höja svensk forskning från medioker till excellent och samtidigt utöka undervisningstiden för dem som ska utföra den?

Nej, Krantz, nu får du lov att förklara närmare hur detta är tänkt!