Året var 2015

Internet var vid det laget ett sedan årtionden tillbaka väletablerat fenomen på de allra flesta håll i världen. För många människor vardag, för än fler människor en fullständigt naturlig del av arbete och studier. Kommunikation, blanketter, myndighetskontakter, information, nyheter, litteratur, musik, filmer, sociala media, kultur… så många digitala aspekter i det dagliga livet, tillgängliga från i det närmaste alla hörn av samhället, tillgängliga i de relativt små personliga enheter de flesta människor bar med sig i sin ficka, enheter som ännu bar det nostalgiska namnet telefon.

Universitet och forskare, studenter och vetgiriga möttes och delade med sig av sina rön online, stötte och blötte, ifrågasatte och omprövade, delade med sig och fick reakationer, och vi kunde alla ta del både av processen och resultatet. Sidor som TED, Twitter, Youtube, Pinterest och många fler gav oss möjlighet att ta del av föreläsningar och intervjuer, av kultur och kunskaper som bara en generation tidigare hade krävt långa, kostbara resor, mycken möda och långa väntetider på fjärrlån och dyra böcker.

Det var en fantastisk tid, som en ny Upplysning då kunskapen spreds över världen och gjordes tillgänglig för allt fler för varje dag, referensramar vidgades, Googles sökalgoritmer gjorde det möjligt att på ett par ögonblick komplettera sin allmänbildning för den som visste vad hen sökte. Ett år då varje bibliotekarie i varje bibliotek, då varje lärare i varje klassrum i hela Sverige hade möjligheten och därmed skyldigheten att lära sina adepter använda denna till synes i det närmaste oändliga fakta och informationsresurs, och att genom exempel visa, söka, granska, kontakta, dela, samarbeta, nätverka, lokalt och globalt på samma gång.

Samtidigt var detta ett år när det i Sverige, på fullt allvar, efterfrågades och erbjöds fortbildningar för lärare i konsten att skicka e-mail, året när lärare i svenska skolor erbjöds fortbildningar i konsten att chatta, i konsten att använda sociala media, och det var ju lite pinsamt förstås men bättre sent än aldrig. Det var ett år när konspirationsteorier kring de algoritmer Google och den stora mötesplatsen Facebook använde spreds i rasande fart via sociala media, året när vaccinationsmotståndare använde nätkunskap och människors källokritiska okunskap till att sprida sina irrläror och därigenom skapade nya farsotsvågor. Det var ett år när de som kallades nättroll fortfarande levde i föreställningen att de var anonyma, att framtida potentiella uppdragsgivare, arbetsgivare, partners etc aldrig skulle råka stöta på det fula, det obehagliga, det äckliga de spred över nätet. Det var också året när rädslan för denna öppna kultur grep omkring sig med iskalla, klibbiga fingrar.

Men det var samtidigt året av #nätkärlek, året då vi började lära oss att det inte räcker med kramar och fina bilder, utan vi behöver stå tillsammans och med gemensamma röster säga ifrån, på nätet och på bussen, i krogkön och i skolors korridorer, när någon uppför sig respektlöst, ty nu förstod vi att det är samma värld. Det kostade på, ibland gjorde det ont, ibland var det skrämmande och farligt och vi var rädda och kändes oss små och otillräckliga. Men eftersom vi även då mindes Astrid Lindgrens ord, de där som Skorpan viskade för sig själv för att hålla modet uppe och våga krypa vidare genom den mörka, smala, skrämmande gången under muren, så vågade vi ändå:

”Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort”

Annonser

Om anonymitet på nätet

Jag finner efter en lång diskussion att jag behöver förtydliga mig och förklara min inställning till anonymitet på nätet.

Somliga bloggar under sitt fulla namn. Andra gör det under en del av sitt riktiga namn, ett smeknamn eller liknande. Ytterligare andra väljer att vara helt anonyma, och bloggar under pseudonym. Det finns, för bloggaren själv, fördelar och nackdelar med alla varianterna, och vilket man väljer har jag ingen som helst åsikt om, och lägger inte heller någon värdering i. Jag frågar inte efter var och en gör som de gör, vill de motivera eller berätta lyssnar jag gärna, men om inte så gör det ingen skillnad för mig.

Detta vill jag vara extra tydlig med: jag lägger ingen värdering i vilken grad av öppenhet man väljer. Det är upp till var och en.

Dock bör man, i synnerhet om man vill vara anonym, vara medveten om att man lämnar spår efter sig när man drar fram över nätet. Man lämnar spår efter sig om man bloggar, om man skriver kommentarer på bloggar, om man skriver kommentarer i sociala media, deltar i diskussioner eller spelar spel. Vi har pratat om det tidigare, och media har skrivit om det då och då – man är inte osynlig eller ospårbar på nätet.

Jag säger inte detta som ett hot, utan jag säger det för att det är något alla bör vara medvetna om när man rör sig på nätet idag.

Så, anonymitet i olika grad – absolut, det är helt och hållet upp till var och en. Jag har full respekt för den som valt ett anonymt nick, jag har full respekt för den som väljer att vara helt öppen med sitt namn och allt däremellan. Jag har lika stor respekt för åsikter och tankar från människor oavsett vilken grad av anonymitet de väljer.

Men sen finns den där lilla undantagsgruppen. Den som alltid finns, i alla sammanhang. Den som ibland ställer till det för övriga genom att uppföra sig på ett sätt som leder till begränsningar av friheten. Och det är ju lite tråkigt. Den som använder ett anonymt nick till att trolla, manipulera eller i största allmänhet ta sig friheter som går ut över andra människor. Man möter dem då och då, och i de flesta fall är det bästa man kan göra helt enkelt att ignorera dem.

Don’t feed the trolls, kommer ni ihåg? Inte ens om de är jättesöta när de är små

Och ibland händer det riktigt obehagliga att jag börjar känna igen formuleringar och ordval trollet använder, får en obehaglig känsla av att detta är inte bara ett troll, utan någon jag faktiskt är bekant med, och har haft respekt för. Det händer inte ofta, kanske har det hänt en handfull gånger, men varje gång är lika otrevlig som den första. Och rätt som det är, om det vill sig illa, bekräftas den ovälkomna misstanken på ett eller annat vis, och det blir omöjligt att se på personen som döljer sig bakom det trollande nicket på samma sätt. Respekten försvinner i ett trollslag, och det tar lång tid att bygga upp den igen.

Det är inte alls någon rolig situation, kan jag lova er.

Men ett troll är bara ett troll, och de finns alltid, i alla sammanhang.

De allra flesta anonyma, semianonyma och inte det minsta anonyma bloggare är intressanta, kloka, givande människor  som valt sin grad av anonymitet utifrån vad som passar bäst för just dem. Så tycker jag vi ska fortsätta ha det, tycker inte ni det?