Postludium

.

Skolan förändras

Skolan har alltid förändrats, den skola där Emil i Lönneberga kysste sin fröken av sin godhets skull är inte densamma som den i vilken Madicken gladdes åt att fröken också fått hjärnskakning, och den i sin tur är inte densamma som den Bullerbybarnen traskar långa vägar till eller den där Pippi ritar på golvet. Och ingen av dessa skolor, trots att de beskrivs av samma författare, är desamma som den Lillebror går i, eller den vars fröken skriver vackert, om än lite fånigt, om sin döde elev när Jonatan hoppat med Skorpan på ryggen.

Det är olika samhällens skolor hon skildar, nationalikonen Astrid Lindgren. Emil är elev i den tämligen nyinrättade svenska folkskolan, i brytningstiden mellan sockenstämman och kommunalstämman, där den politiska makten flyttade från prästen till den framröstade ordföranden. I Madickens skola i stan går barn från alla samhällsklasser, och tack vare delade pippor lär man känna varandra och får en liten inblick i att andra, trots stora skillnader i både bostad och mathållning, ändå inte är så främmande. Lindgren tar oss med in i det ena klassrummet efter det andra och ger oss en grundlig genomgång av både folkhemmets framväxt och skolans utveckling.

Hon visar oss idyllen, men ställer den ständigt mot den inte fullt lika idylliska sidan – fattighjonens lilla usla stuga, Lus-Mias bara fötter och hungriga ögon, skomakarens berusade ilska och Skorpans TBC. Hon skriver om fattigvården som en självklarhet, och låter ibland en karaktär ytterligare understryka missförhållandena, som när Madickens pappa tar henne på promenad genom de fattiga delarna av staden medan övriga familjen går i julottan.

Precis som berättelserna är olika är samhället olika platser vid olika tider. Precis just nu, exakt i detta ögonblick, ställs saker på huvudet, lyfts upp, skakas om och sätts ner igen. För alltid förändrade. Vi möter någon. Vi skiljs för alltid från någon. Någon får syn på något, ser plötsligt något från en ny synvinkel, lär sig något, vinner förtrogenhet med något. Och inget blir någonsin som det var.

Skolan är en del av samhället, och förändras med samhället. Vare sig vi vill eller inte. Det coolaste i det hela, tycker jag, är att om absolut inget överhuvudtaget förändras i skolan så förändras den drastiskt. Den går från att vara en del av ett samhälle, en del av den idé som utgör ett samhälle, till att vara en del av ett förgånget samhälle, en anakroni, en kuriositet. Och det kan ju vara roligt på sitt sätt, och visst finns det ett odiskutabelt värde av skolmuséer och att kunna få veta hur vi hamnade där vi är. Men det är inte skolan. Det kan vara en liten del av skolan, en illustration, en kuriositet, en upplevelse, men det är inte skolan.

Skolan behöver vara här och nu, skolan behöver vara angelägen, spännande, utmanande, rik! Den behöver ge utrymme att höra med hela kroppen, se med hjärnan, smaka med minnet, lära med andra och växa i själ och sinne.

.

.

ps Evelyn Glennie blev döv vid tolv års ålder. Därför tar hon av sig skorna, hon behöver vara barfota för att höra musiken genom golvet.