Frågan är vilken värld vi vill leva i

I går kväll, på väg till tangon, genom Malmö i skymningen med tango i tankarna och tango i öronen, passerade jag en ung man på gatan. Han såg ut som många andra unga män, lång, bredaxlad, muskullös, prydligt rakad skalle, vänliga ögon, svarta kläder. Han stod vid en gatukorsning, kanske på väg att gå över, kanske på väg att gå in på stället vars dörr han stod utanför, kanske väntade han på någon. Det var något bekant över honom, som om han vore någon jag hälsat på någon gång men inte riktigt kunde placera, och han tittade på mig, mötte min blick.

Så jag sa ‘hej’, nickade lite, och fortsatte gå.

Det var först när jag var nästan framme vid hissen jag hörde att någon gick bakom mig, visslade på mig, sökte kontakt med mig. Det var han, den unge mannen. Han hade sprungit efter mig i tre kvarter, för att fråga mig hur vi kände varandra. Jag sa som det var, och han såg innerligt lättad ut.

‘Åh, så skönt, du skrämde mig där!’

Jag tänkte på honom i dag, när vi såg Amanda Palmers fantastiska TED-talk.

Hon beskriver sin värld, en värld med möten mellan människor, utbyten av blickar, kommunikationen, förtroendet i att lita på att en främling är en människa som du, en människa som inte vill dig något illa.

Han lever i en värld där en liten förbitraskande tant som hälsar kan vara ett mer eller mindre fördolt, men inte mindre realistiskt, hot. I en värld där min nick kunde ha varit en judas-kyss. Där mitt lilla hastiga ‘hej’ kunde ha varit ett subtilt sätt att säga ‘vi vet var du bor’.

Jag vill leva i en värld där unga män småskrattar roat när okända tanter hälsar på dem, i en värld där vi frågar varandra om vägen när vi är vilse, i en värld där missunnsamhet, avund, småsinthet, illvilja etc finns, men inte dominerar. Där chansen att den vars blick du möter vill dig väl är större än risken att hen vill dig illa.

Därför tänker jag fortsätta hälsa på den jag vagt känner igen, fortsätta fråga främlingar om vägen, fortsätta möta människors blickar och le tillbaka när någon ler mot mig. Jag vet så lite om andra, men ett vet jag – de flesta är fantastiska.

❤

Traditionell nionde mars #blogg100

Jag är nattvandrare. Jag ingår inte i någon trevlig föräldragrupp, har ingen jacka med logga på ryggen, är inte organiserad, jag bara vandrar omkring på nätterna i största allmänhet. I mörkret. Ungefär som många är dagvandrare. Ibland för att jag förflyttar mig från ett ställe till ett annat om natten. Ibland för att jag gillar natten. Det är en annan värld om natten.

Det är en värld som är tommare, vackrare, ofta mer kravlös men också hårdare, kallare och ensligare. Den som är utlämnad är än mer utlämnad om natten. Nu börjar våren komma. Det innebär att allt fler människor rör sig ute om natten. Ofta unga människor, som umgås med andra unga människor. Precis som vi gjorde när vi var unga. Oftast på ett hyfsat hyggligt sätt, de pratar, skrattar, går omkring, umgås. Precis som vi gjorde när vi var unga. Ibland bråkar de. Ibland glömmer de att behandla varandra med respekt, men i de allra flesta fall på umgås de på ett hyfsat hyggligt sätt. Precis som vi gjorde när vi var unga.

Men ibland händer det att de behöver vuxenhjälp. Antingen för att någon råkat illa ut, eller, oftare, för att de vill slippa råka illa ut. Unga människor är nämligen kloka, och har ofta god förmåga att bedöma risker. Inte alltid, men ofta. Det händer t ex då och då att unga flickor ber att få gå en bit tillsammans med mig, för att de tycker det är obehagligt att gå förbi ett gäng, eller ett par unga eller mindre unga män. Eller som nu senast, att de är rädda för den medelålders man i bil som roar sig med att köra långsamt förbi och ropa oanständiga förslag åt dem.

Allvarligt talat, du snubbe i min åldern, vad sysslar du med? Åk hem och ta saken i egna händer, låt unga flickor gå i fred, utan att behöva lyssna på hur du lever ut fantasier med dina ”skämt”, utan att behöva be en gammal tant att eskortera dem. Jag gör det gärna, det är trevligt att prata en stund med unga människor, men det gör inte ditt beteende ok. Jag fotograferade din bil, det vet du, jag använde blixt för att du säkert skulle se att jag gjorde det, och för att flickorna skulle se att jo, så får man göra, men du är gammal nog att veta bättre utan sådana åthutningar.

Skäms, vuxna karl, du är ett äckel när du uppför dig så och det är inte ok.

I går var det den åttonde mars. Internationella kvinnodagen. I dag är det den nionde mars. Det gäller samma krav på respekt och hövligt uppförande mot kvinnor i dag som det gjorde i går.

Frågor på det?

…vivere non est necesse

Samtalet hos Mats börjar nog så oskyldigt, det rör sig från den bedrägliga banaliteten i schlagertexter till de långsiktiga fördelarna med att misslyckas då och då. Och så plötsligt tar det ett skutt rakt ut i seglingen som metafor och ansvar, kunskap och samarbete kommer in i bilden.

Navigare necesse est vivere non est necesse

Att segla är nödvändigt, att leva är inte nödvändigt

Schlager är allt annat än banalt, och dessutom är bilden Mats illustrerar inlägget med i all sin enkelhet värd ett besök, bara den.

.

Den Övervakade Skolan – uppdaterad

I kväll 20.00, hashtag #educatingessex för den som vill prata om vad vi ser på Twitter, ser vi det näst sista avsnittet av Den Övervakade Skolan, och fortfarande är det lika tyst i media. Jag förbryllas, men gläds åt alla kloka bloggare som ser och reflekterar.

I kvällens program, om jag förstått saken rätt, fortsätter vi följa Mollie. Som vi minns från förra veckans avsnitt ingår Mollie och hennes syster Charlotte (minns ni henne från det allra första avsnittet?) i en klick av den sort som återfinns på de flesta skolor – flickor med sitt fokus på sin status i den sociala hierarkin, på kläder, smink och förhållanden med och till pojkar. Inte mycket på skolan.

I förra veckans avsnitt var Mollie tvungen att hantera situationen att plötsligt och utan förklaring ställas utanför sin klick. Denna vecka fokuseras på hennes relation med skolan och lärarna, i synnerhet med den ihärdige Mr. Drew.

Spoilervarning! Nedanför videon kommer jag att citera en reflektion från Tom Bennetts blogg, skriven när han sett avsnittet när det sändes i England, och kommentera lite på vad han skriver. Sluta läsa NU om ni inte vill ha fler hintar om avsnitt 6 (men lyssna gärna på låtens text, den är vald med tanke på aftonens avsnitt)

.

.

Här är citatet:

The relationship between her and Drew was touching: he was the scratched record, the hard-ass who could always be relied upon to toe the hard line with her. At first she predictably kicked off against it like Osama Bin Laden in the Playboy Mansion (which is where, incidentally, they should have locked him up: that would have shown him); over the weeks of report, she seemed to acquiesce. And that , my friends, is why we do what we do: provide boundaries, electrify the fences, and just..repeat ad infinitum. It’s called being reliable. It isn’t sexy (unless your tastes are very niche); it isn’t exciting, and it doesn’t get you invited to many motivational speaker gigs (God save us) but it’s 50% of what teaching is all about: being a reliable adult.

I en värld där det mesta flyter, där framtiden är osäker, där man lämnas att på egen hand ta ansvar för att man får tillräckligt med sömn, äter mat eller får frisk luft och motion (läs Helenas kloka inlägg för mer om den saken) räcker det inte med vuxna som strävar efter att vara som kompisar, inkännande, tröstande och förstående. Man behöver vuxna som står kvar när det blåser, som man kan lite på, luta sig mot, klänga sig fast vid tills man hittar sitt eget fotfäste. Som säger stopp när man går för långt, som bryter när man, som man ibland gör, fastnar i en negativ tankespiral och inte kommer ur den. Och som tillåter en att börja om, att lägga det som hände bakom sig och gå vidare.

Uppdatering efter att ha sett programmet:

Om vi bortser från att jag tycks ha blandat ihop namnen på flickorna på skolan (jag skulle kunna skylla på att jag ju egentligen inte alls känner dem, utan bara sett dem på TV, men skulle omedelbart bli utskrattad om mina egna adepter fick höra denna bortförklaring. Jag har helt enkelt uselt minne för namn, det är inget att hymla med. Jag minns människor, men inte vad de heter)

Mollie och hennes syster Charlotte lever, som många av ungdomarna i serien, i en komplicerad vardag. Mollie bor hos mamma, Charlotte lever hos pappa, tillsammans med pappas nya barn och styvbarn, och de två systrarna har, enligt den äldste, inte mycket kontakt. Under programmets gång får vi bland annat följa hur Mollie gång på gång kommer till skolan utan delar av sin skoluniform, men först så småningom går det upp för oss att detta nog inte enbart beror på trots eller glömska. Skolan hjälper henne behålla ansiktet inför sina kamrater genom att ordna fram en kavaj, en slips etc (detta med skoluniformerna är ett kapitel för sig, som jag sannolikt kommer återkomma till en annan dag) och den dagliga rapporteringen hos den till synes oändligen tålmodige Mr. Drew ger, som Bennett beskriver i sitt inlägg, resultat.

Det första avsnittet har försvunnit från Svtplay nu, men jag rekommenderar er att, om ni inte sett det, lägga lite krut på att hitta det på annat håll, och sedan följa serien.

Interludium

Himlen är grå, det blåser lite, ljuvligt svalt och uppfriskande väder.

Jag har nått det stadium i planeringen inför hösten nu när jag å ena sidan måste vänta in, å andra sidan behöver fundera grundligt.

.

Om trygghetsöverdos

Anne-Marie Körling skriver om den ibland rent destruktiva trygghetsvurmen i särskolan, men hennes ord gäller i lika hög grad för skolan i allmänhet:

Tryggheten gör mig lite rädd. Vår förmåga att bygga upp det trygga ger kanske märkligt nog saker och ting blir farliga. Jag måste tänka på Astrid Lindgrens djävulsgap i Ronja Rövardotter och hur barn måste ta ganska stora allvarliga och farliga kliv för att lära sig. Ronjas skrik är i sig en utmaning – Hit med lite farligheter! Ronja ber om utmaningarna och förtryggar man henne så söker hon upp dem. Människan behöver sitt lärande. Denna symbolik är stor.

Förtryggande är ett bra ord, det är ju precis vad det handlar om. Man vill så väl att man försöker göra omgivningen för trygg, vilket i sin tur blir farligt eftersom världen utanför skolgårdens grindar eller trädgårdens mur fortfarande är som den är. Där kör stressande människor bilar, där finns ogärningsmän och helvetesgap. Där finns konfrontationer och kyla, och situationer som bränner rakt igenom den tunna huden på den som aldrig fått tillfälle att öva.

Körling fortsätter:

Jag tror ibland att vi lärare strävar efter en slags undervisning som handlar om att säkerställa så att den blir trygg. Barn utanför skolan struntar fullkomligt i detta trygga. De lär sig komplicerade ramsor som man ska klappa till, hoppar hopprep och springer hejdlöst efter fotbollar, cyklar fast de inte egentligen kunde och ger sig i kast med fantastiskt svåra uppgifter och uppdrag på exempelvis interaktiva spel, som World of warcraft. Barn behöver innehåll kring sitt sitta-still-uppdrag. Barn behöver ana det framtida och det som barn inte förstår ännu. Barn behöver härbärgera att lärandet stundtals sätter saker och ting på ända, att man måste omvärdera det man kan. Allt detta är otryggt men nödvändigt. Lärandets glädje är just att ha erfarit det svåra och klarat sig igenom det.

Kanske borde vi fråga oss för vem vi eftersträvar denna trygghet? Barnen söker den inte, är det vi vuxna som känner oss otrygga och därför försöker linda in barnen i bubbelplast? Jag vet inte, men jag vet att man aldrig lär sig hantera det man inte tillåts öva på. Det gäller vassa knivar i köket, höga stentrappor och människors ondska lika väl som det gäller cyberverkligheten och den galna trafiksituationen i rusningstid.

Om vi har byggt oss ett samhälle där det blåser så snålt att vi ständigt är rädda för får vi bygga om det, inte försöka bygga om människorna eller skydda dem så ömhudade att de tillslut inte ens klarar en lätt sommarbris.

Frihet och rättvisa

Martin Ezpeleta skriver pedagogiskt om  Sveriges övergång från rättvisesamhälle till frihetssamhälle.

Jag förstår att i ett land med så stark statligt inflytande utvecklar medborgarna en hatkärlek till myndigheterna. En blandning av beroende och motstånd. Ni vill bryta er loss från förmynderiet utan att förlora tryggheten. Därför beter ni er idag som pubertetsarslen, som gapar ”A men, låt mig va ifred” med sprucken målbrottsstämma när ni vill ut och festa, men lägger er i fosterställning i statens säng för att sova bort baksmällan.

Det är en utmärkt beskrivning, är det inte? Vi vill ha friheten att själva avgöra hur vi ska agera, och ingen jävel ska lägga sig i det; samtidigt vill vi ha tryggheten att andras handlingar kontrolleras, in i minsta detalj, och att deras agerande hålls inom strikta ramar. Utan att vår egen personliga frihet begränsas.

Vilket leder till ett väldigt splittrat samhälle där vi blänger misstänksamt på varandra, där vi misstror varandra och är rädda för varandra. Där vi kontrollerar varandra, både med gammeldags fördömande moral och med moderna övervakningsmetoder. Ett samhälle där vi sålt vår trygghet för pengar. Ezpeleta visar tydligt varför vi inte kommer undan detta:

vad många av de här finniga tonåringarna inte verkar förstå är att den ökade individuella friheten inte är gratis. Att valfrihet innebär alltid att några bara får välja det som blir över. Att när politiker säger att skattesänkningar ger större rättvisa så ljuger de bara. Att när staten drar sig undan, lämnar den ett tomrum som ingen kan fylla.

Konsekvenserna av den statliga reträtten är komplexa och nästan omöjliga att förutspå. Men jag tror att de kommer att bli dramatiska.

Jag är övertygad att – precis som en fjärils vingslag kan starta en orkan på andra sidan havet – så kan något så oskyldigt som att välja en flashig friskola bidra till en framtida ökade våldsbrott på andra sidan av det sociala havet.

Jag kan inte bevisa det. Men inte heller bli motbevisad.

Men vad man kan vet är att individer i samhällen med stora sociala skillnader och utanförskap är mer våldsbenägna än individer som lever i rättvisa samhällen med små inkomstskillnader.

Och Sverige går tyvärr i fel riktning.