IDOL-tankar

Jag har glömt om jag gav mig själv i läxa att följa hela IDOL-säsongen på TV eller om det bara gällde ett par veckor, men jag finner att jag redan börjar försöka hitta vägar runt projektet.

Problemet är inte produktionen i sig. Avsnitten är lite tjatiga, men ungdomarna är charmiga och rara och det är lätt att finna sig själv sympatiskt inställd till dem och deras strävan. Nej, problemet är programmet som binder upp mig, att jag måste anpassa kvällen efter att programmet börjar vid ett visst klockslag och går just på TVn och ingen annanstans, trots att jag vet att det faktiskt går att fuska (ja, eftersom min läxa är att se det på TV, när det sänds, så blir det fusk i det här fallet) och se programmet när helst det passar mig bättre, var helst det passar mig bättre.

Fördelarna med att följa ett program på det gammaldags, analoga sättet är de sociala – jag känner till kontexten till Lailas tårar, jag såg situationen som upprördheten kring hur snopet det blev med upplösningen, där den som åkte ut bara försvann i kulissen istället för att få något slags officiellt avslutningstack, rör sig kring, och jag kan både följa och, om jag vill, delta i diskussionerna kring detta.

Nackdelarna är att det binder mig, att jag måste inrätta mitt liv och min tillvaro efter programplanerarnas nycker. Jag var inte medveten om hur mycket av den tid man lägger på att se ett program som faktiskt går bort i reklam, dessutom! En stor del av den tid jag sätter av för programmet går till annat strunt, men jag är ändå uppbunden eftersom jag inte vet (det lär man sig kanske med tiden) när reklamen tar slut och programmet börjar igen. En del av reklamfilmerna är underhållande och roliga, men inte femte eller femtonde gången man ser dem. Dessutom tvingar det mig att välja bort saker – jag fuskade i torsdags och deltog i #skolchatt med programmet i bakgrunden, trots att jag nog borde ha sagt att nej, denna vecka kan jag inte, det krockar med ett program jag behöver se på TV.

Det sägs ibland att TV står för kravlös underhållning, men det som framförallt stör mig när jag nu ägnar tid åt att både titta och utvärdera mitt tittande är hur stora krav det ställer på mig, hur mycket jag måste anpassa min tillvaro och min vardag för att göra utrymme för ett enda program.

Jag är glad att jag gör detta experiment, det ger mig insikter jag inte skulle haft annars.

.