Vikten av idéer

Det är tryckande varmt, de åskväder och regn som sägs ska ha befunnit sig i närheten de senaste dagarna tycks ha tagit en omväg och gemensamt beslutat att vi varken behöver vatten eller luft, så jag tillbringar så mycket tid jag kan i det relativt svala biblioteket. Jag lyssnar på musik och läser. Jag skulle kunna dra på mig lätt Twittervrede och berätta att jag såhär i slutet av sommarlovet varken helgar vilodagen eller det som högtidlighålls under beteckningen semester, en tidsperiod under vilken det enligt uppgift är Synnerligen Illojalt att lägga ens en fattig timme på arbete. Men om jag inte berättar att den här intervjun jag läser kommer undervisas i höst så märks det nog inte.

Jag nöjesläser därtill, låt oss fokusera på det i stället. Just i dag okynnesläser jag om betydelsen av axel och tyngdpunkt i tango, och rätt som det är dyker denna ljuvliga formulering upp, som för att påminna läsaren om att det som gör tango till tango varken handlar om tyngpunkt eller korrekta steg:

 

Ett huvud har en viss tyngd, i synnerhet ett som innehåller idéer och tankar, och påverkar sin omgivning även genom små rörelser.

Visst är det vackert?

 

Välkomna till #bokchatt på Twitter

Bokcirkeln är det nya svarta, läste jag för inte så länge sedan. Så vad är ett mer naturligt steg än en #bokchatt på Twitter?

En grupp synnerligen trevliga twittrare har pratat om saken ett tag, och nu blir det verklighet:

Den femte juli klockan 15.00 börjar vi med den omskrivna romanen Stoner av John Williams. Vi kommer sannolikt att prata om både innehåll och språk, om vilka förväntningar vi hade innan vi började läsa boken, om karaktärer, om miljö och tid, både tiden boken utspelas i och kanske om tidsflödet i berättelsen. Vi kommer kanske lyfta avsnitt eller scener som gjort särskilt stort intryck på oss, kanske jämföra den med andra böcker eller berättelser vi läst eller sett, kanske dissa boken helt eller lyfta den till skyarna.

Jag tror det blir kul.

Välkomna att vara med, vet ja!

 

Namnmagi

Ett återkommande tema i sagor och legender är den magiska kraft som ligger i att känna till och nämna någon eller något vid dess sanna namn. Och som med all magi är bruket av det sanna namnet ett tveeggat svärd. Den som känner någons sanna namn har skaffat sig ett övertag och makt över den benämnde, men samtidigt riskerar den som uttalar det sanna namnet högt att locka till sig och reta upp den benämnde.

I äldre tider använde man sig därför av så kallade noanamn för att tala om saker man fruktade. Man talade om Gråben, Bamsen eller Mickel hellre än att nämna varg, björn eller räv vid deras sanna namn. Genom bruket av noa-namn hoppades man kunna tala om det skrämmande utan att locka faran till dörren. Samma magiska tänkande som vi anar bakom det numera skämtsamma när vi talar om trollen dansar de på trappan.

På Twitter har under ett par dagars tid ett långt, intensivt och stundtals konstruktivt, stundtals rent av upprört samtal ägt rum. Det började med frågan om svenska lärare, rektorer, huvudmän med flera ansvariga i skolan är redo att benämna det faktum att det finns lärare i svenska skolor som av olika skäl och på olika sätt faktiskt är dåliga lärare. Inte alla lärare, inte ens de flesta lärare, men de finns. De finns, och för de elever som drabbas innebär det undermålig lärandevardag och otillräckliga kunskaper för nästa steg i utbildningen. Det är ett samtal som stundtals rör upp känslor. Medan många funderar kring hur den förekommande föreställningen om läraryrket som ett kall påverkar samtalet jämför andra, som så ofta, med näringslivet. Samtidigt ropas efter syndabockar, ifrågasätts vems ansvar det är att avgöra om en lärare faktiskt är dålig, sårade känslor orsakar ledsnad och den lockande, bedrägliga positivismen lyfts som en sköld, tillsammans med uppmaningar om att använda noanamn på det som skrämmer.

Jag finner det bekymmersamt, och har svårt att se hur magiskt tänkande skulle vara till nytta i en skola som dalar i interntionella jämförelser.

Digitala äventyr

I Stockholm pågår #Skolforum och är traditionsenligt, om jag tolkar signalerna rätt, såväl välbesökt som uppskattat. Själv befinner jag mig i Skåne men hade glädjen att delta en stund på skärm i dag. Jag pratade lite om #skolchatt, lite om Digiskola lite om att ta plats i sociala media även om man inte känner sig jätterutinerad, lite om att trolla,lite om hierarkier mellan digitala upplevelser och upplevelser i den tredimensionella världen, och lite om hur mycket det utvidgade lärarkollegiet som finns på sociala media betyder för mig.

Jag såg Anna Kaya, som samtalade med mig, och de som befann sig i lokalen såg mig på en skärm. Jag såg ut ungefär såhär:

Jag och Anna Kaya, träffsäkert avporträtterade av http://maxentin.com

och det var väldigt kul att bli inbjuden.

Wiiee!!

12

I flera kolumner av fullständigt kokande tags #DoctorWho #DrWho #twelfthdoctor på min TweetDeck väntade vi tillsammans, Whovians över hela världen, på tillkännagivandet. Vem vem vem vem? Man eller kvinna? Klockan slog tolv, programmet började, intervjuer, små reportage och hashtaggarna fullständigt exploderade! 

Här är han: 

Doctor Who

Vi lever i en värld där vi möter och delar upplevelser, i realtid, med människor över hela världen. Ett ögonblick tidigare var vi främlingar, nu finner vi att vi delar något, har något gemensamt. Sociala Media är det vackraste på Internet.  

Sociala media i litteratur

Jag hittade en bok i min bokhylla. Jag har ingen aning om hur den hamnade där, minns inte att jag köpt den, fått den eller lånat den, minns överhuvudtaget inte att jag sett den innan jag fann den. Sånt händer ibland. Den tjänar nu som bussbok, hittills lättläst, oförargligt småtrevlig, ypperlig för syftet. Jag återkommer om helhetsintrycket när jag läst mer än fyra sidor.

Men jag vill visa er tacket i början av boken. Att sociala media numera är en lika självklar del av vardagen som kassörskan i dagligvarubutiken vet vi, och Mansell beskriver det väl:

Twitter – enkelt, snabbt, informellt och otvunget, myllrande dynamiskt med alla sorters människor. Ett brus för den som tittar på det utifrån, men för den som ger sig tid ett livfyllt torg, en mötesplats, fylld av riktiga, levande människor, lika verkliga som de som väntar vid busshållsplatsen.

Jag gillar hennes tack, och jag gillar hur boken bara dök upp.

Sociala, hövliga, media

I DN funderar Catia Hultquist kring samtalstonen på den svenska delen av Twitter, och fenomenen hon beskriver känner jag visserligen igen, men inte som generella Twitterfenomen:

Twitter är ett hetsigt sätt att kommunicera och särskilt gynnsamt för den som gillar att skriva spetsiga oneliners. Därför är det inget mysterium att forumet blivit så poppis bland journalister, politiker och andra formuleringsglada opinionsbildare. Men ibland går det lite väl fort i Twitterhockeyn. Hårda puckar svischar fram och tillbaka utan att något egentligen blir sagt. Alltför många har tvingats lära sig den hårda vägen att Twitterkontot inte bara var ett smidigt sätt att skaffa sig nya bekantskaper. Det var också ett lysande sätt att skaffa sig ovänner. Och trots, eller kanske på grund av, mikrobloggens nyvunna folklighet börjar nu en trötthet märkas bland pionjärerna

Jag twittrar både på svenska och engelska, följer en del på båda språken och fenomenen hon beskriver, hur det ”har blivit kallt och hårt och att revirmarkerandet tagit över” ser jag också, men bara i den svenska sfären. Det är inte ovanligt att någon t ex försöker presentera sig genom att redan i sin fjortonde tweet eller så gå till frontalangrepp mot någon med många följare, kanske i avsikt att bli sedd av dennes många följare och därmed uppmärksammad själv.

I den globala sfären hålls, såvitt jag ser och möter åtminstone, däremot fortfarande en hövlig och civiliserad samtalston oavsett ämne. Det är rätt skönt.

Jag reflekterade över detta i en tweet tidigare i dag, och fick föga oväntat bland annat kommentarer om att det är olika vad som ses som hövligt och ohövligt, om att mottagaren skall se förbi tonen och höra på vad som sägs, och att det är mottagaren som bär ansvaret för att vara tolerant mot drullar, men också igenkännande reflektioner kring vad som ligger till grund för denna oartiga attityd.

Hövlighet tycks ibland uppfattas som en prestigeförlust, som om det vore den underordnades roll medan bufflighet vore den överordnades. Jag vet inte hur det kan komma sig, det har kanske långa historiska rötter, men det är bekymmersamt.

Hövlighet handlar inte om att stå med mössan i handen, skrapa generad med foten och känna sig bortkommen. Det är ju tvärtom ett sätt att i handling och bemötande visa den andre respekt, att mötas och bygga en för alla inblandade fruktbar relation, tillfällig eller bestående, oavsett inbördes verkliga eller inbillade positioner.

Att bemöta någon hövligt, rakt och tydligt, ärligt och ibland i mothugg, men hövligt, är ett sätt att tala om att man är en civiliserad person som önskar fortsätta relationen. Det gäller privat, det gäller socialt, det gäller i styrelserum och i konseljer. Överallt. Även på Twitter.

Eller tar jag fel?

#fbchatt om att utveckla demokrati genom #folkbildning

Det är onsdag, och dags för #fbchatt på Twitter klockan 20.00. Vi ägnar kvällen, och de följande tre onsdagarna, åt att prata om de fyra syften staten har med att ge bidrag till folkhögskolorna ett efter ett. Vi tar dem i den ordning de står beskrivna, och börjar således med syftet

stödja verksamhet som bidrar till att stärka och utveckla demokratin,

Vad innebär detta i praktiken, ute i den svenska folkbildningen? Handlar det om att medvetandegöra och lyfta demokratifrågor, att synligagöra demokratiska processer och problematisera begreppet? Är det ett förhållningssätt som genomsyrar verksamheten som åsyftas? Handlar det kanske om att visa och ta reda på hur man själv som enskild medborgare kan påverka, och hur samhällestrukturerna faktiskt fungerar? Något helt annat? Delar av allt?

Välkomna till #fbchatt i kväll klockan 20.00 så hoppas vi på ett givande samtal kring hur man ser på, tänker om och arbetar med att stärka demokratin genom folkbildning runt om i landet.

Lärare, bliv vid din läsning, apropå #skolchatt då si

Det sägs att var åttonde lärare inte läste en enda skönlitterär bok under 2012. Jag är fullständigt förbryllad – ett helt år utan en enda skönlitterär bok? Jag kan inte föreställa mig ett sådant år.

Själv ser jag fram mot att gå och lägga mig i kväll, och här är orsaken:

Fullständigt oläst, och jag ser verkligen fram mot att ge mig ut i rymden.

#skolchatt för folkbildare: #fbchatt i och för och med och om #folkbildning

Det är onsdag, och på onsdagar klockan 20.00 finns möjlighet för alla som är intresserade av folkbildning att träffas och utbyta erfarenheter, knyta nya kontakter, nätverka på Twitter under hashtagen #fbchatt

Det är ett informellt samtal som förs, och det sker i god folkbildningstradition helt på samtalsdeltagarnas villkor. Det finns inga krav på att man skall vara en erfaren Twittrare, eller en erfaren folkbildare, inga krav på att man måste vara med varje vecka eller hela timmen, tvärtom – man är välkommen med i samtalet när man kommer, och var man än kommer ifrån har man erfarenheter att bidra med som berikar samtalet.

En moderator finns, och dennes uppgift är helt enkelt att hjälpa till så att samtalet flyter, stötta den som är ny och känner sig osäker i sammanhanget, i övrigt är moderatorn en samtalsdeltagare hen också.

Visst låter det lite mysigt? Välkomna in och var med i samtalet!