Gästbloggat på re:flexbloggen

Twitter är snabbt och enkelt, fyllt av möten, människor och möjligheter, och det har definitivt en plats i skolan i dag. Men det kan vara en god idé att läraren lägger en stund på att ta reda på vad h*n gör, hur saker fungerar, vilka möjligheter som finns innan h*n bestämmer sig för att använda Twitter i undervisningen. Så det pratar jag lite om i ett gästinlägg på Re:flexbloggen i dag.

Kraften och tiden

Om Kraften och Tiden funderar Magnus Blixt:

Jag är övertygad om att alla lärare har en ambition att skapa maximalt med kunskapstillväxt och lärande genom så bra undervisning (Skollagen 3§) som det bara är möjligt för att barn och unga ska ges möjligheter att nå sin potential (” ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt.” /Skollagen 4§). Men att göra det kräver både Tid och KraftKärnan i lärararbetet är undervisningen. För att undervisningen ska hålla hög kvalitet krävs det tid och möjligheter för planering och uppföljning. ”för- och efterarbete brukar lärare ofta benämna denna uppgift, men jag använder konsekvent ”planerings- och uppföljningsarbete” som ju även icke-lärare förstår vad det innebär.

men, fortsätter han:

 Ändå så minskar denna tid stadigt i skolan. Det märker jag. De som har arbetat längre säger att trenden varit tydlig länge. Den minskar inte till förmån för kompetensutveckling, forskning, reflektion, vilket antagligen gett vinster på sikt och därmed kunnat ses som en investering. Den minskar istället genom att allt fler administrativa uppgifter läggs på, allt mer vaktmästaruppgifter, omsorg, fostran, föräldrakontakter, dokumentation för dokumentationens skull. Samtidigt ökar mängden undervisning, sakta men säkert.

Det Magnus säger äger sin riktighet – tiden är begränsad, det gäller inte minst den betalda arbetstiden, och till synes små uppgifter som att byta en glödlampa, fixa pappersstopp i kopiatorn, ta ett snabbt telefonsamtal från en förälder och tala om vilka kläder som är lämpliga på den kommande friluftsdagen eller skriva en rekvisition för häftklamrar till häftapparaten kostar på många skolor runt om i landet många dyrbara lärartimmar.

Det går ut över eleverna. Det vet de flesta lärare väl om, men långt ifrån alla politiker, kommunala tjänstemän och föräldrar är medvetna om detta. Att det är så är inte alls konstigt.

Många tror sig veta precis hur det går till i skolan, eftersom de själva varit elever en gång i tiden. Det är lätt att minnas tillbaka och tro att det ser likadant ut i dag, vare sig ens gamla skola numera är vandrarhem, har byggts om så att ens gamla klassrum numera används som kapprum eller är sig tämligen lik. Man tror att man vet vad lärarjobbet innebär, eftersom man minns sina egna lärare.

Men lika lite som man får någon vidare helhetsbild av en politikers arbetsvardag utifrån det man ser i direktsändningarna från riksdagsdebatterna eller av en skådespelares arbetsvardag utifrån att man ser filmen får man det av en lärares arbetsvardag utifrån det man som elev ser i klassrummet. Det som sker bakom kulisserna vet man nog egentligen mycket lite om, gör man inte?

Därför är det upp till lärare själva att se till att fokus hamnar på uppdraget, på elevernas lärandesituation, på undervisningen och elevernas kunskaputveckling. Det är upp till lärare själva att dra och vidmakthålla gränserna. Hur man gör det skiljer sig sannolikt från lärare till lärare, från skola till skola. Där en är betjänt av att avsätta en timme eller två i veckan till telefontid istället för att ständigt vara tillgänglig för föräldrakontakt är en annan mer betjänt av att säga nej till allt som liknar vaktmästarsysslor, medan en tredje behöver göra båda dessa avgränsningar och fler ändå.

Detta måste man göra själv, men måste man verkligen göra det ensam? Jag föreställer mig att om man hjälps åt inom kollegiet, får stöd ifrån facket och ifrån det utökade lärarkollegiet går det både lättare och snabbare, och de som tjänar mest på det vore eleverna. Låter det rimligt?

.

.

May the Force be with you!

Radion granskar också skolan

Efter DNs uppmärksammade serie Hem till skolan och Aftonbladets famösa Skolgranskning är det nu Sveriges Radios tur att granska skolan. 30 dagar tänker man ägna åt satsningen Den orättvisa skolan, och först ut är programmet Kaliber med ett litet reportage om ett par kommuner som fått kritik av skolverket. Bland andra skolor besöker man den numera riksbekanta Bjästaskolan i Ö-vik, där man dels pratar med lärare som får berätta om skolans nya inriktning ”Alla kan”, dels pratar med elever som ger sin bild av hur det är i skolan:

 Lärarna vi intervjuar pratar om en ökad stress i skolan och att de har svårt att få tiden att räcka till. Det håller Elias Westin som går i sexan med om …

– Om jag inte förstår vad jag gör och jag bara fortsätter ändå för att lärarna säger att ”det blir ju det här”, ”gör så här”. Jag vill ju hellre att de ska sätta sig ner med mig och visa längre så att jag förstår fullt ut. För annars då kommer jag ju till proven och då blir der fel så klart. De har inte tid att sätta sig ner och förklara.

Elias säger att det går bra för honom i skolan, men även de duktiga eleverna behöver hjälp från lärarna.

– Alla behöver ju hjälp. Man kan ju inte veta allting direkt. Det är därför man går i skolan. Det är därför man behöver hjälp. För att, jag kan ju inte komma hem och begära att mamma och pappa ska kunna sitta med mig en hel termin. De måste ju jobba och få in pengar. Så man behöver ju fröknar, och jag skulle vilja ha en fröken till.

Klarsyntheten i problembeskrivningen är beundransvärd. Den unge mannen sätter ord på ett av de absolut största problemen i skolan i dag: anvaret för lärandet lämnas över på eleverna. Oavsett om man förklarar detta med tidsbrist, med resursbrist, med stökiga klasser, med otillräckliga kunskaper hos lärarna, med överkrav på dokumentation, med genusaspekter, med bristande eller för höga förväntningar på elevernas förmåga, med brister i lärarutbildningen eller vad man än väljer så kvarstår problemet i blixtbelysning:

Om jag inte förstår vad jag gör och jag bara fortsätter ändå för att lärarna säger att ”det blir ju det här”, ”gör så här” […] då kommer jag ju till proven och då blir der fel så klart

Så klart! Så enkelt. Om man inte förstår vad man gör men gör ändå så blir det fel.

Jag har mycket svårt att föreställa mig att den beskrivna skolsituationen är unik varken för klassen, för skolan eller för kommunen. Att döma av beskrivningar från såväl lärare som föräldrar och elever ser det likadant ut på många håll i landet. Ansvaret för lärandet lämpas över på eleverna och i förlängningen på föräldrarna, och den som inte har föräldrar som har möjlighet att hjälpa till hamnar efter.

Jag har lika svårt att föreställa mig att den beskrivna skolsituationen är den som gäller överallt i svenska skolor. Som vi har varit inne på tidigare är det i princip meningslöst att försöka diskutera ”situationen i svensk skola” idag. Situationen skiljer sig så mycket från skola till skola att det nästan alltid finns människor som känner igen sig och människor som står helt främmande inför det man pratar om. Det finns skolor som är fantastiska, där lärarna sitter ner med eleverna och förklarar, och förklarar igen, och igen på ett annat sätt, så många gånger det behövs, där eleverna frodas och kunskapen blommar i varje hörn.

Därför är det så viktigt att vi pratar om hur situationerna i svenska skolor är. I dag. Inte om hur de var när vi som i dag är vuxna gick i skolan, det är forntidshistoria, utan om hur det ser ut i dag. Vi behöver belysa det som inte fungerar, och vi behöver lyfta fram det som fungerar fantastiskt, och vi behöver titta på hur det som fungerar faktiskt fungerar. Vi behöver gå bakom kulisserna och se hur det fungerar där, ser hur man planerar och arbetar och fördelar resurserna för att det faktiskt ska fungerar, och vi behöver höra vad eleverna och lärarna på olika skolor har att berätta om sin vardag.

Och sen behöver vi se vad vi kan lära oss av detta. Finns det något som är gemensamt för de skolor där eleverna lär sig så det knakar? Finns det något som kan tas upp på andra skolor där eleverna får kämpa på själva efter bästa förmåga? Låt oss fundera tillsammans på saken!

Ett folkhögskollärares sommarlov XII

Detta inlägg kunde också rubricerats Sökes, eller Kära Bloggläsare, jag behöver din hjälp!

Jag behöver en sten med ett hål igenom. Rakt igenom, och tillräckligt stort för att man ska kunna kika igenom det och se det som finns på andra sidan. Helst hyggligt rund, men det är hålet som är viktigt. Den får inte vara större än att man kan gömma den i handen, och måste få plats i en burk vars öppning är omkring sex centimeter i diameter.

Om någon har en dylik och inte själv behöver den längre är den välkommen att få ett nytt hem hos mig.

En lista med ord

En lista med 18 substantiv på ett papper kan, i språkundervisningssammanhang, utgöra en klassisk gloslista, där orden skall skrivas i singular och plural, översättas och sättas in i meningar som visar att eleven förstått dem och kan använda dem.

Det är en möjlighet. Den har sina poänger.

Den kan också vara en viktig del av en skattjakt, denna lista. 18 substantiv som skall kluras ut vad de betyder, sedan sökas reda på och tas med till klassrummet där man får poäng för varje föremål som stämmer med listan. Och sedan återlämnas, givetvis, om man lånat saker av någon.

Det är en annan möjlighet. Även den med sina poänger. Genom det vansinnigt avancerade poängräkningssystemet så många som 21, om man ska vara noga.

.

Tvingad till misslyckande

En del av det ansvar man har som lärare är att välja ut de texter man arbetar med, om, kring, utifrån, mot etc i klassrummet, stora som små texter. Det är en komplex uppgift med många aspekter som måste tas i beaktande.

Innehållet är viktigt. Dels ska det tillföra något, det ska locka elevernas intresse, det ska i de flesta fall passa in i ett sammanhang, kanske rent av stämma överens med andra ämnen. Är det ett okänt eller välbekant innehåll? Är det en ny vinkel på ett välbekant innehåll?

Nivån på språket är viktigt, ordförråd, formuleringar, uttryck, hur konkret eller abstrakt språk som används. Meningarnas längd, användandet av bisatser, styckeindelning behöver vägas in.

Textens upplägg är viktigt. Är det en kompakt eller en luftig text? Radavstånd, teckensnitt, textstorlek och färg på både texten och papperet spelar roll.

Etc.

Det är också läraren som har ansvaret för hur man arbetar med texten. Hur förbereder man sig, vilka områden kommer att bereda svårigheter och behöver fokuseras extra på? Hur närmar man sig texten? Dyker man rakt i som entusiastiska ankor och letar godsaker under ytan, närmar man sig den försiktigt från sidan som en skrämd häst, delar man upp den i bitar och tar del för del som en trevlig tårta? Läser man högt alla tillsammans, i små grupper eller tyst var och en för sig? Stryker man under och gör små kommentarer i marginalen? Samtalar man om den innan, under och/eller efter läsandet? Skriver man om texten? Utifrån texten?

Eleven måste kunna lita på att läraren tar sitt ansvar för texten, så att eleven kan lägga sin energi och sitt fokus på att arbeta med texten, trygg i förvissningen om att läraren har valt omsorgsfullt.

Ibland misslyckas det. Texten kan vara för lätt, för svår, för tråkig, för fånig, för rolig eller hamna helt utanför det sammanhang man tänkt att den skulle hamna i. Förberedelserna kan vara för grundliga, så att eleverna tröttnat redan innan de börjat arbeta med själva texten, eller för ytliga så att texten blev ogenomtränglig. Ibland beror det på missförstånd, och ibland på att läraren av någon anledning inte hann med att förbereda sig riktigt.

Eftersom valet av text är lärarens ansvar, och valet av hur man arbetar med den också är lärarens ansvar, vilar detta misslyckande på läraren.

Det är inte hela världen, man misslyckas ibland, det är tillåtet. I bästa fall lär man sig något på kuppen, och nästa gång lyckas det.

Därför, för att detta är lärarens ansvar och inte elevens, skrämmer det mig att höra lärare tala om ”de texter vi tvingar eleverna att misslyckas med”. Även om det rör sig om en tillspetsad formulering född i stridens hetta, avsedd att framhålla en eller annan poäng, så skrämmer det mig ändå att misslyckandet läggs på elevens axlar. Det hör inte hemma där.

Lärare, var är du?

Vid en standardlektion i mitt klassrum finns det bord och stolar, det finns whiteboardtavlor och (oftast) pennor till dessa. Det finns pennor till elever, och papper, det finns en dödskalle, en gunghäst, dikter på väggarna, en helvetestratt, ordböcker och annat som är användbart i lärandesituationen. Det finns trådlöst internet, där finns elever, och så finns jag där.

Allt som finns där inne finns där för att göra elevernas kunskapsutvecklingssituation så gynnsam som jag någonsin kan.

När jag befinner mig i klassrummet vinnlägger jag mig om att befinna mig i klassrummet, med just den klass och de elever som befinner sig där just då. Jag är inte den sortens lärare som kan låta kroppen befinna sig i klassrummet och hålla en rutingenomgång om t ex skillnaden mellan ackusativobjekt och dativobjekt samtidigt som jag mentalt befinner mig i arbetsrummet och förbereder nästa lektion, eller befinner mig på eftermiddagens konferens, eller på kvällens sociala event eller någon annanstans.

Missförstå mig inte, jag lägger ingen värdering i detta. Jag säger bara att jag är inte den sortens lärare som kan låta mitt sinne planera inför nästa lektion eller eftermiddagens konferens eller kvällens matlagning etc samtidigt som jag håller en rutinlektion. Jag funkar inte så.

Däremot är jag lite nyfiken – hur är det med er? Var befinner ni er mentalt när kroppen står i klassrummet och undervisar, eller eleverna jobbar själva med uppgifter av något slag?

Undervisning minskar förskolebarns nyfikenhet

För lite sedan skrev twittraren Zoran Alagic en tweet om hur han önskar sig fokus på omsorg snarare än undervisning på dagis. TystaTankar reagerade på detta, i flera inlägg, och diskussionen blev lång och animerad. Nu ger professor Alison Gopnik Alagic delvis rätt i sin artikel Why Preschool Shouldn’t Be Like School (varför förskolor inte bör vara som skolor). I artikeln beskriver Gopnik ett projekt där man tittat huruvida fyraåringar lär sig olika saker om de får filura själva respektive blir undervisade.

Undersökningen gick till så att man presenterade en intrikat leksak för barnen, och den som presenterade den alternerade sin presentation mellan grupperna. När h*n demonstrerade leksaken för barnen, visade ett par funktioner och sedan lät dem leka imiterade de lydigt de funktioner h*n demonstrerat, filurade en stund och upptäckte ibland ett par andra funktioner, men tappade sedan intressed. När den som presenterade leksaken däremot agerade som om den var lika ny för presentatören som för barnen, och lät barnen experimentera tämligen förutsättningslöst upptäckte de en väldigt massa funktioner och experimenterade länge och ingående med leksaken för att locka ur den alla dess hemligheter.

Slutsatsen av studien är att det finns stora fördelar med att bli undervisad av en lärare – man kommer raskare till målet, och man gör det på en rakare väg. Men, understryker Gopnik, detta är inte enbart av godo. Innan man lär sig att bli undervisad, ty det är en konst, så behöver man lära sig att pröva sig fram.

Indeed, these studies show that 4-year-olds understand how teaching works and can learn from teachers. But there is an intrinsic trade-off between that kind of learning and the more wide-ranging learning that is so natural for young children. Knowing this, it’s more important than ever to give children’s remarkable, spontaneous learning abilities free rein. That means a rich, stable, and safe world, with affectionate and supportive grown-ups, and lots of opportunities for exploration and play. Not school for babies.

(Studien visar att fyraåringar förstår hur undervisning fungerar och kan lära från en lärare. Men där finns en intrikat samverkan mellan detta slags lärande och det mer vittomspännande lärande som är så naturligt för små barn. Utifrån denna vetskap blir det viktigare än någonsin att ge barnens fantastiska, spontana inlärningsförmåga fria tyglar. Det innebär en innehållsrik, stabil och trygg värld, med engagerade och stöttande vuxna och massor med möjligheter att utforska och leka. Inte skola för småbarn.)

Jag vill i sammanhanget understryka att Mats aldrig, såvitt jag vet, gett uttryck för att vara förespråkare för klassisk skolundervisning för små barn, tvärtom är han en lekens riddare.

Latmaskar!

Jag hamnar i ett samtal om ‘lata elever’, ni vet de där eleverna som har alla förutsättningar att klara skolan med glans, de har alla verktyg, de har förståelsen, de har allmänbildningen, de har de sociala förutsättningarna, de har allt, men de vill inte. De där otacksamma eleverna som väljer bort skolarbetet fast de har sån potential, som hellre slösar sin tid på sina datorer eller häng med polare, som inte tycker någonting är roligt, allt är bara jobbigt och tråkigt och aldrig kommer de med några konstruktiva förslag om hur man skulle kunna gör det roligare heller!

Man kan bli rent frustrerad när man hör dem sucka och pusta, och så orättvist mot de där eleverna ni vet som verkligen kämpar och sliter, dag och natt, för att hålla näsan över vattenytan! Trots att uppgiften är så enkelt och eleven knappast kan ha några som helst problem med att klara den så gör h*n den inte. Och där ligger själva problemet. Eleven gör helt enkelt inte det h*n borde göra i skolan, läraren får inget att bedöma för att sätta betyg, och båda blir mer och mer frustrerade över situationen.

Det finns en och annan latoxe i våra klassrum, visst gör det det. De är oftast väldigt charmiga och tacksamma för varje putt och puff som ger dem styrfart, och de klagar sällan, mycket sällan. Men de är sällsynta. Och det är inte dem jag pratar om här. Det här handlar om en helt annan kategori elever.

Det är lätt som lärare att känna att man har gjort allt, ALLT för eleven, kasta händerna i luften och lägga energin på övriga elever istället. Hur det än är kan vi ju inte dra alla till godkänt, eller hur?

Samtalet påminner mig om en diskussion hos Mats för ett tag sedan. Diskussionen utgick från Roland S Perssons installationsföreläsning om situationen för exceptionellt elever i klassrummet. Tänk om det skulle vara så att den där lata eleven inte alls är lat, utan understimulerad och kanske rent av uttråkad?

Det är värt att överväga möjligheten, inte sant?

Det kanske är så att det inte finns några lätta lösningar

suckar rektorn på den skola där tv-serien 9A utspelar sig. Hon har precis haft ett samtal med ”superpedagogen” Stavros Louca och ställts till svars dels för att NO-läraren Malin (har hon inget efternamn, eller är det bara jag som är fasligt ouppmärksam?) faktiskt inte kan fysik, inte är behörig i fysik men satts att undervisa i fysik i alla fall; dels för att lärarna på skolan inte slagit larm till henne om att åtgärder borde satts in för eleven med tydliga matematiksvårigheter.

Och det har hon ju helt rätt i. Det finns inga lätta, billiga, mirakulösa quick-fix-lösningar att sätta in, men lösningar finns det.

I de första avsnitten av serien irriterade jag mig i hög grad på det dramaturgiska upplägget, det var mycket bad cop – good cop, det var mycket show och lite förklaringar vilket ledde till att man som tittare ofta frågade sig varför de gjorde vad de gjorde, och vad de tänkte sig uppnå med detta, men de tar sig. Vi får mer och mer information om varför de gör vad de gör, vi får ta del av hur de tänker och framför allt lyfts fokuset på elevens lärande fram allt tydligare för varje avsnitt som går.

Och det är viktigt. Har vi inte elevernas lärande i fokus så har vi inte mycket till skola.