Självreflektion

Om man, som lärare, gång efter annan upplever att övervägande del av flickorna i de grupper man undervisar gör vad de förväntas, de gör sina läxor, har med sig det de förväntas ha med sig i klassrummet, kommer i tid, tar ansvar för sin inlärning, arbetar om sina texter etc medan övervägande andel pojkar i de grupper där man undervisar gör stört tvärtom, kommer försent om de kommer alls, aldrig lämnar in läxor, inte klarar eller är intresserade av att arbeta i grupp, tråkar tjejerna när de gör det de ska och i största allmänhet uppför sig som pajaser istället för som välartade skolelever – borde man inte som lärare ägna en stund åt att reflektera över sitt eget arbetssätt då?

Eller är det faktiskt så att ungefär hälften av de svenska skolungdomarna är för omogna för att klara av skolan? Det förefaller osannolikt.

.

Nationell provfundering

Jag funderar lite över det här med nationella prov, och debatten kring dem. Jag funderar över syftet, vad vinner man på att använda sig av ett nationellt provsystem? Vad förlorar man på att ha det? Och vad vinner man respektive förlorar man på att inte ha det? Vem vinner på att man inför fler, och vem vinner på att man avskaffar dem helt?

Och vem skulle vinna på att man behåller dem, eller kanske rent av inför fler, och inför central rättning istället för att det som nu är undervisande lärare som har ansvaret för rättningen?

Jag har inga svar, men funderar gör jag ändå.

Learning and teaching och brister i svenska språket

Jan Björklund har bland annat misslyckats med att höja svenska lärares kompetens

skriver Karin Pettersson i Aftonbladets ledare och jag undrar hur hon tänker då. Nej, det gör jag inte, jag vet ju ungefär hur hon tänker, men jag låtsas för resonemangets skull att jag undrar. Feltänkten ligger i språket.

Skolans problem i det postmoderna samhället är varken brist på betyg, disciplin, pengar eller personal. Nej, det grundläggande problemet är att lärarna inte fått den kompetensutveckling de behövt för att införa den läroplan som började gälla 1994

skriver skolpedagogen Cecilia Bjuggren i en debattartikel i GP och faller i samma språkliga grop.

Jag har ibland, precis som många andra lärare, anledning att svara mina elever som ber mig learn me this! att I’m sorry, I can’t learn you anything. I can teach you, but the learning you have to do yourself och i de flesta fall blir svaret ett pust eller ett stön som tydligare än ord talar om att poängen gick hem.

Ty jag kan undervisa, jag kan visa, jag kan demonstrera, jag kan handleda, jag kan förklara, jag kan uppmuntra, jag kan peppa och jag kan, vid behov, sparka lite lätt i baken om det är vad som krävs, och jag kan göra om det hur många gånger som helst.

Men jag kan inte krypa in i elevens medvetande och lära åt denne. Jag kan visa sambanden, men jag kan inte se dem åt eleven. Jag kan peka ut finesser, men inte upptäcka dem åt eleven. Jag kan förklara konstruktioner, men inte förstå dem åt eleven. Jag kan dela de kunskapsfiler jag har i mitt huvud, men jag kan inte ladda hem dem åt eleven.

Och eleven kan inte släpa omkring på mig hela sitt liv, det vill varken h*n eller jag, därför måste eleven göra sin del av jobbet, lära sig det läraren lär ut.

Och där har vi själva gropen. Jag gjorde den röd för att den ska synas tydligt och ni ska slippa trilla ner i den.

Eftersom vi använder samma ord för att lära in och för att lära ut (vi har visserligen begreppet undervisa, men det använder vi nästan bara vid högtidliga tillfällen) och vi kallar den vars jobb det är att undervisa för ‘läraren’ är det hur lätt som helst att tappa bort det faktum att det faktiskt inte går att lära åt någon.

Därför är det inte Björklund som misslyckats med att höja svenska lärares kompetens, och inte heller är det grundläggande problemet att lärarna inte fått den kompetensutveckling de behöver.

Skollagen, kursplaner, betygskriterier etc är inga statshemligheter, de finns tillgängliga för alla på skolverkets hemsida, de finns i broschyrer, utgivna som böcker, de finns på CD, de finns som ljudfil. Det finns fåniga filmer att titta på, och det finns kollegor att prata med, att diskutera det man läser med, att tänka och grubbla och fundera tillsammans med. Det finns på skolan, och det finns i det utökade lärarkollegiet. Det finns Facebookgrupper och Twitterdiskussioner, det finns hur många möjligheter som helst.

Det enda som inte finns någonsin någonstans är någon som kan kompetensutveckla åt lärarna.

Det måste vi faktiskt göra själva.

We may be taught, but the learning we must do ourselves.

Morrica fildelare

I Sydsvenskan och i Aftonbladet läser vi om den nya luckrativa industri som uppstått kring fildelande:

Metoden är enkel. Den som fildelat olagligt uppmanas att betala mellan 1 000 och 10 000 kronor för att slippa att hamna i domstol.

Något som gjort att danska filmbolaget Zentropa fått Lars von Triers senaste film ”Antichrist” att håva in 5,5 miljoner kronor efter hot – mer än vad den tjänade på dvd- och biobiljettsförsäljning.

Själv fildelar jag dagligdags, jag sprider både fakta och fiktion och förväntar mig inte mindre än att det ska spridas vidare. En del av det jag sprider har jag fått del av via bokförlagsutgivningar, en del via film, musik, eller andras fildelande. En del vet jag inte riktigt varifrån jag tagit det, jag har lagrat det lite slarvigt oetiketterat i det röriga oorganiserade mobila minne jag alltid har med mig.

Och inte nog med att jag sprider, jag tjänar pengar på mitt spridande. Inga enorma summor, men en stabil inkomst varje månad, och notorisk fildelare som jag är fortsätter jag att samla in och sprida vidare, dag efter dag.

Visserligen är det ju så att den fildelning jag ägnar mig åt i mångt och mycket är tämligen lågteknologisk, jag skriver på whiteboardtavlan eller berättar, och eleverna skriver av, ofta för hand, men delar, det gör jag. Då och då handlar det om dokument över nätet, både egentillverkade och tillverkade av andra, tidningsartiklar, youtubeclip och annat jag länkar till utan vidare reflektion.

Till råga på eländet har jag mage att kalla mitt fildelande för undervisning.

Huh, vilken ruskig människa jag är!

Men ett korn av allvar finns det i det jag skriver – för att kunskapsnivån och bildningsnivån i en populationsgrupp skall kunna stiga, eller åtminstone inte sjunka, krävs ett delande av både fakta och fiktion.

Kreativt naturvetande

Via bloggen Flexspan upptäcker jag plötsligt Mr. Edmonds, lärare i naturvetenskap i Northbrook, Chicago. Väl medveten om hur unga människor inte sällan upplever naturkunskapsämnen som både tråkiga och svåra bestämde han sig för att göra lektionerna roligare. Och vips, eleverna lärde sig och de mindes vad de lärt sig:

Edmonds said he knows junior high students, particularly eighth-graders, can find science dull, but creativity seemed to help make lessons more fun. And most importantly, he said he noticed students remembering concepts.

“They would go, ‘We love it when you get dramatic,’” Edmonds said.

Props activities turned into live musical numbers, and after an enthusiastic response form students, Edmonds decided to take it to another level — the Internet.

Aktiviteter med rekvisita utvecklades till live musikuppträdande, och elevernas entusiastiska respons fick honom att besluta sig för att ta steget ut på nätet. Hans sånger har setts tusentals gånger, och jag är övertygad om att många unga människor även utanför Northbrook lärt sig en hel del av Mr. Edmonds undervisning.

Visst blir man lite inspirerad?

.

Skönlitteratur som kurslitteratur – genomförandeprocessen

När läsåret börjar vet jag inte vilken grupp jag kommer att möta i klassrummet. Även om jag känner varje enskild elev i gruppen sen tidigare, även om jag mött gruppen i sin helhet tidigare händer så mycket under de tio veckor som sommarlovet utgör att jag inte kan ta för givet att gruppen är densamma som den var när vi skildes i juni.

Således: när läsåret börjar vet jag inte vilken grupp jag kommer att möta i klassrummet. Därför ägnar vi de första veckorna åt att lära känna varandra – jag berättar vad jag förväntar mig av dem, vi pratar om vad de förväntar sig av mig, de får möjlighet att visa på vilken nivå de börjar terminen i olika aspekter, vi leker fåniga lekar och jag berättar hur terminen kommer att te sig. Jag talar om att vi kommer att använda skönlitteratur som kurslitteratur. Jag talar om att vi kommer att läsa en roman, att vi kommer att läsa korta historier, att vi kommer att läsa poesi och artiklar.

Men jag talar inte om vilken roman vi ska läsa (eftersom jag fiffigt nog i förväg varit i kontakt med ett par nätbokhandlar för att se till att boken finns i lager kan jag dra ut på det hela) förrän det är dax.

Att introducera romanen tar sin rundliga tid. Jag brukar dela in eleverna i grupper när det är dags, och så får de ledtrådar. Fem till sju ledtrådar brukar vara lagom för att åtminstone någon grupp skall knäcka gåtan. Jag använder musik, bilder, verser, dikter, förord och vad mer jag kan hitta som anknyter antingen till berättelsen eller författaren.

Det finns flera poängen med den här övningen. Genom ledtrådarna och gissningsleken får eleverna en relation till berättelsen redan innan de har boken i sin hand, de har börjat fundera kring författaren och historien och teman. Därtill samarbetar de med varandra, tänker tillsammans och tänker tillsammans kring boken, och därmed har vi öppnat dörren till de veckoligen återkommande diskussionerna kring de kapitel vi läst.

Under läsandet av boken pratar vi om olika aspekter i historien – vi pratar om karaktärerna, vid olika tillfällen för att se hur de utvecklas, om de utvecklas, varför de antingen utvecklas eller möjligen, då och då, inte alls utvecklas; vi pratar om miljön, tiden boken utspelas i och tiden den utgavs i, vi pratar om teman, vi pratar om saker som mer eller mindre har anknytning till boken. Vi pratar också om, och övar lite på, att analysera och skriva om litteratur.

Vi pratar om hur man skriver en uppsats, tittar på skillnaden mellan formellt och informellt språk, vi tittar på hur man gör källhänvisningar och källförteckningar, vi funderar kring källkritik och tittar på vilken funktion de olika delarna i en uppsats fyller, om de fyller någon eller möjligen bara är tradition och dekoration.

Och sen skrivs det uppsatser så det står härliga till. Vilken slags uppsats det skrivs beror på vilken kurs eleverna läser, alla skriver utifrån sin nivå, och i samtliga fall benämner jag det just uppsats och ger dem formella riktlinjer att hålla sig till. Inte för att jag ställer samma krav som man gör på en universitetsuppsats, såklart, vi pratar om gymnasienivå, utan för att eleverna skall lära sig hantera begreppen och förstå hur det skiljer sig från andra sorters skrivande. Detta är något svenska skolelever är väldigt ovana vid, och de är ofta väldigt osäkra. Att skriva en uppsats är för många synonymt med ‘fritt skrivande’ och att det plötsligt finns formella krav i processen kan upplevas som skrämmande till en början, men brukar så småningom, när vi tagit oss igenom ett gäng romaner med tillhörande uppsats, istället upplevas som en lättnad. Man vet vad som förväntas, och har något att hålla sig till.

Så, ungefär, går det till när jag använder mig av skönlitteratur som kurslitteratur.

Skönlitteratur som kurslitteratur – urvalsprocessen

Jag dissar inte läroböcker, det är inte därför jag använder skönlitteratur istället. Jag har bara inte lyckats hitta någon lärobok som lever upp till de förväntningar jag har.

Kanske är någon intresserad av att läsa lite om hur jag gör när jag arbetar med skönlitteratur, så jag tänkte skriva några ord om saken:

Arbetet med höstterminens roman (en roman per klass, det är vad en termin räcker till) börjar i juni, när skolan slutat för läsåret. Först gör jag en väldigt enkel utvärdering, bara för mig själv, av de romaner som lästs under det gångna året, hur fungerade de, uppskattades de av eleverna, var de stimulerande och utmanande att arbeta med? Sen lägger jag dessa åt sidan. Jag läser  aldrig samma bok två år i rad. Jag har nämligen fått för mig att om jag skulle göra det – läsa samma bok flera år i rad, menar jag – så skulle jag bli uttråkad, och börja undervisa den på rutin istället för med glädje och inlevelse, och jag tror det vore tråkigt för eleverna.

Ungefär vid midsommar tar så arbetet med nästa års romaner vid. Jag har några absoluta krav när det gäller de böcker jag väljer:

– De ska finnas tillgängliga i pocket, och kosta max 100 kronor. Eleverna skall ju köpa dem själva, och dessutom skriva i dem och stryka under och ha sig, så priset är en viktig faktor.

– De ska finnas lätt tillgängliga som ljudbok.

– Eftersom jag undervisar i engelska ställer jag också kravet att boken skall vara skriven på engelska, inte översatt till engelska.

Därutöver väljer jag böcker jag undervisat tidigare, som varit uppskattade; jag väljer böcker jag fått tips om från olika håll; jag väljer böcker jag tycker verkar bra; jag väljer böcker från topplistor, tidningsartiklar, bloggar, böcker som har lockande omslag, spännande titlar, är skrivna av författare jag läst tidigare… och så vidare.

Och sen läser jag de böcker jag valt ut. Även om jag läst dem tidigare, så läser jag om dem för att ha dem nära i minnet. Somliga lägger jag direkt åt sidan, av olika skäl. De kan vara för svåra, för lätta, för konstiga, för tråkiga, för ytliga, för djupa, för komplicerade eller svårundervisade av något annat skäl. De kan handla om saker som kan bli för känsliga. De kan handla om saker som är för udda för att fånga.

När vi närmar oss augusti brukar jag ha en hög på ungefär tio böcker, passande för lite olika slags grupper, både intressemässigt och kunskapsmässigt. Jag vill behålla möjligheten att anpassa bokvalet efter gruppen så länge som möjligt, och brukar därför hålla mig ungefär på det antalet inför ett läsår.

I år föll valet till slut på the Green Mile, the Picture of Dorian Gray, Mansfield Park, Moll Flanders, the Remains of the Day och Nightfall.

Vad säger ni, ska jag fortsätta i morgon och berätta lite om hur jag förbereder mig för att jobba med just de böcker jag valt ut inför läsåret? Vore det intressant att ta del av?

Om ämnet ämneskunskaper och utvidgat lärarkollegium

Jag tillhör gruppen som förespråkar grundliga ämneskunskaper hos lärare. Det har jag aldrig gjort någon hemlighet av. För mig är det liksom själva fundamentet, för att kunna lära ut något måste jag själv kunna det.

Därmed inte sagt att man automatiskt blir en bra lärare bara för att man kan sitt ämne, jag skulle utan att blinka kunnat (om jag varit lite elakare än jag är) räkna upp en handfull grundligt ämneskunniga fullkomligt bedrövliga lärare jag stött på i min dag (jag tänker inte ens nämna vilket yrkesområde samtliga kom ifrån från början, eller vilka närliggande ämnen de undervisade i), där är mer som ska till. Men att man behärskar de ämnen man undervisar i på en långt mer avancerad nivå än den ens elever förväntas uppnått när de går vidare från ens klassrum till nästa nivå är lika självklart för mig som att man, som lärare, ser till att hålla sig någorlunda uppdaterad med utvecklingen inom området och forskning kring både ämnet och kring lärande och undervisning. Hur ska man annars kunna möta alla elevers behov? Rätt som det är kommer det t ex en entusiastisk ämnesnörd in i ens klassrum och vill också utmanas och utvecklas, och har rätt till det, precis som alla andra elever.

Själv undervisar jag i språk, och försöker efter bästa förmåga leva som jag lär. Jag är ingen superlärare, verkligen inte, jag skulle ranka mig själv som tämligen medelmåttig, men jag försöker hålla mig hyggligt uppdaterad på aktuell litteratur inom språkområdet, kultur, nyheter, samhällsutveckling, miljöutveckling etc, både via media, bloggar, samtal med människor, via forskningsrapporter och andra kanaler. Det tar tid, visst gör det, men jag har alltid betraktat det som en oundgänglig del av mitt arbete, ett sätt att hålla mina verktyg vassa och mina färdigheter i trim.

Förmodligen var det detta som fick mig att bli svarslös, förstummad av ren chock, när jag hörde en ämneskollega (som arbetar på en skola i en helt annan del av landet, och jag tänker inte tala om var eller på vilken nivå, det är inte relevant. Betrakta kollegan som en anonym representant för ett fenomen snarare än som en individ) uttala sig om hur h*n försöker läsa böcker på undervisningsspråket, men upplever hur det snarare försämrar än förbättrar. Samtidigt som jag applåderar initiativet och kollegans strävan, trots motvinden, blir jag skakad – om läraren upplever att bokläsande på undervisningsspråket är så komplicerat och tungt, hur ska då eleverna uppleva det? Hur ska h*n kunna uppmuntra eleverna till att läsa och övertyga dem om att det kan vara till nytta och glädje?

Och slutligen, den fråga som känns viktigast av allt, hur kan vi, som utvidgat lärarkollegium, stötta varandra och dela med oss av de kunskaper vi har så att vi tillsammans höjer den allmänna ämneskunskapsnivån hos svenska lärare? Kan vi det? Vill vi det? Bör vi det?

Jag är övertygad om att det vore väldigt bra för den allmänna kunskapsnivån i skolan, och hos eleverna, men jag kanske missar viktiga delar i det hela. Vad tror ni?

Lärare, bliv vid din kateder!

När lärare slutar vara lärare är det eleverna som drabbas

skriver PJ Anders Linder apropå Jonas Vlachos text på Ekonomistas, Det hänger på undervisningen, i sin tur apropå rapporten IFAUs nyligen släppta rapport Den Svenska Utbildningspolitikens Arbetsmarknadseffekter: Vad säger forskningen? Vlachos konstaterar att varken förändringarna inom lärarutbildningen eller resurstilldelningen är det som haft avgörande effekt på utbildningens kvalitet, utan det absolut mest avgörande är lärarens roll:

Lpo 94 betonade ett individualiserat arbetssätt och lärarens roll gick från att undervisa till att handleda. Alla vet hur det låter: ”eftersom kunskap finns att hämta i överflöd [på nätet] och då dagens kunskap är förlegad i morgon så är det viktiga att barnen lär sig forska fram kunskapen på egen hand”. Eftersom den norska skolan influerades kraftigt av de svenska idéerna så stämmer denna förklaring väl överns med att utvecklingen i båda länderna varit likartat dålig.

Tyvärr har svenka pedagoger i allmänhet skytt kvantitativ forskning som pesten, annars hade det kanske inte behövt gå så illa. Denna visar nämligen — föga förvånande — att lärarnas undervisning är mycket viktig och när undervisning ersätts av eget arbete, då lär sig eleverna mindre.

De som drabbats mer än några av detta är elever från utsatta områden, elever vars föräldrar ofta har varken kunskap eller möjlighet att hjälpa och stötta dem hemifrån. Detta konstaterades på Skolverkets hemsida redan i september i fjol:

Effekten av de förändringar som rapporten belyser är att skolan blivit allt mindre likvärdig. Stöd från hemmet har fått större betydelse för elevernas möjligheter att nå bra resultat eftersom skolan blivit sämre på att kompensera för elevers sociala bakgrund och olika förutsättningar.

Man konstaterar samtidigt att en konsekvens av att ge kommunerna pengar för att de skulle ta hand om skolan kraftigt påverkat elevernas möjligheter:

En av idéerna var att kommunerna med sin kunskap om lokala behov bättre skulle kunna fördela resurserna för att göra skolan mer likvärdig. Men idag ser vi att skolor ofta kompenseras blygsamt för socioekonomiska faktorer. Inte ens i de mest segregerade kommunerna tilldelas skolorna alltid extraresurser […] Grundskolan ska organiseras integrerat. Det är huvudprincipen enligt grundskoleförordningen. Men utvecklingen har gått i motsatt riktning. Det har blivit allt vanligare med särskiljande lösningar som till exempel särskilda undervisningsgrupper för elever i behov av stöd. Elever delas också in i olika grupper efter kunskapsnivå. För de lågpresterande eleverna kan det vara stigmatiserande och påverka självkänsla och motivation. I segregerade grupper påverkas elevernas resultat även av kamrateffekter och lärarnas förväntningar. Samma mekanismer som verkar segregerande på skolnivå framträder alltså här på gruppnivå.

Så, för att sammanfatta:

– Kommunaliseringen har, tvärtemot de goda intentioner man hade, bidragit till att öka segregering och gett elever med redan skrala förutsättningar klart försämrade möjligheter.

– Lärare, bliv vid din kateder! Överlämna inte åt eleverna att själva fundera ut hur de ska lära sig saker och ting utan berätta och visa, föregå med exempel, förklara, visa vägen och håll dig sedan tillgänglig vid deras sida när de försöker själva.

Inte så överraskande, kanske, men viktigt nog att framhålla, särskilt såhär i sommarlovstider när tankarna kring nästa läsår är aktuella.