Det här om matte

Än en gång blåser universitet och högskolor i visselpipan:

Studenternas förkunskaper i matematik brister på fler och fler områden.

Det vi ser är utfall av ett skolsystem INNAN Björklunds tillträde. Det är nämligen så att elever går nio år i grundskola, och därefter tre år på gymnasiet, innan det överhuvudtaget är aktuellt att söka till högskola. De har nu gått minst en termin på högskola, ofta mer. Dagens studenter inträdde alltså i grundskolans första år, där grunden för matematikkunskaperna lades, där de skulle fått lära sig de fyra räknesätten, betydelsen av likhetstecken och prioriteringsregler etc, för senast tretton år sedan (Nio år i grundskolan, addera tre år i gymnasiet, addera ett år på högskola. 13=9+3+1) Många av dem började i grundskolan ännu tidigare, under det förra årtusendet.

Trots detta läggs skulden på Björklund, och de skolreformer som trätt i kraft under de två senaste mandatperioderna. Det håller inte riktigt. Matematikkunskapsnivån hos dagens högskolestuderande ger oss ingen information om hur skolreformerna påverkat nivån på undervisningen.

Är läget ännu sämre i dag? Ligger det på samma nivå? Är det bättre i dag? Kommer studenterna om tretton år att ha bättre på fötterna än de som kämpar i motvind och uppförsbacke i dag? Jag vet inte. Men jag vet att det hänger på den undervisning de får, redan från första skoldagen.

Göttingen

It was during the eighteenth century that the university library began the transition from treasure-house to intellectual heart of the university. This process began in German, and was most evident at Göttingen.

from the Story of Libraries

 

#skolchatt och universitetet

Det är torsdag, och som varje torsdag är det #skolchatt klockan 20.00.  I kväll pratar vi om hur vi arbetar i den svenska skolan för att förbereda eleverna för akademiska studier.

Universitet och högskolor i Sverige larmar om och om igen om sjunkande förkunskapsnivåer hos studenter som kommer från svenska skolor – inte bara i fackämnen, utan i de nödvändiga baskunskaperna som läsning, skrivande och källkritik. Basår och sänkt nivå och/eller takt på undervisningen, stödinsatser och förändrade kursplaner har diskuterats för universitetens del.  Men det förminskar inte problemet med att skillnaden mellan svenska studenters förkunskaper och studenter från andra, tidigare akademiskt mer eller mindre likvärdiga, länder, ökar, och svenska studenter hamnar allt mer på efterkälken.

Vilka orsaker ligger bakom dagens situation? Är det Internets fel att det ser ut som det gör? Segregeringens? Friskolesystemets? Ligger problemet på en strukturell nivå, eller är det ett lokalt problem som drabbar vissa grupper eller områden hårdare?

Och så den viktigaste av frågor:

Vad gör vi åt det, och vem tar ansvaret för att det görs?

Välkomna till kvällens #skolchatt, klockan 20.00 på Twitter

Så – vad gör vi åt saken?

Från universitetshåll ringer man än en gång i larmklockan. Svenska studenter, med svensk skolgång i ryggen, med svenskklingande namn, hela kitet, kommer från svenska gymnasier med otillräckliga förkunskaper, otillräckligt ordförråd, otillräcklig studieteknik, otillräcklig lärandeteknik, otillräcklig förmåga att formulera sina tankar.

Konsekvenserna för studenterna blir digra:

Språkproblemen yttrar sig i alla tänkbara undervisningssammanhang. Studenter missförstår muntlig och skriftlig information, klarar inte av att läsa kurslitteraturen, och förstår inte tentafrågorna. Men allra tydligast blir problemen då studenterna själva måste uttrycka sig i skrift. Utan hjälp av ordbehandlare är stavningen över lag eländig. Detta brukar vi emellertid överse med, eftersom man i de flesta situationer i arbetslivet har tillgång till datorer.

Mer beklämmande är att studenterna har ett oerhört begränsat ordförråd, och verkligt oroväckande är att ordförståelsen är grund eller direkt felaktig.

Uttryck – även enkla vardagsuttryck – blandas ihop och används fel. (För att ge ett fåtal exempel: man kan skriva ”gav födsel till” i stället för ”gav upphov till” och ”menar på” i stället för ”avser”. ”Tar plats” betyder för det mesta ”äger rum”, inte ”breder ut sig”.) Den grammatiska förmågan är ytterst begränsad och ligger ibland på en nivå som gör studenternas utsagor direkt obegripliga.

Artikelförfattarna efterlyser vänligt och lite slentrianmässigt sådär ‘mer resurser till svenskundervisningen’ men handen på hjärtat, kamrater och mötesdeltagare, det här handlar om något annat, något större än resurstilldelning till enskilt ämne, gör det inte?

Handlar det inte snarare om en attityd och en inställning till lärande från skolors och lärares håll? Ingen föds med en fungerande studieteknik, ett adekvat och tillräckligt ordförråd glider inte passivt in i någons medvetande. Att förstå och tillämpa instruktioner kräver övning, tålamod och handledning, att läsa och tillgodogöra sig faktatexter likaså. Tålamod är en förmåga några få föds med, men alla kan öva upp. Det är inte så roligt alla gånger, men belöningen är mödan värd.

Att tillägna sig en fungerande studieteknik, en god lärandeteknik, ett fullödigt, användbart språk, god kommunikationsförmåga och tillräckliga förkunskaper tar tid. Svensk skola har, även om det inte alltid låter så när man lyssnar på debatten, gott om just resursen tid – tolv år per skolungdom innan de ska vara redo att gå vidare till universitet och högskoleutbildningar. Hur kan det komma sig att det inte räcker till för att rusta dessa unga adepter med de förmågor och kunskaper de behöver för att klara vidare studier?

Är svaret för stora dokumentationskrav, för lite planeringstid, för låg status för lärarkåren, för lite föräldrainflytande i skolan, för lite samarbete med företagen, för få datorer, för korta sommarlov, för många nationella prov, för krångliga styrdokument?

Jag är skeptisk. På tolv år borde en skola med hyggligt professionella lärare som samarbetar, prioriterar och arbetar målmedvetet hinna rusta eleverna inför högskolestudier, väl medvetna om vad som kommer att krävas av eleverna när de blir studenter.

Om vi inte kan det bör vi ställa oss frågan i rubriken – Vad gör vi åt saken?

För så här kan vi inte fortsätta.

Hösttecken

Att sökord som ‘studera i höst’, ‘plugga i höst’ och ‘högskolebehörighet’ seglar upp till toppen av min sökordslista är ett tydligt hösttecken. Universitet, högskolor och eftergymnasiala utbildningar som t ex fritidsledarutbildningarna tar emot anmälningarna inför höstens kurser nu, och det innebär också att många börjar fundera på hur de skall göra för att uppnå behörighet att söka de utbildningar de vill gå. Hvilan tar emot ansökningar till fritidsledarutbildningen just nu. Sista ansökningsdag dit är 15 April, medan det går bra att söka till Allmän Kurs hela våren, samhällsvetenskaplig såväl som naturvetenskaplig inriktning, allt efter smak och önskemål.

Så vet ni det, ni som hamnar här när ni googlar och söker.

Lycka till, och välkomna!

.

(vännen, jag saknar dig!)

Rättvisa eller rättvisande betyg?

Som många andra läser jag GPs artikel om skillnader i hur Nationella Prov bedöms på olika skolor och av olika lärare.

 I nästan hälften av de insamlade proven från 62 gymnasier åren 2009 och 2010 satte de omrättande lärarna ett annat betyg, i huvudsak ett eller flera betygssteg lägre, än ursprungsrättaren.

Mest anmärkningsvärt är att Skolinspektionens lärare för var nionde elev satte betyget IG i fall där berörda skolors egna lärare hade bedömt provet vara värt ett MVG.

Och det är ju bekymmersamt i och för sig, men uppriktigt talat, har vi inte anat det? Det har olika orsaker – lärare som vill sina elever väl och i missriktad välvilja ”snällrättar”, delar av eller rent av hela prov är mindre väl utformade, rättningsmallarna är otydliga, föräldrar sätter press på rättande lärare, huvudman vill höja skolans betygssnitt och sätter press på rättande lärare… och det finns fler varianter.

Men det som fångar min uppmärksamhet i artikeln är en formulering i början av artikeln. Ja, själva inledningsmeningen, faktiskt:

Hur rättvisa är betygen?

Och jag frågar mig, och er om ni vill fundera med mig kring saken, om det är rätt fråga att ställa i sammanhanget? Borde man inte istället fråga sig:

Hur rättvisande är betygen?

Går det att titta på betyget och läsa av i betygskriterierna vilka kunskaper den betygssatte visat upp, eller ger betygen snarare en indikation om vilket betygsgenomsnitt skolan önskade visa upp, hur mycket betygssättaren tyckte om den betygssatte eller hur inflytelserik den betygssattes föräldrar är i den aktuella kommunen?

Rättvisa betyg är betyg satta på samma villkor – om alla finge ”snällbedömningar” och ett eller två betygssteg över sina faktiska kunskaper av välmenande lärare vore det rättvist. Om allas betyg höjdes ett steg för att polera det genomsnitt skolan visar upp vore det också rättvist. Inte rättvisande, men rättvist. Lika fel, och lika vilseledande för alla.

Och vem i hela friden skulle tjäna på det?

Uppdatering: Christermagister, Fredrikbloggen, Ordklyverier, Helena von Schantz, SVD, SVD, DN, Expressen, LR tar också upp frågan.

Lärarutbildning i höst?

Söktrycket på lärarubildningarna är i år svagare än tidigare, och flera utbildningar ställs in i brist på sökanden.

En rad universitet och högskolor har tappat mellan 30 och 50 procent i antal sökande jämfört med i fjol, visar en sammanställning Högskoleverket gjort för TT. Som en konsekvens ställs flera planerade utbildningar in i höst. Andra utbildningar har inte ens gått att söka, då lärosätena valt att lägga dem på is till 2012. Orsaken till det är att lärosätena först i juni fick examensrätt för dem.

Vilka konsekvenser detta får för svensk skola på lång sikt är svårt att sia om. För lärosätena får det konsekvenser direkt, varje student genererar pengar och varken lärareutbildare, forskare eller lokaler är gratis. Jag har hört viskas i vinden om specialsydda kortkurser för ämneslärare, kanske blir det ett alternativ, vi får se. Från politiskt håll var det låga intresset för lärarutbildningarna väntat:

Den politiska intentionen med ny lärarutbildning var att öka dess attraktionskraft. Hittills syns ingen sådan effekt men enligt utbildningsminister Jan Björklund (FP) var det väntat med tanke på att ett antal högskolor hängt på gärdsgården vad gäller examensrätt.
-Det är en engångsföreteelse. Men det svaga intresset för naturvetenskap är ett problem vi haft i många år. Under hösten kommer vi att presentera en strategi för naturvetenskap, matematik och teknik där även lärarutbildningarna fångas in, säger Björklund.

Vi har pratat tidigare om det här med dimensioneringen på lärarutbildningen, utan att egentligen komma fram till mer än att det är ett bekymmer om fokus hamnar på att fylla platserna istället för på innehållet. Jo, vi kom fram till en hel del annat också i den diskussionen, i och för sig, men inte så mycket som hade med frågan om dimensionering att göra. Om jag förstår saken rätt så har vi nu hamnat i ett läge där å ena sidan en del utbildningar inte alls kommer att bli av på grund av för få sökanden, och å andra sidan en del sökanden faktiskt inte kommer att komma in på lärarutbildningen på grund av att just den utbildning de sökt inte blir av. Om de kommer att erbjudas plats på andra utbildningar, eller om det öppnas möjligheter för den att ansöka till de utbildningar som faktiskt blir av får vi se.

Det blir intressant att se hur situationen utvecklas.

Back on the road again

Jag är på turné, och en vänlig människa skickade mig lite musik för att förgylla tiden med:

Berglins revisited

Det är andra gången på väldigt kort tid jag hänvisar er till Berglins i SvD, men den här är bara för underbar för att inte lyfta fram. Välkomna till universitetet i morgon, kära elever, detta är vad som väntar er om ni har tur:

Tre terminer

Jag sitter och funderar över det tidningarna skriver om treterminsförslaget som lagts. Jag har slagit på trumman för tre terminer ett tag, och min första reaktion var jubel. Äntligen! Och jag är inte den ende som jublar, Christermagister är också glad.

Så läste jag en gång till:

Såväl alliansen som Socialdemokraterna överväger att ta bort den långa sommarledigheten och därmed förkorta studietiden. ”Se det som en åtgärd bland flera att få ut studenterna i arbetslivet fortare, säger högskoleminister Tobias Krantz (FP).”

och inser att det inte alls handlar om att man äntligen förstått de forskningsvinster, kunskapsvinster och bildningsvinster som skulle finnas med att omfördela dagens 40 studieveckor och däremellan 12 ibland desperata veckor för den som varken har besuttna föräldrar eller lyckas få ett jobb till t ex tre terminer á 15 veckor med två eller tre veckors återhämtning emellan.

Nej, det handlar snarare om att man tänker sig att tre års studier i framtiden skall klaras av på två år. En förtätning som det kanske finns utrymme för inom vissa utbildningar, men som kommer att sänka kvalitén drastiskt på andra. Inte bara kommer det ett bli snärjigt att hinna med alla moment, jag är rädd att det som först kommer att rationaliseras bort är den oundgängliga reflektionstiden.

Och jag oroar mig för forskningen! Hur ska det gå till att både höja svensk forskning från medioker till excellent och samtidigt utöka undervisningstiden för dem som ska utföra den?

Nej, Krantz, nu får du lov att förklara närmare hur detta är tänkt!