Läromedelstankar från Almedalen

Johnny Olsson, riksdagskandidat för Piratpartiet, berättar om en debatt som enligt programmet borde handlat om läromedel och upphovsrätt men mer handlade om skolor och resurser, skriver han:

Panelen bestod av fem personer som på olika sätt representerade skolan och läromedelsbranschen, och som under den första timmen (jag skojar inte) sjöng en femstämmig klagosång om skolans brist på resurser. Första gången upphovsrätten överhuvudtaget nämndes var när en av paneldeltagarna påminde om vad det stod i programmet.

Den kommunala skolans finansiella situation har vi pratat om många gånger, och kommer sannolikt ha anledning att återvända till, och det gläder mig att den bekymmersamma verkligheten nämns även i Almedalen, mitt bland alla blanka löften om miljonregn från både vänster och höger, även om det råkade ske i en debatt som skulle handlat om något annat. Men, skriver Johnny:

Trots att debatten var fullkomligt visionslös och så tråkig att man kunde se mossan växa på scenen, så kläcktes det en idé. För en av deltagarna lyckades producera en konstruktiv tanke om att läromedelsförfattare kanske borde ha betalt för själva produktionen, snarare än i form av royalties.

Här är en idé som kanske skulle kunna lösa en del problem: Se till att läromedelsförfattare får betalt för själva produktionen, inte för försäljningen. Skolverket eller motsvarande ska vara beställare, och istället för att betala för inköpet av böcker (skolornas egna inköp eller studenters via studiemedel) så betalar samhället redan vid själva framställandet. Villkoret är att läromedlen är licensierade under Creative Commons och på så vara allmän egendom. Det är rimligt. Saker som betalas av allmänheten ska tillhöra allmänheten.

Tanken om Creative Commons är god, men jag har svårt att föreställa mig att vare sig förlagen eller författarna är villiga att beställningsskriva efter skolverkets önskemål, och tanken på statligt standardiserade och kontrollerade läromedel smakar lite för mycket diktatur för att vara riktig behaglig. Jag hoppas verkligen att denna tankevurpa är ett utslag av en kombinationen information overload och hastigt nedtecknade början på tankegångar.

Nästa tankegång är också värd att kommentera:

Mattias Bjärnemalm var inne på att framställning och sammanställning av läromedel mycket väl kunde vara en del i lärarutbildningarna, men vi hann inte utveckla tankarna längre än så innan vi var tvungna att rusa åt varsitt håll.

Det är en riktigt formidabel idé. Lärarstudenterna skulle inte bara få tillfälle att praktiskt arbeta med och dra nytta av de senaste forskningsrönen, de skulle också med detta ges tillfälle att grundligt få insikt i den inte helt självklara konsten att lägga upp ett helt läsår. Just detta är ett vanligt förekommande önskemål – man får öva sig på att lägga upp lektioner, och ibland lite längre projekt, men att planera ett helt läsår så att inga moment utelämnas och saker kommer i en sådan ordning att det ena bygger på det andra är något som tydligen knappt nämns. Genom att handgripligen skapa läromedel för ett helt läsår tillsammans med andra studenter och med erfarna lärare och lärarutbildare som bollplank och handledare tror jag många skulle känna sig bättre förberedda när det är dags.

Den ekonomiska ersättningen för ett användbart och publicerat läromedel vore sannolikt välkommen den också, som student lever man inte fett.

Orden på äventyr

För ungefär ett och ett halvt år sedan, i oktober 2008, träffade jag en människa som förklarade för mig hur barn, i synnerhet barn i trotsåldern, kan bli irriterade och frustrerade av att bli bemötta som just barn, åtminstone i språkbruk. Medan de vuxna som anpassar sitt språkbruk, använder enkla ord och enkla konstruktioner för att inte prata över huvudet på barnet upplever sig som hänsynsfulla och pedagogiska upplever barnet att det blir talat ner till.

Jag skrev ett blogginlägg efter detta möte.

Häromdagen fick jag ett mail från frilansjournalisten Stefan Bergmark, han jobbar, skrev han, bland annat med Babyvärlden, skulle jag vilja vara snäll och kontakta honom. Jag är snäll, så det gjorde jag. Han hade läst inlägget om barn och språk och ville gärna använda det i en spalt de kallar TyckTill. Som jag sa tidigare, när jag väl publicerat mina ord är de inte längre mina, men jag uppskattar att han frågade först, och bad att han skulle länka till inlägget när han publicerade. Texten var lite kort, tyckte han, och bad att jag skulle lägga till lite.

Det var ett tag sedan jag skrev den, och att arbeta om den kändes måttligt lockande, så jag föreslog att han skulle välja ett citat från någon av Astrid Lindgrens texter att fylla ut med. Det hade han ingen lust med, utan bad ännu en gång att jag skulle ”bygga ut den med några meningar”. Jag gjorde det, snäll som jag är, och sa ännu en gång att jag ville att han skulle länka till både originalinlägget och till min aktuella blogg. Han ville ha ett foto av mig att publicera tillsammans med texten, jag länkade till min presbild på Facebook. Den har för dålig upplösning, skrev han. Jag skrev tillbaka att jag inte har så många porträttbilder av mig själv på jobbet.

Då fick jag en kommentar här från, såvitt jag förstår, hans chef som tyckte bilden var märklig till ämnet. Jag tog i en hast en bild med telefonen och skickade, hon hade ju så bråttom, men tydligen var den inte heller lämplig. Ett förslag är att det beror på att jag såg aningen klerikal ut på bilden, vad vet jag? Jag ställer mig lite frågande till den bild de valde istället, men det är deras site och de gör som de vill.

Mina ord, omarbetade av mig men utan länk till originalinlägget, finns nu publicerade under rubriken MinStory.  De hälsar att de tycker det är roligt att se sig om i världen, men att de också skulle ha tyckt att det vore kul om man enkelt kunde se varifrån de ursprungligen kommer.