Visdom och choklad

Jag skulle vilja återberätta en lumparhistoria en klok ung man berättade för mig en gång när han var elev hos oss. Den innehåller mycket visdom, och jag beklagar att jag berättar den så mycket sämre än han gjorde. Läs den ändå, den är värd det.

Den unge mannen var befälselev och hade ansvaret för en grupp lika unga män. Historien utspelar sig under en lång övning ute i skogen, långt ifrån torra sängar, affärer och andra bekvämligheter, om jag minns rätt flera dagar lång.

I sina respektive utrustningar hade de bland annat fått med sig varsin chokladkaka. De flesta åt upp sina chokladkakor i början av övningen, men den unge mannen sparade sin, och gömde den väl i sin packning.

Den sista dagen av övningen var alla trötta, det var kallt, kläderna var fuktiga, alla frös, hade ont här och där, och förväntades som avslutning gå långt och länge för att ta sig tillbaka till civilisationen, varma duschar, torra kläder och vila. Humöret och orken låg långt under nollstrecket.

Och då plockade den unge mannen fram sin chokladkaka. Han bröt den i små bitar och delade ut till alla i sin grupp. Ingen fick jättemycket, men alla fick en liten bit. Alla tinade upp, humöret steg, energin ökad och rätt som det var tycktes inte ens den långa jobbiga marschen hem lika lång.

Poängen med historien är att något till synes litet och obetydligt, som en liten bit lätt fuktig chokladkaka i en kall skog, kan göra stor skillnad. I skolvardagen kan den lilla chokladbitens motsvarighet vara ett vänligt ‘godmorgon’, ett leende, en inbjudan om att slå sig ner vid samma bord i matsalen eller en utlånad penna.

Det är väldigt klokt, och jag är mycket tacksam att han delade historien med oss.

Annonser