Fjärde luckan i Morricas #adventskalender

December är en kall månad här på vårt norra halvklot,och på december följer fler kalla månader. För den som har ett hem, en dörr att stänga om sig, ett fönster att titta ut genom, mat att värma på sin spis, en säng att krypa ner i så kan kylan vara nog så mysig. För den som lever utanför ser situationen helt annorlunda ut.

Människor

Just nu är det lite kämpigt att komma ihåg att de allra flesta människor, i de allra flesta områden av världen, är helt vanliga människor. Precis sådana som du och jag – unga och gamla, vackra på många olika sätt, omtänksamma, strävsamma, vardagliga människor som inget hellre vill än att få leva sina liv i en värld där vi kan mötas och skiljas, se oss om, upptäcka nya horisonter och förvalta de vi funnit. Tillsammans med människor vi älskar, med människor vi tycker om eller egentligen inte kan fördra, men har tålamod med och tolererar som de är. För att vi behöver varandra, vi behöver människor, och vi förstår att de behöver oss.

 

Om det här med ansvarsfördelning i skolan

Anne-Marie Körling tar upp ämnet skoloro i sin blogg. Hon talar om hur viktigt språket är, hur stor skillnad våra formuleringar gör. Det är skillnad mellan att läraren talar om att inte kunna och att ännu inte ha lärt sig, att ha svårt för något och att behöva närma sig något från ett annat håll. Det gör skillnad i elevens sätt att se på sin egen förmåga, och sin egen potential.

Nej, jag talar inte om att skönmåla, om att släta över, om att bara prata om det positiva, om att bara berömma. Det är absolut nödvändigt att våga tala om det som inte går strålande också, att läraren vågar sätta ord på det eleven i de flesta fall är mycket medveten om, gör det synligt och samtidigt visar att det inte är hopplöst, och inget karaktärsfel hos eleven.

Det är en del av det som är lärarens ansvar i skolan – sätta ord på elevens lärande, lyfta fram, göra synligt och visa att även de delar som kan kännas oöverkomliga är hanterligt. Ett av de verktyg lärare har i detta är den omdebatterade dokumentationen. Genom att dokumentera, skriva ner, formulera i ord gör vi saker synliga, för oss själva och för andra. Vi ger oss en chans att få en bild av utveckling, progression, förändringar, skeenden och mönster som vi annars kan ha svårt att se.

Och inte bara när det gäller enskilda elevers lärande och kunskapsutveckling. Elever är individer, unika personer med unika förutsättningar och unika situationer allesammans. De är också delar i grupper, och utvecklingen och mönstren i dessa grupper påverkar elevernas skolvardag i minsta del, och orsakar i sig en hel del skoloro.

Jag nämnde en bok häromdagen, minns ni? Hon går genom tavlan, ut ur bilden, Johanna Nilssons debutroman från andra halvan av nittiotalet. Den beskriver en del av hur det spel som pågår på många skolgårdar och i många klassrum runt om i svenska skolor, oavsett huvudman, kan te sig. Gång efter annan lyfter hon fram elevens upplevelse av att lärarna är döva och blinda, inget ser och inget vill se. Hur rastvakterna väljer tolka maktlekar och pennalistiskt beteende som barns oskyldiga lekar, hur läraren väljer att inte se den skarpa markering en centimeters lucka mellan två bänkar är.

Det är svårt att se, det är inget att förneka, och det är lätt att tolka det man faktiskt lyckas få en skymt av som en enskild händelse, och jag måste därför än en gång lyfta dokumentationens betydelse. Genom att dokumentera det man skymtar, det man anar, det man ser, genom att sätta ord på det ger man sig själv en möjlighet att upptäcka det man inte kan se med blotta ögat. Det man beskriver ser man.

Trots att mycket av det man ser, och sätter ord på, kommer visa sig vara just så oskyldigt och enstaka händelser som man anar, så finns en liten chans att man upptäcker något som är av ett helt annat slag också, om man vågar sätta ord på det.

Det är en del av det som är lärarens ansvar, och det är något som kan göra all skillnad i världen för den vars situation blir satt ord på.

Studentexamen och vidare

Dagens samtalsämne, spår Mats, blir den nya studentexamen:

Det är ingen djärv gissning att det här förslaget kommer att väcka känslor.

Givetvis väcker det känslor. Betyg och bedömning väcker enorma känslor i svensk skoldebatt, ofta i sån grad att det tycks överskugga problem som att elevers kunskaper inte alltid är vad de enligt styrdokumenten borde vara på motsvarande nivå. Och dessa problem kommer inte att försvinna av sig själva, varken med eller utan studentexamen.

Så vilka vägar finns för unga människor som lämnar grundskola eller gymnasiet utan de kunskaper de behöver för att gå vidare till arbetsmarknad eller högre utbildning? Är det rakt ut i utanförskapet som gäller?

Naturligtvis inte, trots att det ibland låter så, trots att Komvux på många håll sägs krympa och minska såväl antalet platser som ämnen.

Det finns fler vägar att gå. Låt mig berätta lite om en av dessa:

Folkhögskolans uppdrag är bland annat att bidra till att minska utbildningsklyftorna, höja bildnings- och utbildningsnivån i samhället samt bidra till att ge människor möjlighet att påverka sin egen livssituation. Det är inte hela vårt uppdrag, men det är tunga delar av det. Det innebär att folkhögskolans allmänna kurs erbjuder en chans till (och om det behövs en till, och i förekommande fall ännu en) för en som av en eller annan anledning inte fått med sig alla de kunskaper och behörigheter h*n behöver från det ordinarie skolväsendet.

Hvilan i Åkarp, mitt emellan Lund och Malmö, den folkhögskola där jag jobbar, erbjuder t ex möjlighet att läsa allmän kurs med naturvetenskaplig inriktning, allmän kurs med samhällsvetenskaplig inriktning eller samhällesvetenskaplig inrikting med hälsaprofil. Den som inte har betyg och/eller kunskaper med sig från grundskolan är välkommen att börja med grundkursen, för att sedan läsa på gymnasienivå och, om man så vill, fortsätta vidare till högskola eller universitet.

Ja, jo, det låter som jag gör oblyg reklam, men inte den här gången. Den här gången vill jag lyfta fram att det FINNS vägar som ligger öppna även för den som inte blir godkänd i studentexamen. Det är inte kört! Ge inte upp. Det finns många folkhögskolor, över hela landet. Somliga med internat, somliga (som Hvilan) utan möjligheter att ordna boende på skolan. Somliga knutna till politiska eller religiösa rörelser, somliga (än en gång, som Hvilan) politiskt och religiöst obundna.

Det är aldrig försent för en lyckad skolgång.