Låt det gå, låt det dö, det är en ny dag

It’s revelation, celebration, graduation
Times collide watch the world awaken
All the past regrets from days gone by
Let it go, let it die

It’s a new day for the faceless
Take the torches from the useless
First amendment, second guesses
All dependant, I’ll do anything to help you

.

Annonser

Den övervakade skolan

I kväll, 20.00 på tvåan, ser vi det sista avsnittet av den brittiska serien Den Övervakade Skolan, och tystnaden i media är lika rungande som den varit alla dessa sju veckor.

I kvällens avsnitt är det examensdags, med allt vad det innebär av nervositet, glädje, fest och tårar. Vi får möta Ryan, som inte varit elev på skolan så länge men känner sig trygg och hemma i skolan och rutinerna och känner oro inför hur tillvaron kommer att te sig efter skolan. Aspergers syndrom gör inte saken lättare för honom, men lärarna och personlen gör allt de kan för att förbereda och stötta honom.

Vinnie, minns ni honom? Charmerande, begåvad elev med en hemsituation som till slut blev totalt ohållbar, hans mamma kastade ut honom och han lämnade skolan tillsammans med socialtjänsten (motsv) för en plats i ett stödboende. Han kommer tillbaka, men har inte riktigt fått balans i sitt uppförande ännu, och det är osäkert om skolan bedömer att det är lämpligt att låta honom delta i avslutningsfesten.

Ses vi på Twitter hashtag #educatingessex klockan åtta i kväll?

 

Ekonomi och utbildning

Det svajar en del i ekonomin, såväl den globala som den intereuropeiska, och med ekonomin gungar arbetsmarknaden. Att vara ung och försöka etablera sig på arbetsmarknaden i dag är inte lätt, att vara ung och sakna utbildning och försöka etablera sig på arbetsmarknaden i dag är svårt. Att vara ung, sakna utbildning och inte ha något etablerat nätverk och försöka etablera sig på arbetsmarknaden i dag är ännu svårare.

Jag vet att många unga är oändligt skoltrötta och inget hellre vill än att hitta ett jobb, få en fast inkomst och kunna slå sig till ro. Blotta tanken på att sätta sig i skolbänken igen är ren fasa.

Ändå har man mycket att vinna och lite att förlora på att leta långt långt därinne och se om man inte kan hitta en liten studiemotiverad gnista ändå. För det är ju så att de som får de få jobb som finns, det är de som har kontakter, nätverk och utbildning.

Hur det än är, det enda vi vet om framtiden är att den sannolikt kommer, så att lära sig så mycket som möjligt som så mycket som möjligt så att vi är beredda på lite än det ena, än det andra, är en god idé.

.

Med anledning av morgonens överhörning på bussen

Jag menade inte att tjuvlyssna, men eftersom jag stod precis intill er så råkade jag höra ändå, och det jag hörde gjorde mig lite bekymrad.

I skolan går man för att få möjlighet att lära sig både det ena och det andra, om ämnen av allehanda slag. När du slår upp boken för första gången kan det hända att allt ser komplett obegripligt och jättesvårt och konstigt och underligt ut. När du sitter där på första lektionen kan det hända att du tänker att ‘jisses, det här kan jag verkligen ingenting om’ och det är i sin ordning.

När läsåret är över kommer du att kunna mycket mer om saken. Du kommer att titta på det som ser helt obegripligt konstigt ut när du slår upp boken första gången och det kommer att vara välbekant och rent av enkelt.

Och kära unga människa, elev på okänd gymnasieskola någonstans i Lund eller Malmö, din lärare vet att det funkar så. H*n förväntar sig att du ska jobba på, fråga om det du inte förstår eller vill lära dig mer om, prova, misslyckas, lära dig av misslyckandet och prova igen, och ha lärt dig det som står i betygskriterierna när läsåret går mot sitt slut, inte att du ska kunna det redan nu när året precis har börjat.

Så knöla ner de där kriterierna längst ner i väskan, det är lärarens väganvisningar och inget du behöver bekymra dig om just nu. Öppna istället din bok en gång till och titta på alla de där obegripligheterna, och gläd dig åt att snart, mycket mer snart än du föreställer dig, kommer de att vara begripligheter för dig. Visst är det lite spännande?

 

Att gå i skolan

Det är inte så självklart enkelt som det ibland låter, det här med att ”gå i skolan”. Det är ingen förmåga vi föds med, vi människor, konsten att förhålla sig i och till och tillsammans med en grupp slumpvis utvalda människor, i en miljö med både skrivna och oskrivna regler och noga reglerade tidsjok för varje aktivitet.  Somliga tycks glida rakt in i det, har alltid med sig penna och papper, kommer alltid i tid, har alltid gjort läxorna och är alltid förberedda och pålästa. Andra behöver lite längre inkörssträcka, några fler chanser och lite mer vägledning.

Det är rätt bra att hålla i minnet att för den som håller på att lära sig att gå i skolan, att hantera själva konceptet och situationen, så blir det inte alltid så mycket fokus och energi över för själva den kunskapsinhämtning som förväntas pågå i klassrummet. Det betyder inte att människan i fråga är dum, har inlärningssvårigheter, är trotsig eller allmänt hopplös och besvärlig. Man kan tro det, men det är något helt annat det handlar om här.

Man ser det tydligast när människan i fråga har lärt sig hantera skolsituationen. Det som kändes rent förtvivlat, ångestladdat, kvävande, så omöjligt att man nästan är beredd att ge upp, för lärare, för eleven, för familjen, för alla inblandade, rätt som det är lättar det. Rätt som det är visslar det till, och det lärande man traditionellt avser när man talar om lärande i skolan tar fart.

Och då kan det gå undan!

Så, min slutsats är enkel: Ge inte upp! Det är sällan så illa som det ser ut att vara.

.

Styrdokumenten och riktningen

Jag har grubblat ett tag över det här med styrdokumenten och formuleringarna och hur man ska tolka dem och använda dem och sådär. Det är många kloka som verkar ha förstått precis, och andra som verkar lika kloka som funderar och grubblar de också. Ibland har det varit en väldig massa diskussion om vad det är som ska läras ut när, och kring om styrdokumenten styr för mycket eller lagom mycket eller för otydligt eller för övertydligt vad man ska lära ut.

Och det gör mig fundersam. För när jag läser så tycker jag mest att dokumenten pratar om vad eleverna ska få tillfälle att lära sig, vad de ska ha lärt sig när de är färdiga med kursen och vad som är jätteviktigt att de lär sig eftersom de behöver kunna det när de läser nästa kurs, eller kursen efter det. Och inte alls jättemycket om hur läraren ska göra, det verkar man tänka att det kan nog lärarna själva.

Jag vet inte riktigt hur jag ska tänka om detta, så jag frågar, i förhoppningen att någon klok en vill kommentera, vad ser ni när ni läser?

Den döda linjen

I DN skriver Lotta Edholm och Ulf Lindberg i en lite osammanhängande och rätt svamlig debattartikel om sin syn på skolans uppdrag:

Skolans huvuduppgift är att förmedla kunskap. Tjänsteföretagens höga ranking av kunskaper i svenska språket visar på behovet av tydligt fokus på kunskapsuppdraget, där svenskämnet är själva kärnan. Det finns emellertid ingen motsättning mellan en skola för kunskap och en skola som bibringar eleverna nödvändiga handlingskompetenser för yrkeslivet genom att ställa tydliga krav.

De ”handlingskompetenser” som åsyftas är ”servicemedvetenhet, ansvarstagande, initiativförmåga och affärsmässighet” och dessa bör unga svenska skolelever bibringas genom t ex ”åtgärder som kvarsittning efter skoldagen eller försittning på morgonen, i syfte att minska exempelvis sena ankomster”. Hur man kopplar detta till vare sig servicemedvetenhet, ansvarstagande, initiativförmåga eller affärsmässighet framgår inte, möjligen beroende på att dessa åtgärder faktiskt inte verkar fungera riktigt som de tänkt:

Uppenbarligen är dessa insatser inte nog. Vi menar att gymnasieskolan måste ställa högre krav på att elever att ta ansvar, exempelvis genom att skolarbeten lämnas in i tid. I många yrken innebär en passerad deadline att loppet är kört – någon andra chans ges inte.

Det kan vara värt att fundera över om ”nog” är rätt ord i sammanhanget. Det kan vara värt att fundera över om de insatser Edholm och Lindberg beskriver överhuvudtaget är effektiva, adekvata, rationella eller genomtänkta, i synnerhet om man är ute efter att främja ansvarstagande och initiativförmåga. Det kan vara så att det rör sig om slentrianåtgärder som tas till för att klämma till de sturska ungarna som inte uppför sig tillräckligt respektfullt, och att den uppnådda effekten inte alls blir den avsedda, även om det känns gott att kunna utdöma straffsittning.

Helena von Schantz har läst och reagerat, liksom Metabolism, Inga Magnusson och Ordklyverier bland andra. Läsvärt.

Det händer då och då att jag har anledning att diskutera detta med deadlines med elever, ibland för att de drabbats av att deadlinen plötsligt hoppat fram bakom en buske och bitit dem i näsan, ibland för att de ifrågasätter en deadline, vanligen för att de uppfattar den som för snäv, ibland för att de ifrågasätter deadlines som fenomen.

Jag använder deadlines som ett planeringshjälpmedel för eleverna, om de håller dessa blir deras arbetsbörda under året rimligt jämn, och de slipper de uppleva att de plötsligt står inför ett oöverstigligt berg av uppgifter, stora som små, mot slutet av läsåret och antingen preseterar långt under sin nivå eller helt enkelt inte hinner.

Jag använder också deadlines som ett hjälpmedel för att eleverna ska göra uppgifterna i rätt ordning. Läsåret är upplagt så att det ena leder till det andra, och gör de då den femte uppgiften först blir det många gånger svårare än om de gjort de föregående fyra uppgifterna innan.

I många fall lär de sig på kuppen att det har sina fördelar att ta ansvar, och visa initiativ. Det har de nytta av många gånger i livet.

Jag använder inte deadlines för att lära eleverna att ge god service. Det funkar inte så.