Latmaskar!

Jag hamnar i ett samtal om ‘lata elever’, ni vet de där eleverna som har alla förutsättningar att klara skolan med glans, de har alla verktyg, de har förståelsen, de har allmänbildningen, de har de sociala förutsättningarna, de har allt, men de vill inte. De där otacksamma eleverna som väljer bort skolarbetet fast de har sån potential, som hellre slösar sin tid på sina datorer eller häng med polare, som inte tycker någonting är roligt, allt är bara jobbigt och tråkigt och aldrig kommer de med några konstruktiva förslag om hur man skulle kunna gör det roligare heller!

Man kan bli rent frustrerad när man hör dem sucka och pusta, och så orättvist mot de där eleverna ni vet som verkligen kämpar och sliter, dag och natt, för att hålla näsan över vattenytan! Trots att uppgiften är så enkelt och eleven knappast kan ha några som helst problem med att klara den så gör h*n den inte. Och där ligger själva problemet. Eleven gör helt enkelt inte det h*n borde göra i skolan, läraren får inget att bedöma för att sätta betyg, och båda blir mer och mer frustrerade över situationen.

Det finns en och annan latoxe i våra klassrum, visst gör det det. De är oftast väldigt charmiga och tacksamma för varje putt och puff som ger dem styrfart, och de klagar sällan, mycket sällan. Men de är sällsynta. Och det är inte dem jag pratar om här. Det här handlar om en helt annan kategori elever.

Det är lätt som lärare att känna att man har gjort allt, ALLT för eleven, kasta händerna i luften och lägga energin på övriga elever istället. Hur det än är kan vi ju inte dra alla till godkänt, eller hur?

Samtalet påminner mig om en diskussion hos Mats för ett tag sedan. Diskussionen utgick från Roland S Perssons installationsföreläsning om situationen för exceptionellt elever i klassrummet. Tänk om det skulle vara så att den där lata eleven inte alls är lat, utan understimulerad och kanske rent av uttråkad?

Det är värt att överväga möjligheten, inte sant?