Förändringar?

Jag noterar att jag på senare tid allt oftare valt att låta ett klipp stå för en del av det jag vill säga i mina blogginlägg. I dag är inget undantag:

.

Det händer något i skoldebatten just nu. En skiftning i kulören, ljuset faller lite annorlunda, skuggorna har flyttat sig en aning och allt fler talar öppet om aspekter som för bara några veckor sedan betraktades som faux pas att ens nämna. Jag ser och jag gläds.

Skolerisk sammanfattning och pragmatiskt visionerande?

Inlägget om Skoleriska begreppshierarkier i går kväll ledde till intressanta diskussioner kring om och varför det faktiskt gör skillnad om vi söker gemensamma definitioner på begrepp och uttryck vi och andra slänger omkring i debatterna. Vi konstaterade att vi kan ha flera gemensamma definitioner på ett och samma begrepp, förutsatt att samtliga i diskussionen vet vilket som är aktuellt i vilket sammanhang, men att det riskerar att komplicera saker och ting och ökar risken för missförstånd. Vi konstaterade också att det, ur kommunikationssynvinkel, finns mycket att vinna på att vara så specifik som möjligt.

Ordet skoleriskt är, för dig som undrade, en ordlek, ett konglomerat av orden skolastik och kolerisk. Det kändes lite passande.

Vi pratade en del om skoldebatten som sådan också, i kommentarstråden, och jag skulle vilja ta den diskussionen i ett eget inlägg, för att inte helt virra till saker och ting. Mats skrev:

Det kanske är en obehaglig vandringslegend om den oföränderliga kolossen på lerfötter, som motstår alla reform och revolutionsförsök i kraft av sin institutionella tyngd.

På ett plan kan vi kanske vara tacksamma över att lärarna inte alltid har sprallat med i politikernas ivriga försök att styra skolan, men vi kan liksom inte spela på båda hästarna (att samtidigt njuta av det politiska skyddet och strunta i läroplan)

Just nu är intresset för skolan stort i politiken. Kanske mer för metoderna än för vad vi egentligen vill med skolan.

Jag saknar fortfarande visionerna i diskussionen. Därför behöver vi Dewey.

Dewey är en av hörnpelarna i svenskt skolmedvetande. Han var en amerikansk filosof och psykolog, och är ett av de där ‘namnen’ som skolfolk slänger sig med, och har man lite bakgrundskunskap tänker man sannolikt learning by doing, Vygotskij, pragmatism och, aktuellt i den här diskussionen, demokratisering.

Jag har beskrivit en bild av min vision, mitt utopia, tidigare. Hur ser ni på skolans framtid? Vad kommer att ändras? Vad förblir sig likt? Vart är vi på väg? Vem är det som styr? Politikerna? Lärarna? Eller något mer ogripbart, samhällsandan kanske? Och vad händer om man ställer frågan ”Vilken funktion fyller de hierarkiska strukturerna i undervisningen?”

Sökordskärlek

Någon har sökt på kreativitet+pelargångar och hamnat här.

Välkommen! Du gjorde min söndag till en glittrande söndag.

.

Lärarlegitimation

Ett legitimationssystem bidrar till att säkerställa kvaliteten på lärarkåren som helhet, och till att höja statusen på läraryrket. På så vis kan läraryrket bli mer attraktivt”, säger Socialdemokraternas utbildningspolitiske talesperson Mikael Damberg i ett pressmeddelande
berättar SvD. Det är mycket fokus, i media åtminstone, på det här med vilken enorm statushöjning legitimationen kommer att medföra. Det är olyckligt, tycker jag, själva poängen med legitimationen är inte att höja lärarnas status, snarare är det ett steg i en strävan att höja kunskapsnivån i svenska skolan, och sen hålla den där. Aftonbladet skriver också om introduktionsåret som är en betydande del av förslaget:
För att få ansöka om legitimationen krävs antingen en examen från en lärarutbildning eller en högskoleexamen som kompletteras med en examen från en utbildning i pedagogik.
Läraren måste också genomgå en ettårig introduktionsperiod och godkännas av rektor innan legitimationen utfärdas.
– Det kan jämföras med AT-tjänsten för läkare eller tingsnotarietjänst för jurister, säger Björklund.
Jag är inte helt förtjust i tanken att rektor ska godkänna introduktionsperioden. Jag hade föredragit att godkännandet gjorts av ett råd, där rektor för all del kan ingå som en part, men representanter för skolverket och varför inte examinerande lärarutbildning också.
Björklund uttalar i DN en förhoppning om legitimationskravets effekt på kommunerna:

När en legitimation införs tvingas också kommunerna att anstränga sig mer för att hitta utbildade lärare, anser Björklund.

– Nu kan det vara billigare att anställa obehöriga, vilket kan påverka hur mycket kommunerna anstränger sig. Det ändrar vi på när vi skärper kraven, säger han.

För att de nya reglerna inte ska ställa till problem för skolor med en stor andel obehöriga införs en treårig övergångsperiod. Under den tiden kan skolorna hinna utbilda sina obehöriga lärare.

Jag är positiv till förslaget. Vad tycker ni?

Läsårsdisponering

Detta inlägg inledde sin existens som en kommentar på en kommentar, men jag inser att det var aning långt som kommentar, och publicerar därför en utvecklad (och därmed ännu längre) version av det som inlägg också:

Tvåterminssystemet med det långa sommarlovet hör hemma i ett samhälle där barnen och ungdomarna behöver tas i anspråk som arbetskraft om sommaren, för att bruka jorden och skörda dess frukter. Under vintern var det lugnare i jordbrukssamhället här i norden, och det gick att undvara de unga då och då så att de fick möjlighet att gå i skolan.

Detta samhälle är borta nu. Det tillhör inte ens gårdagen, det var på väg bort redan då. Idag är det industrisamhället som sakta försvinner bort medan vi, som samhälle, går in i något nytt. Kunskapssamhället säger någon, tjänstesamhället en annan, ingen vet säkert ännu men det är spännande att fundera kring.

Oavsett vilket det blir så är det viktigaste ledet i benämningen ‘samhälle’. Det vi gemensamt bygger, förvaltar och driver. En oerhört viktig del i ett samhälle är dess samlade kunskap, hur den förvaltas och hur dess enskilda individer har tillgång till den. Den är ett samhälles styrka och framtid. Utan den har vi ingen välfärd, vi har ingen export, vi har ingen utveckling, ingen tillväxt.

Här kommer skolor, högskolor, universitet etc in i bilden, men också bibliotek, internet och, på ett hörn, arbetslivet. Att studera, forska och undervisa, att ta del av, utveckla och sprida vår gemensamma kunskap till andra, att bidra till att höja kunskapsnivån och bildningsnivån i samhället är ett stort ansvar, inte bara för individen utan för hela samhället. För oss alla.

Och eftersom det ligger i allas vårt intresse att detta utförs, och utförs väl, tycks det mig rimligt att vi alla bidrar till att finansiera detta på olika sätt. Redan från förskolan genom hela utbildningsvärlden är det viktigt att vi alla tillsammans tar ansvar för att eleverna möts av goda, välutbildade pedagoger. Det är viktigt att de vistas i ändamålsenliga miljöer och får utrymme att utvecklas åt alla håll. På samma gång. Hela tiden. Och gärna överallt. Det är viktigt att det finns adekvat utrustning i tillräckligt mängd, och att lärare och övrig personal ges utrymme både till ständig fortbildning och har tillräckligt väl disponerad arbetstid för att kunna utföra sitt uppdrag på ett bra sätt. Detta är viktigt för eleverna, och det är viktigt för hela samhället, nu och i framtiden.

Vi pratade om hur man på effektivast möjliga sätt kan disponera läsåret. Fyller det långa sommarlovet verkligen någon funktion i skolans kunskapsutvecklande och kunskapsförmedlande uppdrag, eller är det snarare tradition och nostalgi som får oss att hålla fast vid det? Att låta studenter och elever gå och fördriva tiden, oavsett om de gör det på ett arbete, ligger på stranden, åker utomlands eller vad de nu sysslar med, i ett kvarts år, varje år, tycks mig som ett enormt resursslöseri.

Bättre då att omdisponera studieårstiden så att hela året utnyttjas effektivare, och vi går så väl rustade som det är möjligt in i det nya, vare sig det är tjänstesamhället, kunskapssamhället eller StarWars-samhället.

Medioker forskning

Sverige hör till de länder i världen som satsar allra mest på forskning och utveckling. Framför allt beror detta på näringslivets stora satsningar. Men även statens utgifter är höga i ett internationellt perspektiv.

Men Sverige lyckas alltför dåligt med att dra nytta av de omfattande satsningarna. Alltför få forskningsresultat omsätts i innovationer som skapar sysselsättning och exportinkomster. Inom alltför få forskningsområden ligger Sverige i den internationella forskningsfronten

skriver forsknings och högskoleminister Tobias KrantzDN debatt. Även SvD tar upp tråden. Massa pengar, liten utdelning, alltså, och det är ett bekymmer. Svenska forskare citeras inte alls så ofta som man skulle önska, internationellt sett, och man kan med en bekymrad rynka i pannan konstatera att även om svensk forskning har en bred och till synes stabil bas är toppen smal.

Svensk forskning är medioker.

Det finns givetvis flera orsaker till detta. Svenska forskare är inte dummare än forskare på andra platser, och våra universitet och forskningscentra är inte jättekassa. Nej, problemet ligger på andra ställen, och Krantz listar ett antal åtgärder som Forskningsberedningen föreslår:

Rusta upp hela det svenska utbildningsväsendet med tydligare fokus på kunskap.

Förbättra villkoren i forskarutbildningen. Fler forskarbegåvningar, även från studieovana miljöer, bör fortsätta i en forskarkarriär.

Tydligare kvalitetsdrivande åtgärder för forskningen som baseras på fler kriterier än citeringar bör införas.

Stärk samverkan mellan akademi och näringsliv.

En rad åtgärder för att stärka Sveriges attraktivitet som bas för FoU-verksamhet bör dessutom genomföras.

Och, kanske viktigast av allt, i artikeln framhålls den enorma betydelse det har att forskare får frihet i sitt arbete, och därtill hur viktigt det är för att nå framgång på lång sikt att det finns utrymme att misslyckas!

Det kan tyckas paradoxalt att i ett stycke skriva om hur man bekymrar sig över hur litet utfall man får trots att man pumpar in så mycket pengar i svensk forskning, och sedan till synes vända helt om och framhålla hur viktigt det är att med utrymme att misslyckas. Egentligen är det tvärtom – det ena är en följd av det andra. Om det inte finns utrymme att misslyckas riskerar man att resultatet blir lågkvalitativ, försiktig, nervös forskning som bara rör sig inom välkända områden och ägnar tid och resurser åt att bekräfta det man vet och försynt antyda att där kan finnas mer att lära inom områden.

Det ger inga internationella citat, det ger inga framgångar, inga nobelpris, inga utmärkelser och framför allt – en forskning som kryper omkring nervöst på trygg marknivå ger ingen möjlighet för framtida forskare att ta avstamp från trädtopparna för att svinga sig mot stjärnorna.

Det Krantz skriver om är egentligen inget speciellt revolutionerande, inget nytt. Det som gör det värt att skriva om är att det faktiskt finns en tanke om vad man ska göra åt saken. Inte vad man kan, eller skulle kunna, göra åt saken, utan vad man ska göra åt saken.

Hur man ämnar lyfta svensk forskning från medioker till excellent.

Det är lovande.

Lust att lära

Det blir mycket Anne-Marie Körling idag, hon tänker så klokt så det finns mycket att anknyta till. Om lust att lära tänker hon till exempel:

Vi talar ofta om lusten att lära. Det kan lätt missförstås med ”det ska vara roligt att lära sig”. Men vilket är det pedagogiska anslaget i denna definition av lärande? Jag behöver ett tydligare språk för det jag vill försätta mina elever i. Jag behöver definiera ordet lust.

Jag talade lite om en undersökning som visar att elever upplever skolan som tråkig, rätt upp och ner. Orsakerna till ledan var inte att det var för lite underhållning i skolan, det nämndes inte än. Det var helt andra saker som låg till grund för detta. Det är viktigt att vi minns att motsatsen till att ha tråkigt i skolan inte innebär att det alltid ska vara en lek i skolan. Lust att lära innebär inte detsamma som lustigt att lära, inte alltid och inte automatiskt.

Ordet lust behöver definieras, skriver Anne-Marie.

Jag definierar lust som längtan och passion, engagemang och en vilja att återvända till objektet för ens lust, om och om och om igen.

Lust att lära innebär en längtan att lära sig mer, att sätta det man kan i nya sammanhang. Att ställa det man lär sig i relation till det man redan kan och se hur de ter sig i detta perspektiv. Att vidga sina horisonter, att dela med sig av sin kunskap och ta del av andras.  Det innebär hårt, engagerat arbete, ibland så hårt att man nästan är beredd att ge upp men ändå fortsätter bara en liten stund till för att man vet att snart, alldeles snart, då… Och det innebär att återvända med energi i stegen, inte för att man vet att man kommer att underhållas och roa sig hela dagen, utan för att man vet att man kommer att utmanas och få tillfälle att utmana, både sig själv och andra.

Ungefär så ser jag på begreppet lust att lära. Om vi kan hålla det levande i skolan tror jag att färre elever kommer att uppleva sig som uttråkade på daglig basis.

Vad tror ni?