Livet är ett lotteri

och för många tycks det vara ett livslångt trauma att andra har det bättre, suckade den medelålders medelklassmannen. Och visst är det så – livet är ett lotteri.

Somliga växer upp i kommuner där politiker och tjänstemän satsar pengar på skolan och utbildningen, där lärarlyftet ses som en möjlighet att ta till vara och eleverna som framtida tillgångar. Andra växer upp i kommuner där fortbildning ses som en onödig utgift, fullständigt lika onödig som att täta klassrumstak eller låta elever dricka mjölk till maten.

Somliga föds som barn till ensamstående arbetslösa mammor med en nästan magisk förmåga att ge sina barn harmoni och styrka ändå, andra föds i familjer där föräldrarnas styrka inte räcker till för att hålla modet uppe när pengarna inte räcker. Ytterligare andra föds i familjer där båda föräldrarna har välbetalda jobb och gott om tid och möjlighet att ge sitt barn både upplevelser och god utbildning, oavsett hur kommunen de bor i väljer att prioritera.

Skolan är inte den stora utjämnare, men är det verkligen för mycket begärt att alla ungar i svensk skola åtminstone har ett helt tak över huvudet och lärare som har reell möjlighet att hålla sig uppdaterade både med forskning och utveckling inom sitt ämnesområde? Oavsett vilken kommun de råkar bo i?

Jag tycker inte det, vad tycker du?