Skiftesföreläsning i kväll

Det är dags för skiftesföreläsning på Malmö Högskola igen.  I kväll är det Guy Standing, professor i Utvecklingsstudier vid University of London och Mikael Stigendal, professor i sociologi från Malmö Högskola som kommer att prata om prekariat. Begreppet är knappt ett halvsekelt gammalt, och fortfarande okänt för många, trots att det börjar bli allt mer etablerat i samhällsdebatten och samhällsanalysen.

Jag förutsätter att publiken kommer vara fylld av vetgiriga lärare, att vi måste komma i god tid för att få platser samt att där kommer finnas möjlighet att ladda digitala enheter. Den ständiga bristen på eluttag i föreläsningssalar runt om i landet är samtidigt en källa till frustration och ett tyst vittnesmål om hur snabbt framtiden utvecklas i en oförutsedd riktning.

Bortgjord

Visa mig en människa som aldrig gjort bort sig, och jag ska visa dig en människa som inte vågat stoppa näsan utanför sin trygghetszon någonsin.

För att utvecklas, lära sig något, komma vidare, växa, lära sig mer, vidga sin horisont så måste man våga. Och när man vågar så trampar man i klaver, snubblar på sina fötter, säger fel sak vid fel tillfälle, dyker upp fel klädd, blir fotograferad och hamnar på Facebook.

Värt det.

Varje gång.

Tveklöst.


 

maniFESTation på Hvilan

I morgon är det dags – vi håller fest på min vackra arbetsplats, folkhögskolan Hvilan – en manifestation på temat Att Göra Skillnad.

Det kommer att finnas mat av olika slag att köpa, det kommer att bjudas musik, det kommer att bli högtidliga invigningar av saker och ting, och framförallt kommer det att bjudas på föreläsningar , workshops, uppvisningar, utställningar och fantastiska människor, och vi håller på hela eftermiddagen, ända fram till klockan fem.

Klockan tolv hälsar rektor välkomna, det finns risk att lärarkören sjunger, och därefter kommer Rickard Söderberg att berätta lite om hur han tänker och agerar kring det här med att förändra världen.

Det händer så mycket i världen just nu, så många paradigm skiftar, förutsättningar förändras, men det händer inte av sig själv. Vi, människor, alla människor, tillsammans och var och en, kan göra så mycket.

Välkomna att inspirera och inspireras

image

Mönsterpassning

Ni vet hur det kan vara ibland – man anar att det kan finnas ett mönster men man ser det inte. Antingen för att man befinner sig för nära, eller för långt ifrån, eller i en konstig vinkel, eller för att man råkar titta åt fel håll, ljusförhållandena förvillar eller något annat stör.

Ibland handlar det om ett mönster som har en rent dekorativ funktion, men ibland handlar det om ett mönster som skaver, som gör saker besvärligare, som krånglar till det och som behöver anpassas eller rent av förändras. Och det händer att den process man behöver gå igenom för att upptäcka mönstret är tung och jobbig, rent av smärtsam, och det händer att processen man behöver gå igenom för att ändra på mönstret också är obekväm och obehaglig,

Men nog kan det vara mödan värt, när man väl kommit fram till den punkt där mönstren man såg och mönstren man ser nu passar ihop, när det som skavde slätats ut och det som stoppade upp börjar bidra i stället, kan det inte?

Paradigm igen

Paradigm skiftar omkring oss. Det sker hela tiden, oftast utan att vi riktigt lägger märke till det förrän vi faktiskt sätter oss ner och tittar tillbaka. Synsätt och perspektiv som framstod som progressiva och nyskapande igår är plötsligt gammalmodiga och konservativa, sedvänjor och traditioner som fyllde viktiga funktioner har transformerats till kuriosa och turistjippon, samhällsgrupper som var tongivande betraktas med milt överseende och platser som varit välbesökta lockar plötsligt knappt någon ens med jippon eller tv-program medan andra ställen rätt som det är varken har stolar eller bord nog till alla besökare som ivrigt köar i timmar även om det ösregnar.

Ett av de absolut tydligaste tecknen på att ett paradigmskifte ägt rum är hur de som befann sig i bekvämt priviligierad position i det gamla paradigmet smått aggressivt börjar försvara sina positioner, lyfta gamla meriter som vore de dagens och högljutt kräva att saker och ting anpassas efter deras speciella behov. Vill det sig riktigt illa kan de ta till aggressivitet och våld in sin strävan efter att slippa anpassa sig efter de nya förutsättningarna.

Det är tråkigt, men kanske oundvikligt, trots att vi nog alla egentligen vet att det är hur lätt som helst att förvandla ett ägg till en god äggröra, men att förvandla äggröra till ett ägg igen är omöjligt.

.

Luftkonditionering

Det kan vara svårt för den som lever i ett land som Sverige, i synnerhet en sån förlåtande sommar som denna. att fullt ut föreställa sig vilken enorm skillnad luftkonditionering faktiskt gör i ett mer tempererat klimat. Inte bara på stora arbetsplatser som hotell, produktionsanläggningar, sjukhus och kontor, utan i biografer, restauranger, caféer, muséer och inte minst bostäder innebär möjligheten att erbjuda svalka helt nya förutsättningar för ekonomi, hygien, hälsa och produktion.

Men det kostar. Luftkonditioneringar drar stora mängder energi, och att producera och underhålla anläggningarna innebär påfrestningar för miljön. Att föreställa sig en begränsning i användandet är inte realistiskt, och inte rimligt heller. Utvecklingen går inte bakåt. Visst kan man tycka att de stora turistanläggningarna är onödig lyx, men deras betydelse för de omgivande samhällena gör att lösningen på dilemmat måste ligga i en annan riktning.

I riktning mot mer miljövänlig el – solenergi, vindenergi, vågenergi blir effektivare för varje år som går, och äldre, inneffektivare bör bytas ut så snart det är tekniskt möjligt, snarare än när det tycks ekonomiskt lämpligt.

I riktning mot förfinad byggteknik. Arkitektoniskt, stadsplaneringsmässigt och rent byggnadstekniskt förfinade. Fönster, dörrar, väggarnas placering, vädersträck, utrymme mellan byggnader, växtlighet, material, trapphus, rummens storlek och placering, alla aspekter spelar in.

Och givetvis i riktning mot miljövänligare och effektivare luftkonditioneringsteknik, och där är jag inte lika säker på att utvecklingen trillar på som den borde. Det kan hänga ihop med att det är fasligt kostbart att byta ut befintliga anläggningar, det är komplexa system och kräver ofta viss ombyggnad för att bytas?

Det kan också vara så att jag helt enkelt är oinformerad, att forskning och utveckling går framåt och stora investeringar som kommer ge god avkastning både ekonomiskt och miljömässigt görs?

Det vore trevligt.

Ring in det nya och ring ut det gamla

i årets första, skälvande minut

Läsåret är över. Kvar står en skola så öde och tom som en skola bara är när läsåret är över. Det spelar ingen roll hur mycket och energiskt lärare och övrig personal springer omkring, en skola utan elever är tom.

Och så ska det vara. Nu börjar det nya, och av det gamla finns bara minnen kvar. Vi kan inte lägga till något, vi kan inte dra ifrån. Vi kan inte ändra eller rätta till. Vi kan bara lära oss av det vi gjorde, vad som gick bra och varför det gjorde det, vad som gick mindre bra och vad vi kan göra för att det ska gå bättre nästa gång.

Förra sommaren berättade jag lite om vad jag gjorde under det som med lekmannabegrepp kallas sommarlov. I år kommer det att se lite annorlunda ut. För mig personligen, men jag hoppas också att vi som skola tar till oss av de råd och den feedback vi fått under läsåret. Det hoppas jag gäller skolan som institution i landet också.

Det räcker så, nyårstal bör varken bli för långa eller för dystra.

Gott Nytt År!

.

Everybody hurts

I samtalet på Twitter kring betygsinlägget nyss satte kloka HaudIgnota rätt som det var ord på en tanke jag inte stött på tidigare, men som tycks mig helt rimlig nu när jag ser den.

På samma sätt som många andra yrkesgrupper som arbetar med människor, präster, diakoner och terapeuter t ex, får möjlighet att gå i kontinuerlig och professionell handledning för att kunna behålla det yrkesmässiga perspektivet även i de delar av arbetet som kommer nära och rör upp känslor borde lärare få göra det. På arbetstid, givetvis, eftersom det vore en del av den professionella utvecklingen , men, tror jag, individuellt (och hos välutbildade handledare snarare än entusiastiska ”coacher”), och utöver de samtal och den tid man redan i dag använder för arbetslagsarbete, ämneslagsarbete, skolutveckling, fortbildning etc.

Detta skulle å ena sidan ta en timme av veckoarbetstiden, det skulle det göra, vilket på en skola kan tyckas ställa till det i schemaplaneringen, men å andra sidan skulle det sannolikt göra så att lärare mår bättre, att arbetslag fungerar bättre, att lärares stressnivå sjunker ner till hanterlig nivå etc. I det långa loppet tror jag man vinner tid på det, såväl på individnivå som på organisationsnivå.

Det här är en nyfödd tanke, inte alls genomtänkt och genomreflekterad ännu, men jag tror den är värd att tänka vidare på. Vad säger ni? Prova tanken en stund och berätta gärna hur den känns.

Min lyckliga stjärna

Någon berättade för mig att man vet om man tittar på en planet eller en stjärna helt enkelt för att stjärnor tindrar och glittrar medan planeter lyser med ett stadigt sken, som månen fast mindre. Varför det är så har jag inte riktigt luskat ut ännu, men jag gläds åt att veta detta och känner mig genast mer astronomiskt orienterad*

Det var inte alls det jag tänkte prata om, men jag tänkte att det kanske är kul att veta.

I själva verket tänkte jag prata om något helt annat:

Jag, som är född under en vandrande stjärna, glömmer ibland att andra kan tillbringa tillvaron på ett mindre kringirrande sätt, och vara rätt nöjda med det. Det tycks mig fascinerande på ett exotiskt sätt, att man kan trivas bäst när man kan avgränsa sin tillvaro till ett geografiskt mycket begränsat område, helt utan att känna sig vare sig instängd eller begränsad. Jag anar att de människor som har den förmågan ser världen i ett helt annat ljus än jag ser den, och jag jobbar på att behärska min impuls att fråga ut dem för att försöka få en skymt av deras perspektiv.

Människor är rent generellt ett grundligt fascinerande släkte – så inbördes olika, med så olika önskemål, behov och sätt att tänka, agera, reagera och se på världen. Tack vare detta inte bara kan människor leva överallt på jorden, utan också trivas i alla olika slags miljöer. Och tack vare detta utvecklas och förändras de mänskliga samhällena hela tiden, ofta i förutsägbara, regelbundna mönster men rätt som det är i en helt oförutsedd riktning (att man i efterhand kan se vad som ledde till det som ledde till som ledde till betyder inte att det gick att se i förväg, med det man visste då)

Ja, det var ungefär allt jag har att säga om saken i kväll. Jag tror jag kommer återkomma till ämnet.

.

.

*via det utvidgade lärarkollegiet på Twitter lär jag mig att ”planets reflect light and shine, stars shine producing its own light, a twinkling light” och känner mig ännu mer astronomiskt orienterad. Tack!

Från ett annat perspektiv

Jag deltog i ett projekt för… ja, det är barmhärtigt länge sedan nu. Mycket vatten har runnit under broarna, årstider har växlat flera gånger och många månfaser har passerat, för att uttrycka sig poetiskt. Mitt hår har blivit gråare, och förhoppningsvis har jag blivit lite visare sen dess. Jag tror det.

Det var ett projekt som inte genomfördes väl. Inte alls. Planeringen, kommunikationen, informationen, samarbetet, ledarskapet, genomförandet, uppföljningen, allt haltade, till och med tekniken svek till slut.

Det hade kunnat bli bra, projektet hade potential men ibland blir allt bara fel – fel tillfälle, fel konstellation, fel tidsram, fel plats för just detta.

Högmodet fick sig en välbehövlig knäck, ödmjukheten fick övas och jag fick en påminnelse som mest liknade en våt handduk i bakhuvudet om att jag bör lita på min instinkt. Det kan man glädjas åt. Efteråt.

Jag har inte tänkt på projektet på länge nu, det var en nyttig erfarenhet på väldigt många sätt men inget jag har lust att göra om.

Men så plötsligt för bara lite tid sedan fick jag, som en blixt från klar himmel, överväldigande beröm för min insats.

Det hade jag inte väntat mig. Jag trodde, jag hoppades, att alla hade glömt det, men så var tydligen inte fallet.

Så jag plockade upp projektet ur erfarenhetsarkivet igen, och har försökt se på det från andra perspektiv. Och jag kan faktiskt se att det ligger en del i berömmet. Tack vare de belysande och mycket vänliga kommentarerna ser jag sidor jag inte såg förut.

Jag kan nog till och med, eventuellt, tänka mig att göra det igen, faktiskt.

Eventuellt.

Ja, jag vet, lite kryptisk är jag, men det är för att jag bara var en av dem som deltog i projektet.