Dagen i dag

Glad valdag!

Jag hoppas ni röstat, med hjärtat för all del, men i än högre grad med förståndet, med eftertanke, mod och integritet.

När jag skriver detta är vallokalerna fortfarande öppna, det är köer på många platser och katten är kvar i lådan. Vi följer valvakan i en känsla av att vi gjort allt vi kan, för ögonblicket. När vi vet hur utfallet blir kan vi börja förhålla oss till det.

Annonser

Valsöndag

På söndag är det dags, det är på samma gång första och sista första valsöndagen. Samtidigt som det är första gången mitt allra yngsta barn går och röstar, och jag är alldeles glatt uppspelt inför detta, så är det sista gången något av mina barn upplever sin första valsöndag. Jag är både stolt och lite vemodig på samma gång.

Tänk, vi är 400 miljoner människor i 28 länder som röstar fram 751 ledamöter till ett gemensamt paralament på söndag. Väldigt många människors röster som vägs in, alla betydelsefulla, alla räknas, oavsett vilket av länderna vi bor i, oavsett vilken ekonomisk status vi lever under, oavsett vilken social status vi har. Det är rätt mäktigt, är det inte?

 

Fånga dem alla

Vi lyssnar SVT Forums förstamaj-sändning, och en återkommande formulering blir kvar i mitt medvetande. De fyra studiokommentatörerna talar om hur partierna vill ”fånga” medelklassväljarna, hur de vill ”fånga” de kvinnliga väljarna, hur de vill ”fånga” de otrogna väljarna.

Sällan har jag känt mig mer som en Pokémon

 

Demokrati

Av grekiska kratein – styre och demos – folk.

2 500 år tidigare, på det grekiska fastlandet: Adeln har missbrukat sin makt och Athen befinner sig nu på gränsen till revolt. Något måste göras! I ett desperat försöka att rädda staten ger man arkonten Solon stor frihet i sitt ämbetsutövande, och han förvaltar den klokt. Lagarna mildras, skulder efterskänks, slavar blir fria och en folkförsamling inrättas. Alla medborgare i Athen får rätt att rösta i Ekklesia och friden lägrar sig.

Nja, nej, fullt så smidigt gick det naturligtvis inte till, alla medborgare inkluderade sannerligen inte alla människor, inte ens alla vuxna människor, och inte fattades alla beslut genom folkomröstningar heller. Men tanken om att folket själva skulle styra staten de levde i hade slagit rot i europeisk mark, och den växte och frodades genom årtusenden. Inte alltid, inte överallt och inte hela tiden, men när vi ser oss omkring idag finns den där, överallt i EU.

Här i Sverige är vi sedan generationer tillbaka vana vid att vi lever i en representativ demokrati, trots monarkin. Vi tar den för givet, ifrågasätter den inte utan ser det många gånger som en slags naturlag att två eller tre gånger varje årtioende, då får vi säga vår mening i allmänna val, och däremellan sköter politikerna det där politiska åt oss. Därför är det inte konstigt att det blir visst rabalder när det i en undersökning kommer fram att det finns ungdomar idag som skulle vara villiga att lägga sin röst på den politiker som erbjuder pengar eller annan gåva, eller som uttrycker att en stark ledare som inte behövde bry sig om valresultat styrde landet, det är nog ingen dum idé ändå.

Detta är allvarligt. Man pratar om ett misslyckande för skolan, man pratar om förstärkningar i historieämnet i skolan, man pratar om attityder och ungdomsförbund och visst har det sin betydelse. Men det man inte pratar om, trots att det är vad man borde prata om, är hur det kan komma sig att ungdomar upplever att deras inflytande och ansvar i samhället är så obetydligt att det gör detsamma var de lägger sin röst, de kan lika gärna sälja den för en slant så får de åtminstone en slant i handen.

Demokratin är ingen naturlag, den är ett samhällsystem som kräver av oss medborgare att vi tar vårt ansvar. Inte bara en gång när det är valår, utan varje dag, varje år. Den kräver att vi faktiskt lyssnar på varandra, och tar den andres åsikt både på allvar och under övervägande, och den kräver av oss att inte bara ha utan ge uttryck för underbyggda åsikter om det som gäller oss alla. Det innebär också att den kräver av oss att sätta oss in i de frågor som angår oss alla. Som sjukvård, omsorg, vägnät, järnvägar, universitet, skolor, forskning och situationen i EU, t ex den ekonomiska krisen i bland annat Grekland.

Om vi inte gör det, utan sitter på våra rumpor och tycker att det är politikernas sak att sköta, då bör vi inte förvånas över att ungdomar tappar tron på det här med att folket ska styra.

Än en gång är vi tillbaka i det här med ansvar. Vi kommer inte undan. Vi måste, var och en, ta vår del av det gemensamma ansvaret. Så är det bara.

Dag 1

Valet är över, och ännu ett nytt parti har tagit plats i riksdagen. Om övriga partier väljer att hålla fast vid den blockuppställning som präglade förra mandatperioden kan det nya partiets roll bli vågmästaren. Det finns andra strategier övriga partier kan välja som kan göra situationen annorlunda.

Resultatet är, eller borde i alla fall inte vara, någon större överraskning, vi har haft gott om tid att vänja oss vid de tankegångar som öppnade vägen för valresultatet. Spotta och fräs, en stund, om det får saker att kännas bättre, men det ändrar inget. Vi har det samhälle vi valt att konstruera, alla tillsammans, och det är inget som gick över en valnatt.

Och det är vad vi har att förhålla oss till.

Intet är som väntans tider

Nu väntar vi. Otåligt. Oroligt.

Hur har det gått? Räkna på, snälla valarbetare, räkna tills fingarna glöder!

2 minuter till midnatt

Det är 2 timmar kvar tills vallokalerna stänger. Två timmar kvar att tala om, högt och ljudligt, hur du vill att Sverige ska se ut. Två timmar kvar att påverka.

En tid efter förra riksdagsvalet pratade jag med någon som smått chockad över valutgången sa ungefär:

Men herrejösses, så här kan det inte vara! Det här måste vi väl kunna ändra på? Hur gör man?

Jag frågade personen om h*n hade röstat. Nej, h*n hade inte gjort det, h*n hade inte upplevt att det var så viktigt och gjorde någon skillnad om just h*n röstade.

Det gör det. Just din enskilda röst gör enorm skillnad. Den kan vara helt avgörande. Vare sig du vill förändring eller vill ge Alliansen fyra år till så måste du rösta. Om du inte gör det lägger du ditt öde i andras händer, och har kastat bort din egen röst.

Två timmar. Du hinner.