När kamerorna stängts av

Expressen berättar om hur Wetterstrand och Olofsson efter kvällens direktsända debatt fortsatte den animerade diskussionen.

De bråkar om allt från Botniabanan till utsläppsmål. Jag har bevakat många debatter i Agenda, men jag har aldrig sett något liknande tidigare, sade Expressens politikreporter Karl-Johan Karlsson som befann sig på plats.

Så synd att ingen påpassligt lät kameran rulla, jag tror att det som ventilerades i den soffan skulle ha varit av stort intresse får många väljare.

Gå och rösta!

Jag tänker inte säga åt dig vad du ska rösta på, följ ditt samvete och ditt hjärta, se på hur partierna agerat hittills i de frågor som är viktiga för dig, mer än du lyssnar på vad motståndarna säger om dem eller på vad de lovar just nu. Men rösta, just din enskilda röst gör skillnad. Jag lovar!

Sahlin vill inte bli mätt

Det opinionsmäts en hel del i Sverige just nu, det har ju precis varit Almedalsvecka med sedelbränning och andra festligheter och intresset för att få veta vilket utslag de olika utspelen och kampanjerna gett är såklart stort. Men, berättar SvD, inte hos alla:

Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin är mycket kritisk till störtregnet av opinionsmätningar.

–Någonstans finns det ett tak för när dessa mätningar till slut gör politiken till en tummelplats för procent istället för visioner, säger hon.

Mona Sahlin menar att det finns en risk att mängden mätningar, inte bara de som handlar om partisympatier utan också dem där olika sakfrågor uppmärksammas, skapar ”fega” politiker som lyssnar för mycket till opinioner istället för att navigera efter den egna kompassen.

Mona Sahlin varnar för att anonyma opinionsbildare och lobbyister, som ”inte går att rösta bort”, får en allt större makt.

–Det är en fara. Men det är upp till oss själva i den politiska världen att stå pall för ett sådant tryck.

Visioner i all ära, även om det varit lite njugg tilldelning av dylika i den här valrörelsen hittills där gnäll på motståndarna tycks vara huvudtaktiken (men det kanske tar sig nu efter Almedalen) men jag tycker mig också se en risk i Sahlins resonemang – opinionsmätningarna ger en indikation om hur människor uppfattar och uppskattar politikernas arbete. Att vilja minska antalet opinionsmätningar kan visserligen ge politiker mer självförtroende, men det är inte automatiskt något gott.

Opinionsundersökningar i politiken har lite samma funktion som utvärderingar i skolan – ett sätt att få en aning om hur ‘den andra sidan’, oavsett om den består av väljare eller elever, uppfattade och upplevde det man gjorde. Ibland får man beröm, ibland får man däng i utvärderingar, och samma sak gäller i opinionsmätningar.

Lite som slaven i Ceasars vagn, vars uppgift var att påminna honom om att även han var dödlig, tjänar opinionsmätningar och utvärderingar som en påminnelse till oss att behålla huvudet och minnas att även vi är människor, och att vi bör göra det vi gör så bra som möjligt. Inte för att få beröm eller många röster, utan för att någon annan tar konsekvenserna av våra handlingar.

Läromedelstankar från Almedalen

Johnny Olsson, riksdagskandidat för Piratpartiet, berättar om en debatt som enligt programmet borde handlat om läromedel och upphovsrätt men mer handlade om skolor och resurser, skriver han:

Panelen bestod av fem personer som på olika sätt representerade skolan och läromedelsbranschen, och som under den första timmen (jag skojar inte) sjöng en femstämmig klagosång om skolans brist på resurser. Första gången upphovsrätten överhuvudtaget nämndes var när en av paneldeltagarna påminde om vad det stod i programmet.

Den kommunala skolans finansiella situation har vi pratat om många gånger, och kommer sannolikt ha anledning att återvända till, och det gläder mig att den bekymmersamma verkligheten nämns även i Almedalen, mitt bland alla blanka löften om miljonregn från både vänster och höger, även om det råkade ske i en debatt som skulle handlat om något annat. Men, skriver Johnny:

Trots att debatten var fullkomligt visionslös och så tråkig att man kunde se mossan växa på scenen, så kläcktes det en idé. För en av deltagarna lyckades producera en konstruktiv tanke om att läromedelsförfattare kanske borde ha betalt för själva produktionen, snarare än i form av royalties.

Här är en idé som kanske skulle kunna lösa en del problem: Se till att läromedelsförfattare får betalt för själva produktionen, inte för försäljningen. Skolverket eller motsvarande ska vara beställare, och istället för att betala för inköpet av böcker (skolornas egna inköp eller studenters via studiemedel) så betalar samhället redan vid själva framställandet. Villkoret är att läromedlen är licensierade under Creative Commons och på så vara allmän egendom. Det är rimligt. Saker som betalas av allmänheten ska tillhöra allmänheten.

Tanken om Creative Commons är god, men jag har svårt att föreställa mig att vare sig förlagen eller författarna är villiga att beställningsskriva efter skolverkets önskemål, och tanken på statligt standardiserade och kontrollerade läromedel smakar lite för mycket diktatur för att vara riktig behaglig. Jag hoppas verkligen att denna tankevurpa är ett utslag av en kombinationen information overload och hastigt nedtecknade början på tankegångar.

Nästa tankegång är också värd att kommentera:

Mattias Bjärnemalm var inne på att framställning och sammanställning av läromedel mycket väl kunde vara en del i lärarutbildningarna, men vi hann inte utveckla tankarna längre än så innan vi var tvungna att rusa åt varsitt håll.

Det är en riktigt formidabel idé. Lärarstudenterna skulle inte bara få tillfälle att praktiskt arbeta med och dra nytta av de senaste forskningsrönen, de skulle också med detta ges tillfälle att grundligt få insikt i den inte helt självklara konsten att lägga upp ett helt läsår. Just detta är ett vanligt förekommande önskemål – man får öva sig på att lägga upp lektioner, och ibland lite längre projekt, men att planera ett helt läsår så att inga moment utelämnas och saker kommer i en sådan ordning att det ena bygger på det andra är något som tydligen knappt nämns. Genom att handgripligen skapa läromedel för ett helt läsår tillsammans med andra studenter och med erfarna lärare och lärarutbildare som bollplank och handledare tror jag många skulle känna sig bättre förberedda när det är dags.

Den ekonomiska ersättningen för ett användbart och publicerat läromedel vore sannolikt välkommen den också, som student lever man inte fett.

Monaeffekten

Socialdemokraterna fortsätter lyfta fram vad de kallar hatkampanjen mot Mona, Expressen berättar hur 26 ledande socialdemokrater dels än än en gång lyfter fram kedjemejlet, dels åter påminner om formuleringen Tobleronepolitik.

”Det börjar allt mer likna 1980-talets hatkampanjer mot Olof Palme. Vi accepterar vare sig hatet eller att väljarna blir blåsta på den politiska diskussionen”, skriver debattörerna.

Nu är jag ju varken politiker eller journalist, så jag kan vara helt fel på’t, men mig tycks det som om det vore en god idé om socialdemokraterna själva tog och lydde sitt eget råd.

”Vi tycker det räcker nu. Vi uppmanar Moderaterna att lägga ner personkampanjen mot Mona Sahlin och börja diskutera sakfrågorna om jobben, välfärden och rättvisan”, skriver de.

Jag har inte hört ett knyst från borgerligt håll om vare sig mejlet eller chokladformuleringen på länge nu. Har situationen hamnat i ett läge där fenomenen fått eget liv och drar över landet utan att någon verkar sprida dem, eller är det så olyckligt att de lever vidare helt enkelt för att socialdemokraterna drar upp dem om och om igen? Alternativet att moderaterna faktiskt ligger bakom men att jag missar det finns också, det är jag fullt medveten om, men jag hoppas ändå socialdemokraterna börjar praktisera vad de predikar.

Berätta för mig hur ni planerar att driva landet, hur ni tänker förhålla er i EU och i världen om ni får makten. Berätta t ex hur skolan kommer att se ut under ert styre. Hur kommer den att finansieras, vem kvalitetskontrollerar den? Vem sätter press på de kommuner som inte sköter sitt uppdrag och ser till så att ingen elev blir osedd? Vem ser till att lärarna i skolorna tar del av den senaste forskningen, och tillämpar den? Hur ser försäkringskassan ut när ni får makten? Socialtjänsten? Hur finansierar ni det ni lovar, och hur möter ni nästa börsras som kommer inom kort? Hur ser er miljöpolitik ut?

Det vill jag höra med om, istället får jag ännu mer Monaeffekt. Om det är så den rödgröna sidan vill styra landet blir jag orolig.

Monaeffekten

Det kan tyckas se mörkt ut för Mona Sahlin och det rödgröna samarbetet just nu. Utöver den opinionsmätning som publicerades där Sahlin hamnar bland de tre sista pågår, enligt media, en smutskastningskampanj mot henne – ett email som sägs vara skrivet av henne cirkulerar och fnissas åt. Bakom kampanjen ligger, sägs det, en moderat politiker från Gnosjö. Någonstans antyds att det kan vara en reklambyrå som ligger bakom tilltaget. Möjligen är det båda.

I DN uttalar sig socialdemokraternas Ibrahim Baylan i frågan, och förklarar att

förtalskampanjen mot Sahlin ökat i styrka sedan statsråden Mats Odell och Sven Otto Littorin kallat de rödgrönas budgetalternativ för Tobleronepolitik. Han menar att det gav ett sorts grönt ljus till valarbetarna.

Vi får allt fler tecken på att det ökar i spridning. Därför kräver jag nu att den moderata partiledningen agerar och ger en tydlig signal att det inte är acceptabelt att falskeligen sprida uppgifter vars syfte bara är att misskreditera Mona Sahlin, säger han.

Det antyds också lite här och där, som vanligt när det gäller kvinnliga politiker, att det är just könet och inget annat som ligger till grund för kampanjen. Jag är skeptisk, vore det så enkelt skulle t ex även miljöpartiets Maria Wetterstrand mötas av samma misstro, skulle hon inte?

Vara hur det vara vill med den saken, men ett bör man klart för sig: opinionen börjar vända, och Monaeffekten börjar få en annan innebörd. Förtroendet för henne ökar knappast, och hon imponerar inte med sitt sätt att hantera den här krisen heller, men hon börjar få sympatier. Folk börjar tycka synd om henne, och se på henne med mindre fördömande.

Vore socialdemokraterna och de övriga i det rödgröna samarbetet lite strategiska skulle de släppa allt fokus på alliansen som en het potatis och rida på sympativågen nu, passa på tillfället att slå på trumman för den politik man skulle föra om man skulle vinna valet i höst och inget annat. Jag tror inte man kommer att göra det, tyvärr, jag tror man kommer fortsätta på den inslagna linjen och fokusera mer på att anklaga alliansen, och därigenom lyfta fram dem och deras politik än mer, än på att framhålla sig själva.

Det, däremot, är en förlorarstrategi, med eller utan Monaeffekten.

Monaeffekten

Expressen och Aktuellt tar båda upp den för socialdemokraterna, och därmed för hela det rödgröna samarbetet, olycksbådande Monaeffekten. Trots att socialdemokraternas partisekreterare Ibrahim Baylan försäkrar att

Mona Sahlin är en skicklig politiker som kommer att göra ett utmärkt jobb den dag hon får chansen att styra en regering

är det bara piratpartiets Falkvinge och sds Åkesson som är mindre populära än hon är, enligt den mätning från SOM-institutet som publicerats.  Av hävd brukar man säga att svenska folket röstar i första hand utifrån partiernas ställning i sakfrågorna, inte utifrån vem som är partiledare men så sent som i förra riksdagsvalet fick vi god anledning att ifrågasätta detta, enligt Aktuellts reportage.

Oavsett vad ni tycker om partiledarna som personer rekommenderar jag varmt att ni röstar i höst.

Ett år senare

Ni minns vad som hände vid valet i Iran förra sommaren, inte sant? Nima Dervish skriver i DN, påminner oss om den oerhörda roll sociala medier spelade. Twitter färgades grönt, minns ni? Avatar efter avatar i protest mot den Iranska regimens sätt att hantera demonstrationerna.

För ett år sedan, så när som på ett par dagar, skrev jag att jag önskade att jag fått lära mig vad Neda betyder på något annat vis. Det önskar jag fortfarande, och jag önskar fortfarande att alla människor, utan undantag, ska få leva sina liv i frihet, utan att behöva vara rädda för vare sig sin egen eller någon annan regim. Jag önskar att alla barn och ungdomar ska få lov att studera utifrån intresse och kunskaper, inte utifrån regimers, kulturers eller religioners ideologier. Inte bara barn och ungdomar, förresten, alla människor har rätt till kunskap.

Monaeffekten

Scaber Nestor och Hannastacia skriver båda om Monaeffekten i rikspolitiken idag. Det socialdemokratiska partiet sjunker som en sten i opinionsmätningarna, och drar med sig den rödgröna alliansen ner. Det tycks som om vi kan få en upprepning av situationen i förra riksdagsvalet, när människor röstade mot Göran Persson snarare än för något annat.

Scaber Nestor skriver:

Mona Sahlin borde inte befinna sig på en politisk topp-position över huvud taget, hon har möjligen kunskap till det politiska spelet, men inte kompetensen att föra ut det till folket.
Så fort hon pratar ”Ansvarsfull politik” så minns folk, inklusive mig, privata uttag på riksdagsns kontokort och time-oute på skattebetalarnas bekostnad.

I DN uttalar sig socialdemokraterna optimistiskt och försöker hålla fokuset på politiken istället för på personen Mona:

Socialdemokraternas partisekreterare Ibrahim Baylan oroas inte av de låga siffrorna.

– Jag tror tyvärr att vi haft lägre siffror i några andra undersökningar genom åren. Jag vet att valet inte avgörs förrän på valdagen. Vi hade nästan exakt samma läge vid den här tiden förra året och det förändrades ganska raskt.

Att väljarna skulle straffa oppositionen för jobbpolitiken tror han inte på. Han anser att alliansen misslyckats i den frågan.

– Jag tycker att det är hög tid att granska deras misslyckande med jobben. Jag tror också att man måste fråga sig — vill man ha ett Sverige som under ytterligare fyra år går mot ökade klyftor och massarbetslöshet, eller vill man byta väg? Det är hög tid att ställa sig den frågan, för det är bara tre och en halv månad kvar.

Det är hög tid, och det är en viktig fråga han försöker lyfta. Alliansen har på fyra år vid makten lyckas åstadkomma en förändring i klimatet både på arbetsmarknaden och i samhället i övrigt. Det är inte längre skamligt att säga högt att man nog tycker att arbetslösa mest är lata, att sjukskrivna borde skärpa sig, att man anser att somliga jobb är under ens egen värdighet men gott kan utföras av människor som också befinner sig i den positionen – under en själv.

Men eftersom mer fokus hamnar på Monas väska och hennes timeouter än på politiken kan Reinfeldt och medelklassen fortsätta att sova gott om natten. Monaeffekten är deras bästa vän i detta riksdagsval, tycks det.

Frihet och rättvisa

Martin Ezpeleta skriver pedagogiskt om  Sveriges övergång från rättvisesamhälle till frihetssamhälle.

Jag förstår att i ett land med så stark statligt inflytande utvecklar medborgarna en hatkärlek till myndigheterna. En blandning av beroende och motstånd. Ni vill bryta er loss från förmynderiet utan att förlora tryggheten. Därför beter ni er idag som pubertetsarslen, som gapar ”A men, låt mig va ifred” med sprucken målbrottsstämma när ni vill ut och festa, men lägger er i fosterställning i statens säng för att sova bort baksmällan.

Det är en utmärkt beskrivning, är det inte? Vi vill ha friheten att själva avgöra hur vi ska agera, och ingen jävel ska lägga sig i det; samtidigt vill vi ha tryggheten att andras handlingar kontrolleras, in i minsta detalj, och att deras agerande hålls inom strikta ramar. Utan att vår egen personliga frihet begränsas.

Vilket leder till ett väldigt splittrat samhälle där vi blänger misstänksamt på varandra, där vi misstror varandra och är rädda för varandra. Där vi kontrollerar varandra, både med gammeldags fördömande moral och med moderna övervakningsmetoder. Ett samhälle där vi sålt vår trygghet för pengar. Ezpeleta visar tydligt varför vi inte kommer undan detta:

vad många av de här finniga tonåringarna inte verkar förstå är att den ökade individuella friheten inte är gratis. Att valfrihet innebär alltid att några bara får välja det som blir över. Att när politiker säger att skattesänkningar ger större rättvisa så ljuger de bara. Att när staten drar sig undan, lämnar den ett tomrum som ingen kan fylla.

Konsekvenserna av den statliga reträtten är komplexa och nästan omöjliga att förutspå. Men jag tror att de kommer att bli dramatiska.

Jag är övertygad att – precis som en fjärils vingslag kan starta en orkan på andra sidan havet – så kan något så oskyldigt som att välja en flashig friskola bidra till en framtida ökade våldsbrott på andra sidan av det sociala havet.

Jag kan inte bevisa det. Men inte heller bli motbevisad.

Men vad man kan vet är att individer i samhällen med stora sociala skillnader och utanförskap är mer våldsbenägna än individer som lever i rättvisa samhällen med små inkomstskillnader.

Och Sverige går tyvärr i fel riktning.