Sossarnas aggressiva marknadsföring

Jag har tidigare talat om hur socialdemokraterna kom ända hem till min ytterdörr och stampade i sina ivriga försök att värva min röst. I går försökte de en annan approach, både genom att locka med grillad korv och söta hundvalpar försökte de dra till sig uppmärksamhet, och när detta inte lyckade (the Castle of Ortano är svårt att konkurrera med, ljuvlig historia!) försökte man med att få igång ett samtal, men ack, den väna Isabellas vedermödor hade min hela uppmärksamhet och socialdemokraternas inviter föll på hälleberget.

I dag läser jag i tidningen att man i Huddinge dragit upp nivån ett snäpp till. I vad som sannolikt började som missriktad hjälpsamhetsnit har man i det närmaste anfallit presumtiva röstare, konstaterar den tjänsteman som fått i uppdrag att reda ut det hela:

Han konstaterar också att ”valarbetare från socialdemokratiska partiets valstuga utanför biblioteket vid upprepade tillfällen kom in i biblioteket för att hjälpa väljare att få ut sitt röstkort och sedan hjälpa till inne i röstningslokalen och peka ut valskärmen och lämna med valsedlar från socialdemokraterna.”

Man har försett röstare med valkuvert där man redan på förhand stoppat ner de socialdemokratiska röstsedlarna, så att röstarna inte ska råka ta fel, stått direkt utanför ingången till biblioteket och till slut såg bibliotekspersonalen ingen annan råd än att slå larm till valhandläggaren.

I promemorian konstaterar kommuntjänstemannen bland annat:
”Röstmottagarna har upplevt tillvägagångssättet som mycket aggressivt och obehagligt.”

Kära socialdemokrater, jag är säker på att ni menar väl och inget hellre vill än att ställa till rätta alla de fel och orättvisor ni ser omkring er i samhället, men kanske bör ni hålla i minnet att en alltför intensiv och aktiv marknadsföring kan slå tillbaka och i slutändan få fullständigt motsatt effekt. Kanske kan ni också tänka på att alla människor inte uppskattar att bli alltför uppenbart styrda in i rätt fålla. Dörrknackning, grillkorv och förberedda kuvert kan få den effekten.

Detta är ett gratis tips från mig till er. Sharing is caring.

Gå och rösta!

Jag tänker inte säga åt dig vad du ska rösta på, följ ditt samvete och ditt hjärta, se på hur partierna agerat hittills i de frågor som är viktiga för dig, mer än du lyssnar på vad motståndarna säger om dem eller på vad de lovar just nu. Men rösta, just din enskilda röst gör skillnad. Jag lovar!

Sahlin vill inte bli mätt

Det opinionsmäts en hel del i Sverige just nu, det har ju precis varit Almedalsvecka med sedelbränning och andra festligheter och intresset för att få veta vilket utslag de olika utspelen och kampanjerna gett är såklart stort. Men, berättar SvD, inte hos alla:

Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin är mycket kritisk till störtregnet av opinionsmätningar.

–Någonstans finns det ett tak för när dessa mätningar till slut gör politiken till en tummelplats för procent istället för visioner, säger hon.

Mona Sahlin menar att det finns en risk att mängden mätningar, inte bara de som handlar om partisympatier utan också dem där olika sakfrågor uppmärksammas, skapar ”fega” politiker som lyssnar för mycket till opinioner istället för att navigera efter den egna kompassen.

Mona Sahlin varnar för att anonyma opinionsbildare och lobbyister, som ”inte går att rösta bort”, får en allt större makt.

–Det är en fara. Men det är upp till oss själva i den politiska världen att stå pall för ett sådant tryck.

Visioner i all ära, även om det varit lite njugg tilldelning av dylika i den här valrörelsen hittills där gnäll på motståndarna tycks vara huvudtaktiken (men det kanske tar sig nu efter Almedalen) men jag tycker mig också se en risk i Sahlins resonemang – opinionsmätningarna ger en indikation om hur människor uppfattar och uppskattar politikernas arbete. Att vilja minska antalet opinionsmätningar kan visserligen ge politiker mer självförtroende, men det är inte automatiskt något gott.

Opinionsundersökningar i politiken har lite samma funktion som utvärderingar i skolan – ett sätt att få en aning om hur ‘den andra sidan’, oavsett om den består av väljare eller elever, uppfattade och upplevde det man gjorde. Ibland får man beröm, ibland får man däng i utvärderingar, och samma sak gäller i opinionsmätningar.

Lite som slaven i Ceasars vagn, vars uppgift var att påminna honom om att även han var dödlig, tjänar opinionsmätningar och utvärderingar som en påminnelse till oss att behålla huvudet och minnas att även vi är människor, och att vi bör göra det vi gör så bra som möjligt. Inte för att få beröm eller många röster, utan för att någon annan tar konsekvenserna av våra handlingar.

Utökad skoltid?

Christermagister kommenterar klokt på alliansens uttalanden om utökad tid för matematik i skolorna:

Vill man öka den totala skoltiden, eller minska tiden för något annat ämne?

Han tar också upp uttalandet om ökad lärartäthet i samma inlägg:

Tänk om det vore så enkelt och klart; alla skolor har fått ökad lärartäthet! Men så är det ju förstås inte.

Läs mer på hans blogg. Det är, som han skriver, oerhört viktigt att vi i skoldebatten är ärliga om hur väsensskilda förutsättningarna är för elever i olika kommuner, ja, i olika kommundelar! Intentionen med kommunaliseringen var nog god, men vägen till helvetet är stenglad med goda intentioner.

Läromedelstankar från Almedalen

Johnny Olsson, riksdagskandidat för Piratpartiet, berättar om en debatt som enligt programmet borde handlat om läromedel och upphovsrätt men mer handlade om skolor och resurser, skriver han:

Panelen bestod av fem personer som på olika sätt representerade skolan och läromedelsbranschen, och som under den första timmen (jag skojar inte) sjöng en femstämmig klagosång om skolans brist på resurser. Första gången upphovsrätten överhuvudtaget nämndes var när en av paneldeltagarna påminde om vad det stod i programmet.

Den kommunala skolans finansiella situation har vi pratat om många gånger, och kommer sannolikt ha anledning att återvända till, och det gläder mig att den bekymmersamma verkligheten nämns även i Almedalen, mitt bland alla blanka löften om miljonregn från både vänster och höger, även om det råkade ske i en debatt som skulle handlat om något annat. Men, skriver Johnny:

Trots att debatten var fullkomligt visionslös och så tråkig att man kunde se mossan växa på scenen, så kläcktes det en idé. För en av deltagarna lyckades producera en konstruktiv tanke om att läromedelsförfattare kanske borde ha betalt för själva produktionen, snarare än i form av royalties.

Här är en idé som kanske skulle kunna lösa en del problem: Se till att läromedelsförfattare får betalt för själva produktionen, inte för försäljningen. Skolverket eller motsvarande ska vara beställare, och istället för att betala för inköpet av böcker (skolornas egna inköp eller studenters via studiemedel) så betalar samhället redan vid själva framställandet. Villkoret är att läromedlen är licensierade under Creative Commons och på så vara allmän egendom. Det är rimligt. Saker som betalas av allmänheten ska tillhöra allmänheten.

Tanken om Creative Commons är god, men jag har svårt att föreställa mig att vare sig förlagen eller författarna är villiga att beställningsskriva efter skolverkets önskemål, och tanken på statligt standardiserade och kontrollerade läromedel smakar lite för mycket diktatur för att vara riktig behaglig. Jag hoppas verkligen att denna tankevurpa är ett utslag av en kombinationen information overload och hastigt nedtecknade början på tankegångar.

Nästa tankegång är också värd att kommentera:

Mattias Bjärnemalm var inne på att framställning och sammanställning av läromedel mycket väl kunde vara en del i lärarutbildningarna, men vi hann inte utveckla tankarna längre än så innan vi var tvungna att rusa åt varsitt håll.

Det är en riktigt formidabel idé. Lärarstudenterna skulle inte bara få tillfälle att praktiskt arbeta med och dra nytta av de senaste forskningsrönen, de skulle också med detta ges tillfälle att grundligt få insikt i den inte helt självklara konsten att lägga upp ett helt läsår. Just detta är ett vanligt förekommande önskemål – man får öva sig på att lägga upp lektioner, och ibland lite längre projekt, men att planera ett helt läsår så att inga moment utelämnas och saker kommer i en sådan ordning att det ena bygger på det andra är något som tydligen knappt nämns. Genom att handgripligen skapa läromedel för ett helt läsår tillsammans med andra studenter och med erfarna lärare och lärarutbildare som bollplank och handledare tror jag många skulle känna sig bättre förberedda när det är dags.

Den ekonomiska ersättningen för ett användbart och publicerat läromedel vore sannolikt välkommen den också, som student lever man inte fett.

Rödgrön skolpolitik

Från Visby, via Aftonbladet, SvD, DN, sydsvenskan och Expressen når mig nyheten om de Rödgrönas nya hållning i betygsfrågan. SvD citerar från presskonferensen:

En viktig del för mig är utvärderingen, kvaliteten och kunskapskraven i skolan. Lika viktigt är att vi säger nej till sorteringsskolan, säger Mona Sahlin på presskonferensen i Sankt Hans trädgård.

Peter Eriksson, MP:s språkrör, kallar uppgörelsen för en av de viktigaste som som de rödgröna har enats om.

– Fokus om, vi vinner valet i höst, kommer att vara på kvaliteten i skolan. Det alllra viktigaste instrumentet är de skriftliga omdömen från årskurs ett. Konkreta omdömen som talar om hur ditt barn klarar sig, säger han.

Vänsterpartiet har inte ändrat åsikt, men går med på uppgörelsen för att skolan ska känna trygghet med vad som gäller.

Expressen citerar mer om lärartätheten:

De tre partiledarna presenterade sedan flera förslag. Ett handlar om fler lärare.
– Ett av de viktigaste målen är att anställa fler behöriga lärare. Vi måste ha fler, inte färre, lärare i skolan, säger Mona Sahlin.
Konkret vill de öka lärartätheten till 9 lärare per 100 elever.

Där ser man. Inte för att vara besvärlig, men hur har de tänkt sig med finansieringen, tro? Alla kommuner är inte helt glada för ytterligare ökade kostnader för skolan, och kommer sannolikt att sprattla emot allt vad de orkar. Det är lätt att lova när det är valår, men det tycks som en bra början.

Monaeffekten

Socialdemokraterna fortsätter lyfta fram vad de kallar hatkampanjen mot Mona, Expressen berättar hur 26 ledande socialdemokrater dels än än en gång lyfter fram kedjemejlet, dels åter påminner om formuleringen Tobleronepolitik.

”Det börjar allt mer likna 1980-talets hatkampanjer mot Olof Palme. Vi accepterar vare sig hatet eller att väljarna blir blåsta på den politiska diskussionen”, skriver debattörerna.

Nu är jag ju varken politiker eller journalist, så jag kan vara helt fel på’t, men mig tycks det som om det vore en god idé om socialdemokraterna själva tog och lydde sitt eget råd.

”Vi tycker det räcker nu. Vi uppmanar Moderaterna att lägga ner personkampanjen mot Mona Sahlin och börja diskutera sakfrågorna om jobben, välfärden och rättvisan”, skriver de.

Jag har inte hört ett knyst från borgerligt håll om vare sig mejlet eller chokladformuleringen på länge nu. Har situationen hamnat i ett läge där fenomenen fått eget liv och drar över landet utan att någon verkar sprida dem, eller är det så olyckligt att de lever vidare helt enkelt för att socialdemokraterna drar upp dem om och om igen? Alternativet att moderaterna faktiskt ligger bakom men att jag missar det finns också, det är jag fullt medveten om, men jag hoppas ändå socialdemokraterna börjar praktisera vad de predikar.

Berätta för mig hur ni planerar att driva landet, hur ni tänker förhålla er i EU och i världen om ni får makten. Berätta t ex hur skolan kommer att se ut under ert styre. Hur kommer den att finansieras, vem kvalitetskontrollerar den? Vem sätter press på de kommuner som inte sköter sitt uppdrag och ser till så att ingen elev blir osedd? Vem ser till att lärarna i skolorna tar del av den senaste forskningen, och tillämpar den? Hur ser försäkringskassan ut när ni får makten? Socialtjänsten? Hur finansierar ni det ni lovar, och hur möter ni nästa börsras som kommer inom kort? Hur ser er miljöpolitik ut?

Det vill jag höra med om, istället får jag ännu mer Monaeffekt. Om det är så den rödgröna sidan vill styra landet blir jag orolig.

Monaeffekten

Det kan tyckas se mörkt ut för Mona Sahlin och det rödgröna samarbetet just nu. Utöver den opinionsmätning som publicerades där Sahlin hamnar bland de tre sista pågår, enligt media, en smutskastningskampanj mot henne – ett email som sägs vara skrivet av henne cirkulerar och fnissas åt. Bakom kampanjen ligger, sägs det, en moderat politiker från Gnosjö. Någonstans antyds att det kan vara en reklambyrå som ligger bakom tilltaget. Möjligen är det båda.

I DN uttalar sig socialdemokraternas Ibrahim Baylan i frågan, och förklarar att

förtalskampanjen mot Sahlin ökat i styrka sedan statsråden Mats Odell och Sven Otto Littorin kallat de rödgrönas budgetalternativ för Tobleronepolitik. Han menar att det gav ett sorts grönt ljus till valarbetarna.

– Vi får allt fler tecken på att det ökar i spridning. Därför kräver jag nu att den moderata partiledningen agerar och ger en tydlig signal att det inte är acceptabelt att falskeligen sprida uppgifter vars syfte bara är att misskreditera Mona Sahlin, säger han.

Det antyds också lite här och där, som vanligt när det gäller kvinnliga politiker, att det är just könet och inget annat som ligger till grund för kampanjen. Jag är skeptisk, vore det så enkelt skulle t ex även miljöpartiets Maria Wetterstrand mötas av samma misstro, skulle hon inte?

Vara hur det vara vill med den saken, men ett bör man klart för sig: opinionen börjar vända, och Monaeffekten börjar få en annan innebörd. Förtroendet för henne ökar knappast, och hon imponerar inte med sitt sätt att hantera den här krisen heller, men hon börjar få sympatier. Folk börjar tycka synd om henne, och se på henne med mindre fördömande.

Vore socialdemokraterna och de övriga i det rödgröna samarbetet lite strategiska skulle de släppa allt fokus på alliansen som en het potatis och rida på sympativågen nu, passa på tillfället att slå på trumman för den politik man skulle föra om man skulle vinna valet i höst och inget annat. Jag tror inte man kommer att göra det, tyvärr, jag tror man kommer fortsätta på den inslagna linjen och fokusera mer på att anklaga alliansen, och därigenom lyfta fram dem och deras politik än mer, än på att framhålla sig själva.

Det, däremot, är en förlorarstrategi, med eller utan Monaeffekten.

Monaeffekten

Expressen och Aktuellt tar båda upp den för socialdemokraterna, och därmed för hela det rödgröna samarbetet, olycksbådande Monaeffekten. Trots att socialdemokraternas partisekreterare Ibrahim Baylan försäkrar att

Mona Sahlin är en skicklig politiker som kommer att göra ett utmärkt jobb den dag hon får chansen att styra en regering

är det bara piratpartiets Falkvinge och sds Åkesson som är mindre populära än hon är, enligt den mätning från SOM-institutet som publicerats.  Av hävd brukar man säga att svenska folket röstar i första hand utifrån partiernas ställning i sakfrågorna, inte utifrån vem som är partiledare men så sent som i förra riksdagsvalet fick vi god anledning att ifrågasätta detta, enligt Aktuellts reportage.

Oavsett vad ni tycker om partiledarna som personer rekommenderar jag varmt att ni röstar i höst.

Statsministervalet

För att Sverige inte skall bli betraktat som ett u-land i genusfrågor, utan även i framtiden bli omtalat som ett frigjort och modernt land, anser jag att svenska folket skall ta chansen att rösta fram en kvinnlig statsminister i höstens val.

skriver administratören Ingela Andersson från Frösön på DN Debatt. Att detta är en fråga hon brinner för är tydligt i hennes text, men jag måste ändå ställa mig skeptisk till hennes slutsats.

Min första invändning är helt enkelt: att ett parti lanserar en kvinnlig statsministerkanditat känns inte alls som ett tillräckligt argument för att rösta på partiet.

Min andra är att i den slags representativa demokrati som är det svenska systemet blir det en aning skumt när statsministernkanditaterna börjar lyftas fram som presidentkanditater. Men kanske är det ännu ett tecken på att det börjar vara tid för att avskaffa monarkin?