Staden utan tid

Den spanska romanen Staden utan tid av Enrique Moriel presenterar en fascinerande tanke om just fenomenet tid. Staden i fråga är Barcelona, där ett barn föds på en av bordellerna. Ett mycket ovanligt barn, avlat under en galen natt som kvinnan, modern, tillbringar fastspänd i en skampåle , placerad där av den Andre, mannen i konstellationen,

Barnet som blir frukten av denna galna natt berättar själv sin historia, beskriver sitt liv som vampyr, utanför tiden. Sekler kommer och går, människor föds, lever och dör, lämnar få om ens några spår annat än i vampyrens minne av mötet med dem. Staden förändras, utvecklas, kvarter växer upp och rivs ner, försvinner och återkommer i nya former, med nya sorters människor, nya kulturer, nya grupper.

Vampyren rör sig genom historien som en iakttagare, beskriver sin första upplevelse av att ha ett kön, att vara en könsvarelse, beskriver sitt behov av blod, och sitt behov av att på något vis delta i samhället, finna en fungerande position i de olika tidevarven.

Hade detta varit hela historien hade jag beskrivit den som stillsamt vemodigt vacker, fylld av längtan efter ett sammanhang och en tillhörighet.

Tyvärr är vampyrens berättelse omgiven av, klumpigt inlindad i, nej, intrasslad i, ett knippe klumpiga bihistorier, berättade i tredje person, där karaktärer plötsligt mejslas fram så grovt att de inte ens blir karikatyrer, bara klumpiga marionetter som rör sig över en pappscen med illa målade kulisser utan djup. Jag kan bara beklaga detta. Moriel kan skriva, kan skapa karaktärer som berör, kan spinna en berättelse som nästlar sig in i läsarens tankar. Därför gör det mig så ledsen att han slarvar bort detta i en osmidigt strävan efter att försöka bygga den slags spänning som gör t ex Kostovas the Historian fantastisk. Läs den i stället.

Vampyrvänlig sol

Det är, som nämnts tidigare, vår ute, solen vräker ner, knopparna sväller, fåglarna grälar om bästa boplatsen, snödropparna slår ut i kaskader.

Så jag håller mig inne, och ägnar tiden åt att kurera migränen och ta nästa steg mot ett färdigt bibliotek. Det är svårt, ja, i princip omöjligt (åtminstone för mig) att göra om ett rum utan att övriga rum också involveras. Det är någon slags inredningsteknisk variant av Dopplereffekten som orsakar det, tror jag.

Vårsolen pratade vi om, ja. Många jublar av glädje över den, humör stiger, halsdukar lättas på, näsor vänds mot den. Själv är jag nöjd med den mildare, vampyrvänligare, inomhusvarianten. Jag hittade den där jag hittar många av de trevligare inredningsdetaljerna: på loppmarkad när jag letade efter något helt annat.

 

 

Ni vet att somliga vampyrer älskar solen, saknar den och längtar efter den varenda natt, inte sant?

Denna dagen

Jetlag. Solsken. Huvudvärk (förmodligen framkallad av de två föregående)

Vampyren i mig är väldigt dominerande dagar som denna.

.