Lördag på @hvilan

Det är folkhögskolans dag i dag, och många folkhögskolor, inklusive Hvilan, höll öppet hus. För min del innebar det studiestöd i fyllt klassrum. Utanför sken solen från strålande blå himmel, det var varm och vårligt, blommorna slår ut, löven spricker, gräsmattorna grönskar.

Personligen har jag inga invändningar mot att spendera en sådan dag i klassrummet med norrfönster, med fönstret öppet och sval luft strömmande in, kaffe och kakor och trivsamt studerande, men jag vill ge varenda deltagande kursdeltagare en eloge för att de steg upp och åkte till skolan en lördag. Alla hade inte möjlighet att delta, en del av dem som deltog kunde bara delta en del av dagen, och det är inte mycket att säga om den saken. Även kursdeltagare har privata liv, barn, jobb, familjer, aktiviter , sociala event och planer en lördag, somligt går att boka om, annat inte.

Jag skrev i sociala media lite stolt skämtsamt sådär om hur flera kursdeltagare inte var helt redo att ge sig iväg när dagen var över, och fick vänligt uppmuntrande kommentar om att jag inte får glömma min egen del i detta, utan ‘ta åt mig’. Och som den paradregnare jag är tackade jag för den vänliga tanken, men förklarade också att jag bara gör mitt jobb. Inte för att på något vis sätta något ljus under någon skäppa, varken min egen eller någon annans. Tvärtom, men jag ville fästa fokus dels på att det jag gör inte är exceptionellt, utan bara det arbete jag är anställd att göra; dels på att det faktiskt inte var min egen prestation jag ville lyfta fram, utan kursdeltagarnas formidabla studiemotivation en solig vårlördageftermiddag.

Tack för idag!

kaffehusklassrum

Annonser

En sekund om dagen

Jag tror de flesta sett den här videon, men den är viktig.  Därför väljer jag att lyfta fram den:

 

En cynikers syn på skrivverktygsdebatten

Det tycks som om debatten kring skrivverktygen snubblar vidare. Olika sidor strider med snudd på fanatisk passion och inlevelse för sin övertygelse om att just de har sett ljuset. Just de har funnit Vägen!

Och här sitter jag och bekymrar mig. Inte så mycket över vilka verktyg man använder, det vore nästan lite gulligt emellanåt att höra hur det som är nytt i dag storögt lyfts som Framtiden om det inte vore för att man borde upptäckt vid det här laget att dagens nyheter är morgondagens gammalmodigheter (minns ni t ex modemen som klarade telefonsamtal eller internet, men inte båda på en gång? Vi såg dem ändå som innovativa, nya, fantastiskt smidiga, man kunde ju ansluta direkt via enbart datorn!)

Nej, det som bekymrar mig är begrepp som ”paddagogik”, där verktyget vips blivit huvudfokus. Datorer och surfplattor är utmärkta verktyg, minst lika användbara och nästan lika kreativitetsfrämjande som vaxkritor och lego, och bör ha en fullständigt självklar plats i varje skola. Internet är en del av världen, precis som skolan är en del av samhället. Inget konstigt med det.

Men det som presenteras av glansögda nyfrälsta predikanter som lyriskt spinner loss om ”den kreativa glädjen” och ”glittrande barnaögon” är något annat. Beskrivningarna verkar handla om tivolin snarare än skolvardag, det är roligheter, fest, karuseller, sockervadd och grälla kulisser. Vilket kan vara trevligt då och då för den som kommer som besökare, absolut, men är en rätt slitsam vardag för den som lever där.

För att inte nämna hur bekymmersamt det kan bli när man vant sig vid ständiga kickar och börjar se sig om efter ännu häftigare upplevelser. Vad är hisnande för den som till vardags lever i en virvelvind av nöjen och kickar? Varför tror man att en sådan vardag är vad eleverna behöver? Eller är det någon annans önskningar och behov man har i åtanke?

Mats beskriver ytterligare en, minst lika bekymmersam, aspekt:

Under några dagar har jag på Rapport sett den orolige forskaren beskriva baksidan av datorer i undervisningen. Barnen har fått smak på frihet och läraren tvingas kämpa för att återta initiativet.

Och jag undrar i mitt allt annat än stilla sinne vilken frihet det är dessa unga människor fått smak på? Vilken position förväntar sig läraren egentligen att ha i skolvardagen? I kommentarsfältet utvecklar Mats sitt intryck av Rapportreportaget och berättar hur barnen tycktes skuldmetvetna. Vems skuld bär de på sina axlar? Vem la dit den?

Svaret är enkelt: vuxenvärlden.

Allt tal om hur barnaskratt och elevers entusiasm och ljuset i deras ögon och whatnot är lärarers belöning är sannolikt lika välment som föräldrafloskeln ‘bara du är lycklig, lilla vän’ men lämpar en tung förväntansbörda på såväl elev som barn. Plötsligt är det på barnet ansvaret för att vara lycklig, för att göra föräldern nöjd, hamnar. Och lika lätt hamnade ansvaret för att glittra med ögonen om det så kostar en livet för att belöna den duktige läraren på elevens axlar.

Vi måste skifta perspektiv i skoldebatten. Ja, datorer och surfplattor och de framtidsgadgets vi vanliga dödliga knappt kan föreställa oss ännu är kul. De är bra. De ska vara en del av skolvardagen.

MEN

Och det är ett så viktigt men att jag säger det igen:

MEN vårt fokus måste ligga på elevernas kunskapsutveckling. Vi vuxna i och omkring skolan måste ta detta ansvar. Vi måste lyfta det av elevernas axlar och ta det på våra. Vi måste ge dem friheten att studera, att fokusera på sitt lärande snarare än på att ge oss de reaktioner vi vill ha. Vi är där för dem, inte de för oss.

Livet är inget nöjesfält. Skolan bör inte heller vara det. Inte främst, och inte hela tiden. Varken för elever eller lärare. Nöjesfältet är nöjsamt därför att det utgör undantaget, avbrottet i vardagen. Utan vardagens gråtrista verklighet blir de grälla kulisserna tröttsamma och vardagstrista, och musiken och lamporna bara stressande.

Skolan behöver vara tråkig. Det finns ro och reflektionsutrymme i tråkigheten, och i tråkigheten växer intellektet och där föds kreativiteten. Det måste vi ge eleverna, hur trist vi själva än tycker det är.

Tre generationer

I höstas skrev jag om hur språkförändring ter sig i en populationsgrupp. Sammanfattningsvis handlar det om att första generationen får jobba hårt för att ta till sig språkförändringen, andra generationen använder den självklart men medveten om att det är en förändring och tredje använder den utan att överhuvudtaget behöva reflektera över saken.

I Expressen beskriver ledarredaktionen samma fenomen på arbetsmarknaden och i samhället. Man rynkar på ett politiskt korrekt sätt bekymrat pannan över den första generationens, som man sammanfattningsvis benämner flyktingar, kämpigare situation:

för många flyktingar blir det nya språket ett oöverstigligt hinder. Andra gånger är utbildningarna och yrkeserfarenheterna obrukbara. Det fick östeuropéer med examen i marxistisk ekonomi erfara förr; det märker soldater, bananodlare och herdar nu.

men vänder sen uppmärksamheten till andra och tredje generationens situation och konstaterar att utvecklingen går som den brukar gå:

Barn som är födda och uppvuxna i Sverige ska kunna slå sig fram på arbetsmarknaden oavsett efternamn. Och de gör det.
Nu finns det chefer som själva är uppväxta med klasskamrater som hette Androniki, Melitta, Ibrahim och Reza. De blir inte konfysa av utländska efternamn, även om de inte får rätt på alla konsonanter i polska namn. Det är ju lika lätt att göra fel på svenskar som stavar sig Svenson, Svenzon eller Svensohn.

Främlingar förblir inte främlingar när man delar vardag och referensramar, det gäller den inflyttande likaväl som den som redan befinner sig på platsen, och Expressen sätter ord på en av de viktigaste nycklarna vi har i det svenska samhället, skolan och utbildningen:

Det viktiga är att flyktingarnas barn får samma chanser i skolan som andra svenskfödda barn. På det området finns mycket kvar att göra. Men det är inte omöjligt.

Flyktingarnas barn, som Expressen kallar dem, är helt enkelt andra generationen, den som lever i det nya med självklarhet men medveten om att det är något nytt. Det är inte så konstigt, men det är intressant att sätta ord på vad som händer. Det man sätter ord på ser man.

Sociogram

Det har kommit till min kännedom (jag älskar att få anledning att använda mig av det uttrycket, det sker alltför sällan så jag hoppas ni ursäktar om det kan tyckas lite långsökt) att begreppet sociogram är inte något man självklart känner till vad det är. Jag citerar därför mig själv, från ett inlägg om rykten från tidigt 2009:

ett sociogram är en karta över en människas sociala kontaktnät, och över kontakternas kontaktnät. Det kan användas i olika syften, för att planera skolor, arbetsmarknad, bostadsmarknad etc; för att kartlägga människors vanor i syfte att t ex styra deras shoppningvanor; eller för att kartlägga människor, deras umgänge och vanor helt enkelt för att hålla koll på dem, kanske för något framtida, dolt eller ännu ospecificerat syfte.

Det kan vara bra att vara medveten om.

Utifrån detta ordlekte jag ihop begreppet sociogrammatisk information, dvs den sortens information man pusslar in i ett sociogram. Man får väldigt mycket sånt på Facebook, och jag blir ofta glad när jag upptäcker att en är bekant med en annan, utan att jag anat att deras cirklar gick i varandra.

Relevans

Den nya skollagen har orsakat ett uppsving i diskussionen kring skolans vardag och verklighet. Det diskuteras mål och mening, metod och innehåll. Då och då tassas det på försiktiga tår kring den heta gröt som är finansieringen, även om ingen riktigt vågar ta i det fatet ännu. Problemet med bristande motivation tas också upp då och då, både elevers bristande motivation, politikers bristande motivation och, i viskningar så försiktiga att de nästan är andetag, det har till och med antytts att det kan finnas bristande motivation för att gå in i det nya hos en och annan lärare runt om i landet.

Och det är kring detta, bristande motivation hos framför allt elever, jag funderar just nu. Få människor, unga som gamla, är omotiverade sådär i största allmänhet, tvärtom. De sprudlar ofta av entusiasm för ett eller annat, diskuterar med liv och lust och är villiga att lägga mycket tid och kraft på både det ena och det andra. Vilka dessa saker om väcker entusiasm är individuellt, men en sak har de gemensamt – de upplevs som relevanta för individen.

Och där tappar skolan ofta. Om lektioner inte upplevs som relevanta, hur ska eleven kunna känna entusiasm eller ens motivation? Det kan ha med innehållet att göra, med formen, med målen, med miljön, med materialet, med nivån, med läraren, men i de flesta fall är det en kombination av flera aspekter.

Ibland försöker man göra lektionerna mer relevanta genom att försöka anknyta till elevens vardag. Jag är rätt skeptisk till konceptet, åtminstone när man har tagit sig förbi det absoluta nybörjarstadiet. Vardagen har fördelen att vara välkänd, visst har den det, och det finns trygghet i det välkända. Men den har den betydande nackdelen att den begränsar, både elevens horisont och lärarens möjlighet att erbjuda den variation som behövs för att behålla relevansen. Om skolans syfte är att konservera strukturerna i samhället bör vi hålla oss till konceptet vardagsanknytning, men om vårt syfte är att ge eleverna vingar och visa dem världen behövs det mer än så.

Detta behöver vi prata om, tänka kring och göra något åt, och det börjar bli brått.