Pannstämplande

Jag skulle önska att både lärare och föräldrar slutar upp att orera om stämplade pannor i betygsdebatten.

Betyg berättar vilken kunskapsnivå den betygssatta personen uppvisat vid betygstillfället. Om personen har uppvisat tillräckligt mycket kunskap för att antas på önskad utbildning är betyget ett kvitto på detta och ger, om denne så önskar, personen en möjlighet att komma vidare till nästa nivå. Det är ingen garanti, men det ger en möjlighet. Det är allt.

Det borde vara allt.

Det borde tillåtas vara allt. Betyg är trots allt ingen livstidsdom, det säger inget om personens utvecklingspotential, charm, personlighet, framtida möjligheter eller studieförmåga. Men istället blandar man in en massa känslor, man lägger en väldigt massa värderingar i de olika betygen och talar högt om hur de ‘stämplar eleverna i pannan med en bokstav’. Som om det syntes på utsidan vilka betyg personen erövrat. Som om det gjorde personen bättre eller sämre, relativt eller absolut. Man ojar sig över hur stressade elever blir över betygssättning, och man gör stor affär av vilket resultat eleven fått på prov och vilket delbetyg denne fått på enskilda uppgifter.

Man pratar om summativ och formativ bedömning som vore de ömsesidigt repellerande, fenomen som stöter bort varandra, istället för kompletterande, två sidor av samma mynt, yin och yang.

Unga människor hör detta. Små krukor har också öron, vet ni, och de är inte dummare än att de noterar vilken ångest som ligger bakom uttryck som ‘stämpla en bokstav i pannan’. De är receptiva, de där unga människorna, och de upplever att den där bokstaven är ödesdiger. Den avgör inte bara vilka utbildningsvägar man kommer att kunna välja bland i framtiden, den avgör Vem Man Blir. Den avgör om föräldrarna och lärarna kommer att titta på en med värme och stolthet i blicken, eller om de blickar man får kommer att vara fyllda med sorg och förtvivlan.

Det är svårare att lära sig saker under en sådan press.

Vore det möjligt, tror ni, att vi lämnar våra egna känslor inför betygen därhän i debatten, och lämnar värderandet därhän? Känsloutbrotten drabbar barnen, inte systemet, och det är direkt kontraproduktivt.

Annonser

Betygsdebatten

Det är inte alls konstigt att unga människor blir stressade över att få betyg, och inte ett dugg konstigt att de mår dåligt över dåliga betyg heller. Jag ser med både förfärade och ledsna ögon hur mycket känslor och känslomässiga värderingar vuxna lägger i betyg – det talas om hur ett icke godkänt betyg stigmatiserar, man talar om att ett icke godkänt är som att kasta eleven på sophögen, man vill inte ‘stämpla barnen i pannan med betyg’….

Allvarligt talat, hur ska unga människor kunna bli annat än stressade av något som vuxna lägger sån enorm känslomässig betydelse i? Hur ska de kunna känna annat än att ett icke godkänt gör dem värdelösa i de vuxnas ögon?

Jag föreslår att vi tar och tänker över vad vi säger, funderar över varför blotta tanken på betyg rör upp såna enorma känslomoln i oss och något lite också på vilka konsekvenser våra ordval får för våra barn.