Frågan är vilken värld vi vill leva i

I går kväll, på väg till tangon, genom Malmö i skymningen med tango i tankarna och tango i öronen, passerade jag en ung man på gatan. Han såg ut som många andra unga män, lång, bredaxlad, muskullös, prydligt rakad skalle, vänliga ögon, svarta kläder. Han stod vid en gatukorsning, kanske på väg att gå över, kanske på väg att gå in på stället vars dörr han stod utanför, kanske väntade han på någon. Det var något bekant över honom, som om han vore någon jag hälsat på någon gång men inte riktigt kunde placera, och han tittade på mig, mötte min blick.

Så jag sa ‘hej’, nickade lite, och fortsatte gå.

Det var först när jag var nästan framme vid hissen jag hörde att någon gick bakom mig, visslade på mig, sökte kontakt med mig. Det var han, den unge mannen. Han hade sprungit efter mig i tre kvarter, för att fråga mig hur vi kände varandra. Jag sa som det var, och han såg innerligt lättad ut.

‘Åh, så skönt, du skrämde mig där!’

Jag tänkte på honom i dag, när vi såg Amanda Palmers fantastiska TED-talk.

Hon beskriver sin värld, en värld med möten mellan människor, utbyten av blickar, kommunikationen, förtroendet i att lita på att en främling är en människa som du, en människa som inte vill dig något illa.

Han lever i en värld där en liten förbitraskande tant som hälsar kan vara ett mer eller mindre fördolt, men inte mindre realistiskt, hot. I en värld där min nick kunde ha varit en judas-kyss. Där mitt lilla hastiga ‘hej’ kunde ha varit ett subtilt sätt att säga ‘vi vet var du bor’.

Jag vill leva i en värld där unga män småskrattar roat när okända tanter hälsar på dem, i en värld där vi frågar varandra om vägen när vi är vilse, i en värld där missunnsamhet, avund, småsinthet, illvilja etc finns, men inte dominerar. Där chansen att den vars blick du möter vill dig väl är större än risken att hen vill dig illa.

Därför tänker jag fortsätta hälsa på den jag vagt känner igen, fortsätta fråga främlingar om vägen, fortsätta möta människors blickar och le tillbaka när någon ler mot mig. Jag vet så lite om andra, men ett vet jag – de flesta är fantastiska.

❤

The world in my heart

My wonderful, fantastically brave youngest son lives on the east side of the Pacific Ocean. He lives there with my beautiful, amazing daughter-in-law, his wife, and an equally beautiful, wonderful three year old boy. I long for them every day, of course, wishing they lived just down the road, but such is not the case.  They find their own place in life, carve their own niche and bloom. As it should be.

Today my dearest son-in-law moves to the west side of the same ocean. It’s a long journey, and longer still until we meet again irl.

But we are fortunate. We live in amazing times. Through the Internet we can talk, we can see each other, we can take pictures of what we are and where we are and share with each other.  We miss each other, but my heart surrounds the world, so no matter how far they travel, my darling beloved younger generations, they never for even a fraction of a second leave my heart.

 

Ett enda perspektiv

Berättelser är betydelsfulla, de ger oss nya perspektiv, men först när vi tar del av berättelser från olika håll, så många olika håll vi någonsin kan komma över, och helst några till, blir vi medvetna om att de inte ger oss alla perspektiv:

 

Över havet

I dag är dagen min yngste son reser över havet, till en annan kontinent. Han gör det för kärlekens skull, och jag gläds uppriktigt med honom. Det är långt, och känns det rätt och stannar han så blir det ännu längre.  Givetvis kommer jag att sakna honom, han är en trevlig människa och underbar att umgås med, men jag kan inte knyta fast honom i mitt förklädesband för eviga tider. Så här är livets gång. Barn växer upp och blir självständiga vuxna, tar ansvar för sig själva och erövrar världen.

Jag står kvar och ser stolt ut.

Twitterskolan avslutad

Tredje och avslutande delen av re:flex Twitterskola behandlar ämnen som förkortningar, media och twittereliten. Det händer mycket på Twitter nu, det pratas om studentexamensförslag, om julavslutningar och om vädret. Det pratas om biltillverkare som inte tillverkat bilar på ett halvår och mer ändå och nu tycks gå i konkurs, om ekonomin och bankerna och om hur man lagar knäck på bästa sätt.

Twitter pågår, helt enkelt, på samma sätt som världen pågår överallt omkring oss.

Väder och vind

Jag är usel på det som ibland kallas ”att prata väder och vind”, kallprata. Däremot tycker jag det är intressant att på allvar prata om väder. Att höra någon som kan något om saken berätta varför och hur och hur detta avviker från det normala eller inte alls avviker från det normala fast vi tror det.

Just nu tycks det åska över i princip hela Europa, förutom brittiska öarna. När man tittar på satellitkartor över Europa ser det ut som om något i Sahara skickar ut långa åsktentakler över Europa, tentakler som rör sig och svajar, smeker över Iberiska halvön, undersöker Alperna, breder ut sig över  Frankrike och Tyskland, söker sig fram längs kusten upp över Nederländerna, känner av landet ända bort mot Svarta Havet och sträcker sig efter det avlägsna Skandinavien.

Är det så?

Att det kommer från Sahara och rör sig upp över Europa, menar jag, om än inte fullt så sagoaktigt.

Eller sprider det sig från en central punkt någonstans i Europa efter ett av dessa regelbundna mönster som jag kan för lite om klimatet för att kunna se?

Och hur kommer det sig att vi plötsligt har så väldigt mycket väder här i världen? Det tycks mig som om det liksom är mer numera än det var förr, eller så är det jag som börjar bli gammal.

Jag vet inte, men jag hoppas jag får tillfälle att lära mig rätt som det är.

Under tiden susar svalorna precis utanför fönstret och katten hoppar jämfota av iver vid anblicken medan världen tycks avvakta i väntan på det första mullret.

Storslaget!!!

Vi har något otroligt fantastiskt storslaget här i landet, har ni tänkt på det? Något som vi ofta tar för givet, som är en så integrerad del av vårt samhälle att vi ibland glömmer bort att det faktiskt inte är något självklart.

Vi har en allmän skola, en skola utan avgifter. Varken litteratur eller mat kostar något, vi har inga terminsavgifter eller krav på skoluniform för att man ska få gå. Alla barn, utan undantag, erbjuds en plats, oavsett om man rik eller fattig, bor i söder eller norr, öst eller väst. Om man är blind eller döv, behöver rullstol eller har koncentrationssvårigheter, har kognitiva funktionshinder eller språksvårigheter är man välkommen.

Det är lätt att bli hemmablind, att fokusera bara på det som är kasst, trasigt, inte fungerar och är omodernt, men glöm inte bort att det finns människor här i världen som drömmer om bara en skärva av det vi tar för givet.

Söndagsdans

Matt Harding ägnade 14 månader åt att besöka 42 länder och dansa i  alla 42 länderna, bli filmad av sin flickvän Melissa och lägga upp filmerna på YouTube. Ibland ensam, men så småningom i sällskap med väldigt många olika sorters människor.

Matt berättar lite om sitt äventyr:

Matt kommenterar också på de rykten som säger att det hela är en hoax:

Världen och vi

Oh vilken grandios rubrik till detta inlägg producerat av en värmepåverkad hjärna. Jag är rädd att nivån på inlägget inte riktigt lever upp till rubrikens storslagenhet, och hoppas ni har överseende med det.

Anne-Marie Körling skriver om trappstegstänkande. Vi beskriver ibland utvecklingsprocesser som trappor, med platåer där kunskaper befästs och görs till våra innan vi är redo att ta oss upp på nästa steg. Bilden är inte så dum, men Anne-Marie slår istället ett slag för annan form:

Jag tänker mig mer att utveckling är i en slags rund form, mer av cirkel. Jag tänker också på livets trappa som en ganska plan sak där det man en gång upplevde, gjorde, mötte kommer tillbaka. Inte möts man i springande fläng upp och ned för en trappa. Man möts där cirklarna stöter ihop igen, sammanflätas och så studsar man till lite för faktum att allt på något vis går igen.

Jag förstår hur hon tänker, tror jag, men håller inte med fullt ut. Det är ju nämligen så att även om man kommer tillbaka till samma plats, möter det man en gång gjorde och upplevde så gör man det inte som samma människa som man var då, hur gärna man än vill. Allt det man gjort och upplevt och varit med om under tiden som gått har påverkat och för alltid förändrat en som personer. Man har utvecklats, man har växt, man har andra förutsättningar och referenser.

Einstein beskrev, om jag inte missminner mig (och det händer titt som hela tiden, så rätta mig gärna om jag har fel), tiden som en spiral. Allt går runt, och man kommer då och då tillbaka till ungefär samma ställe, men ändå inte. Saker ser inte ut som de gjorde senast vi var här, de nycklar vi hade då passar inte riktigt, eller inte alls, koderna har bytts ut, växterna har växt och människorna förändrats medan tiden gått.

Och det här gäller ju inte bara oss som individer, det gäller samhället och världen också. Vi traskar på, lär oss saker, utvecklas och känner att vi behärskar vår position på det stora hela. Och så rätt som det är händer något som ställer allt det välkända på huvudet, ändrar förutsättningarna och vips har det välkända blivit främmande, vår kompetens blivit mindre och vår position mindre hemvan. Ångmaskinen dyker upp och rätt som det är behöver kraftkrävande moment som stånghammare eller kvarnar varken vatten eller vind utan kan placeras precis var som helst. Telefonen dyker upp, bilen blir var mans egendom, och våra livsmönster förändras till oigenkännelighet. Internet blir allmänt och världen förändras igen.

Ibland är det inte utan att man önskar att det faktiskt vore möjligt att återvända till en plats, en tid och den man själv var där och då. Bara en stund få vila i det välbekanta och hemvanda istället för att behöva tampas med detta nya och än en gång stå inför en nivå där man måste lära sig nytt för att kunna komma vidare.

Let me entertain you!

Det är svårt att lära ut språk i en skola. Tråkiga saker som grammatik och glosor måste nötas in, samtidigt som språklärarna har ett krav på sig om att vara underhållande och roliga, annars hoppar eleverna av eller struntar helt enkelt i att välja språk från början, säger språkprofessor Kenneth Hyltenstam i Lärarnas Nyheter.

Eftersom han talar om avhopp och bortvalda språk drar jag slutsatsen att han varken pratar om kärnämnena svenska eller engelska, utan om det som kallas moderna språk, och idag är ett tillvalsämne. Vi har pratat om saken hos Helena, Anne-Marie Körling nämner det på sin blogg och även hos Christermagister har vi pratat om saken. Jan Björklund föreslår extra meritpoäng för att locka elever att läsa språk:

Att läsa flera språk ska löna sig, säger utbildningsminister Jan Björklund (FP).

Förslaget ska ses mot bakgrund att eleverna i dag visserligen har möjlighet att läsa ett modernt språk utöver engelska, men i slutet av årskurs 9 är det bara sex av tio som gör detta.

Betyget för moderna språk ska enligt förslaget få räknas som ett sjuttonde ämne när meritvärdet läggs ihop, utöver de 16 ämnen som är standard. Även ett G i ämnet språkval lönar sig då, genom att ytterligare tio poäng kan läggas till meritvärdet.

Att uppvärdera språk från trevlig hobby, jämförbar med att samla jubileumstallrikar eller spela boule, till ett fullvärdigt skolämne som Björklund gör i förslaget är en bra början. Professor Hyltenstam igen:

– Men att språkkunskaper behövs råder det egentligen ingen tvekan om. EU har till exempel fastslagit åtta nyckelkompetenser som den moderna europeiska medborgaren behöver. Bland dem finns både modersmål och främmande språk.
Just bristen på legitimitet, anser han, är också en anledning till att språk inte är obligatoriskt i skolan. En blick bakåt i historien visar att språk alltid har betraktats som intressant bara för vissa människor. Den samhällsekonomiska nyttan med att kunna flera språk har sällan diskuterats och frånvaron av obligatorium har bidragit till att språk haft och fortfarande har en låg status bland eleverna.

Trots detta vill professorn inte göra språk obligatoriskt i skolan, utan vill istället jobba för en allmän förändring i samhällsdebatten. Vi måste lyfta fram varför språkkunskaper gör skillnad, vad vi både som individer och nation har att vinna på att öka språkkunskaperna. Vi måste lyckas nå ut med att språkkunskaper är så mycket mer än grammatik och glosor, vi måste lyckas nå ut med kulturen, med litteraturen, med kommunikationen och mötet med människor. Vi måste lära oss att visa hur stor skillnad en vidgad horisont gör i en människas liv, och vi måste förmå människor att lyssna.